Att göra något "på riktigt"

Befinner mig i ett kaos av tankar just nu. Snurrar och fnurrar i huvudet. Känns som att det är tankar som måste tänkas, känslor som måste kännas och beslut som måste fattas. Lite som en tankarnas Medusa ser det nog ut i min hjärna. Tankespår åt alla olika håll kommer från samma skalle, men mynnar i tomma intet. Känns som att det är något jag missar. Nägor stort avgörande som jag borde förstå. När jag tappar en tanke brukar jag kunna hitta den igen, vissa tar det ett bra tag innan jag får tag i dem medans andra snabbt är inom räckhåll. Kanske. Kanske. Kanske är jag på väg in i den stora mittlivskrisen. Hugah! Låter otrevligt.

Det jag kan greppa är att jag känner en stor frustration på mitt arbete. Jag gör inget. Med händerna. Jag sitter inomhus framför datorn, i seminarier, i möten, i samtal och jag känner mig omotiverad att göra det. Tycker till och med att det är lite trist.

Längtar efter att skapa något som är konkret, vara utomhus, skratta.
Det har blivit så lite skratt på sistone. Jag är helt trist. Inte så tokig och skojfrisk som jag varit. Det saknar jag. Jag saknar mitt glada jag.

Galna badsjukan

Har varit i skogen med "mina" scouter. Vilka goa ungar, assistenter och ledare! Blev härlig fika; popcorn över öppen eld, kladdiga chokladmuffins, citronkaka och ballerinakex. Sockerchock, nej då, bara lite ;) Tur de kutade runt och lekte också. Och tre stycken hade drabbats av "galna badsjukan" och badade i Yddingen. Jag nöjde mig med att vara badvakt på bryggan. Kanske lite mesigt att inte hoppa i, men jag blir inte sugen att kasta mig i böljan den blå när det blåser och temperaturen är på max 17 grader. Räcker att dottern gör det. Hon är inte det minsta "krukig". Hon tränar simning 4ggr/vecka, men ändå är det som att hon inte får nog av att vara i vattnet. Så fort vi kör förbi minst pöl skriker hon "Stanna! Jag vill ta ett dopp!" Det är nästan som att hon får abstinens om hon inte är i vatten varje dag.

Jag har alltid varit en badkruka. Har aldrig gillat att gå i. Läbbig tång. Vattnet som sakta kommer högre och högre upp mot magen. Nä, det är inte njutbart alls, tycker jag. Jag vill ha en brygga, så att jag kan hoppa i. Det gillar jag.

Jag minns en lucia när jag och mina systrar var uppe i Göteborgs skärgård hos pappa. Han hade fått för sig att vi skulle basta och bada. Alla! Ska! Basta! och Bada! 13 december, det är inte meningen att man ska hoppa ner i vatten som är trögflytande... Till på köpet var det mörkt och blåsigt. Jag kände att jag nog inte skulle våga detta. Men det dög inte för min pappa. Och jag visste att han skulle provocera mig tills jag blev så arg att jag hoppade i av ren ilska. I och för sig hade det kanske varit bäst för då hade jag varit naturligt varm av arg-ångorna. Storasyrran kom med den briljanta idén att hon skulle hoppa i och sen skulle hon stanna kvar i vattnet tills jag kommit i och sen skulle hon gå upp. Ok, jag resignerade för snällheten i förslaget. Syrran hoppade i, simmade ut nån meter, jag hoppade i, tror inte att jag skrek, men släppte inte upp syrran utan tog mig raskt upp för stegen igen.

Alla år gick jag sen och trodde att hon tyckt att jag var taskig och att hon hållit på att förfrysa i vattnet. Tills för nåt år sen när syrrorna och jag var på spa. Där var en is, is, is-kall bassäng som man kunde doppa sig i efter att man bastat. Jag tyckte att jag var jättemodig när jag snabbt som ögat doppade mig i den och kastade mig upp igen, för att stunden efter titta på storasyrran när hon lugnt sänkte ner kroppen i isvaken och sen utan en min stannade kvar där i flera minuter. Jag var helt betagen av detta. Hur kan du klara att vara där så länge? "Åh, det är inga problem, jag tycker inte det är så värst kallt". Då tog jag upp lucia-badet. "Va, nä så minns inte jag det, det var ju härligt!" Så, nu vet jag, min storasyrra är egentligen en pingvin och den genen har min dotter fått. Den hoppade över mig helt.

Brev till Bo

Hej Bo!

Jag var ute och sprang 6km i lördags.

Det var tre barn och flera år sen jag sist sprang kontinuerligt.

Faktiskt var det så att jag i hela livet tyckt att "jag kan inte springa".

Så kom jag in på en liten folkhögskola i Vessigebro.

Där hade jag en lärare som sa: "Man kan tycka vad man vill om lumpen, men det som är bra har vi här!"

Minns vår första språngmarsch i grupp.

Jag som verkligen verkligen inte ville springa fick därför springa först och bestämma takten.

Tror jag grät mig igenom den turen.

"Alla kan springa 6km!" proklamerade du.

Och ja, ta mig tusan, någonstans på vägen mellan folkhögskolan, över älven (ja ja ån)

och upp på platån i skogen slutade mina tårar att rinna och jag sprang.

Jag som aldrig sprungit mer en en runda i parken hemmavid (1,2km) sprang nu milen, ibland flera gånger i veckan.

Faktiskt fortsatte jag springa ett par år efter folkhögskolans slut. Kutade runt i Göteborg och sen nere i Skåne.

Men någonstans blev det mindre löpning och mer familj och sjuksköterskearbete.

Min aktivitetsnivå hade en riktig bottennotering förra hösten och jag satte in en åtgärdsplan för mig själv:

Jag ska upp i milen igen!

Jag är inte riktigt där ännu, men jag kommer att komma dit och det är för att i min ryggsäck har jag en envis gubbe som skriker:

"Alla kan springa 6km!"

Tack för att du gav mig - om än motvilligt - en insikt om att jag kan!

Hoppas att du fortfarande är där ute i spåret och kutar runt.

Vänliga hälsningar

Ella Henrietta

Vacker runda

Sprungit världens kanske vackraste joggingrunda idag. Inte nog med att skogen, fälten, sommarbrisen och det knastrande gruset ramar in upplevelsen. Jag klarade av att springa hela rundan. Gick raskt första kilometern för att slippa krokna i den första och värsta backen på hela rundan och värma upp lite. Sen joggade jag 6 km i backig terräng. Snigelfart ja visst, men va då, jag gjorde det. Maken hade nån sorts pepping innan jag stack iväg "förbered dig nu på att du kommer att bli omsprungen". Väl medveten om att jag inte gillar att "förlora". Men att springa handlar inte alls om att vinna över någon annan, bara över mig själv, mina muskler, min andning och min hjärna. När den första löparen sprang förbi mig kunde jag inte sluta le. Tänk att lilla jag är här ute i spåret och "springer" tillsammans med långdistanslöpare. Jag är här och jag fixar det! Bra ideér får jag också i spåret. Ska genast ta tag i flera saker på jobb som kan förbättras med små medel. Väldigt besynnerlig känsla att känna att ju längre jag sprang desto lugnare blev andningen, stegen längre och takten mer flexibel för att möta upp- och nedförsbackar. När jag kom i mål föreställde jag mig en publik bestående av massor av mig själv som applåderade, visslade och hurrade. Så jag gjorde en mini "Rocky" på stället och gick sen och stretchade.

En morgon

En morgon för säkert mer än ett år sen när jag steg på bussen hade mannen framför mig inte tillräckligt med pengar till biljetten. Jag såg hur obekväm han blev, tveksam till hur han skulle göra. Så jag sträckte fram handen och la dit de kronor som fattades. Både han och busschauffören tittade väldigt förvånat på mig, så jag brände av ett stort leende och ett "var så god". Ja, lite vardagssnällhet till en främling kan väl inte vara fel. Förhoppningsvis blir det ringar på vattnet. Jag är snäll mot dig av ingen anledning och då är du i din tur snäll mot någon annan utan någon anledning.

Som i filmen som jag inte minns namnet på. Jag hjälper dig med något, något viktig toch som "betalning" gör du nåt viktigt för tre andra personer.

Min lillasyster hade ett tag en bil som la av lite var som helst, gärna mitt i rusningstrafik på motorvägen. Alltid var det någon snäll människa som stannade och räddade henne. Ofta sa de inte ens sitt namn, bara körde henne hem, utan att vilja ha mer än ett tack. Fantastiskt gulliga människor. När detta hade hänt några gånger bestämde jag mig för att om jag fick chansen så skulle jag försöka "betala tillbaks" genom att göra samma för andra människor. Trots löpsedlar om rånarligor och annat otrevligt. De flesta är faktiskt alldeles vanliga, normala och snälla människor. Och även om det skulle vara en halvkass småskurkig människa så behöver väl de också lite vänlighet och hjälp ibland. Eller?!

Jag har bara fått chansen en gång. En man stod stilla på motorvägen och jag hade sinnesnärvaro nog att hinna stanna och erbjuda hjälp. Han hade ingen mobil och ingen som kunde komma och hämta honom förrän om ett par timmar. Jag körde honom hem. Han ville ge mig pengar. Jag berättade för honom om min lillasyster och sa att det var det minsta jag kunde göra. "Men det var ju inte jag..." Det vet jag väl, men det spelar ju ingen roll egentligen. Vänlighet borde vara lösgjord från relationen till en specifik människa.

Varje gång jag stöter på mannen på bussen nämner han detta "Jag är fortfarande skyldig dig pengar". Varje gång säger jag att det är han inte. Och ändå så ler han lite speciellt varmt när han ser mig och säger nåt om detta. Det är lite synd att han inte "betalar" mig genom att göra samma för någon annan, eller så har han gjort det. Det vet ju inte jag. Jag hoppas att han gjort det.

Första intrycket kom andra gången

Idag frågade en kollega mig hur jag och maken träffades. Jag var på tjejkväll och tjejen som arrangerades pojkvän hade herrmiddag samtidigt. Vi var strängt förbjudna att komma till Slagthuset för där skulle de vara. Vi löd inte kan man säga... En av killarna fattade direkt tycke för mig och ville genast bjuda mig på middag. Nä tror inte det. Han var ganska full och ganska tjatig. Stor var han också, mycket muskler. Jättedryg faktiskt, stod och vaktade på mig på dansgolvet så ingen vågade komma och bjuda upp. När vi skulle åka hem, hoppade han in i taxin och tyckte att vi kunde dela den. Visade sig att han bodde helt i andra änden av stan... Hela taxiresan frågade han mig efter mitt telefonnummer. Jag tänkte att eftersom han kände två av mina killkompisar så kan han ordna det i alla fall, så jag sa mitt nummer. Flera gånger. Och varje gång så sa han att han ville bjuda mig på middag. Jag hoppade av och tänkte att det var väl det.

Nästa dag ringde en kille med en riktigt tung järnkeps. Han mådde inte speciellt bra, både p.g.a att han inte ätit och tränat och sen gått direkt på en ganska alkoholinlindad herrmiddag och för att han förstod att han varit ganska dryg mot mig.

Han sa: "Jag minns två saker; att jag tyckte du var söt och att jag lovade dig att bjuda dig på middag".
Jag svarade lite småsurt: "ja det kan jag verkligen förtjäna efter att du var så otroligt dryg"

Jag trodde förresten inte att du skulle minnas mitt telefonnummer. Det hade han inte heller gjort. När taxin hade stannat hemma hos honom frågade taxichauffören om han mindes mitt nummer. "Nej" var ju det ärliga svaret. Då sa taxichauffören: "Det var en söt tjej, se till och ring henne, jag skrev upp hennes nummer. Här får du".

Sockerbråk

Amen hallå!!! Jag ska ju gå ner i vikt och vad gör jag så fort mina hormoner ger ljud ifrån sig då sitter jag här med en öppnad chipspåse och en kaka mörk choklad!!! För tusan! Skärp dig!

Vad menar du, jag har faktiskt rätt att äta detta. Jag sprang säkert 150 meter idag. Det är faktiskt en belöning för att jag sprang till blodcentralen efter att de ringde och bad mig komma för de hade haft en njurtransplantation som tagit hela deras blodreserv i min blodgrupp. Så jag var en hjälte också när jag sprang, nästan i alla fall. För de stängde precis när jag kom, så jag får komma tillbaks och lämna blod imorgon, men då ska jag göra en riktigt god insats och då kan jag förtjäna lite choklad idag när de ska ta en halvliter blod från mig imorgon.

Åhh vilket BS!!! Sluta hitta på lama ursäkter för att äta en massa skräp. Visa att du har en gnutta karaktär och inte bara ger efter för minsta lilla sockerchock som flirtar med dig!

Va!!! Inte nog med att du anklagar mig för att ha dålig karaktär. Nu säger du att jag är lätt på foten också. Herre min je vilka påhopp så här på tisdagskvällen. Nu blir jag riktigt sur på dig!

Du kan bli hur sur du vill. Jag bryr mig inte. Lägg ner chokladen nu!

Nej!
Jo!
Nähä!
Nuuu!
Glöm det!
Nu tar jag den...

Och medan de två bråkar färdigt så vill jag bara säga att mörkchoklad med chili inte är speciellt god...

Fattig på tid

Jag undrar varför min kalender är helt full på våren? Hela livet är som en enda stor inbokad tillställning i flera kapitel som tar vid efter varandra utan mellanrum. Allt är roliga saker, men de är roliga med en tendens att svälla. Svällroliga. De tar mer plats än jag någonsin kunnat ana. När de vattnas med uppmärksamhet växer de ohämmat och sväller ut till en ohanterlig amöba som lägger sig runt min kropp och kapslar in mig i sig. Det verkar finnas hur många saker som helst som bara ligger och väntar i någon hörna på att bli igångsatta, bli inblåsta med liv och startade.

Som fästingen.

Tänk dig en fästing. Vi kan kalla den Rutger. Rutger har suttit på en gren i snart tiotalet år och väntat på att ett värddjur ska gå förbi så nära så att han kan kasta sig över det och börja äta. Men tänk om Rutger sover precis när värddjuret går förbi. Vilken otur, då kanske han får sitta där i tio år till. Men Rutger sover inte, han är alert och hakar på i rätt ögonblick och han får napp. I min lite haltande liknelse är Rutger så klart en av alla aktiviteter som sitter fast på mig och ingen "fästing" missar mig. Jag kanske utsöndrar nån sorts jag-kan-hjälpa-till-feromoner? Har läst om ett bärnstenskoppel man kan köpa till hundar så att de inte får fästingar, kanske jag ska ta och köpa ett sånt...

Adopterade stackars blommor

Plantera blommor
Gräva ner händerna i fuktkall mörk jord
Klippa forma rensa
Många adopterade stackars blommor i trädgården
Skulle till tippen
Här fått ny chans att växa
Och dom tar den
Växer
Prunkar
Blommar
Ger inte upp
Lever

Kvitton

Ibland smyger sig ett litet kvitto in i tvätten bland alla legogubbar, stenar och grus som vanligtvis brukar åka med i tvätten. Detta lilla kvitto är som ett spillt glas mjölk på golvet: aldrig kunde man tro att så lite kan bli så mycket. Hela tvätten blir inbäddad i ett finsmuligt pappersdamm som inte släpper taget om kläderna i första taget.

Är det inte dags att lägga ner kvitton? Sluta med dessa små skrynkliga lappar som ligger överallt och ser skräpiga ut. Bara jag handlar ett paket tuggummi så får jag en flera centimeter stor prasslig papperslapp. Jag tycker man borde få det som ett sms istället. Kostar inga träd, texten bleknar inte, jag kan trycka på delete eller spara det utan att det ligger och dräller överallt. Och tvättmaskinen har förlorat en fiende.

Legogubbar, stenar och grus är spännande nog för min tvättmaskin.

Bilkörning och sommarhus

Har idag åkt ca 70mil. Danmark tur och retur. Trasig bilstereo. Låter kanske som urkasst läge. Det var det inte. Helt mysigt att sitta med min väninna och småprata. Det är en sällsam lyx att sitta och inte ha ett dugg att göra i flera timmar i sträck. Väldigt många samtalsämnen hinner bli avhandlade. Kanske inte lösa några världsproblem, men komma till punkt och bli tyst en stund. Fundera lite och starta en annan samtalslänk, eller avhandla lite till tills det är klart. 12 timmar av körning, småpluttrigt prat, mat- och kisspaus vid havet och packning. Väninnan ska efter mycket funderingar sälja sin fars sommarhus.

Väninnan sa någon gång i höstas "Jag säljer huset, vill inte hamna på TV i lyxfällan". Sorgligt, men klokt. Är det att svika sin far genom att sälja hans hus eller är det att ta ansvar för det liv som levs idag? Har vi några skyldigheter till de döda? En pojke sa: "Jag lyder mamma mer nu när hon är död, för vem trotsar en död mamma..." Det känns respektfullt att följa de värderingar som man blivit uppfostrad utifrån, men att ta vara på materiella ting för någon som är död, det tycker jag är knasigt. Om det inte är så att den saken eller platsen symboliserar något viktigt för dig själv. Värdet på något ligger dels i de minnen och historier som är förnippade med föremålet eller platsen.

När min mormor dog lämnade hon efter sig en sommarstuga som morfar byggt. Mormor hade kämpat för att kunna behålla huset och ville att vi skulle ta hand om det och använda det. Det gick inte, det blev för dyrt, ingen ville investera den tid och kraft det skulle behövas för att hålla huset beboeligt, behagligt. Det såldes. I mitt minne finns ett hus som stod i en trädgård med säkert 50 tallar. I mitt minne springer lilla syster, små kusinerna och jag och plockar kottar i stora gröna plasthinkar. Mormor sitter på trappan och skalar potatis. Alltid potatis. "Kom ska du få en bit." I minnet äter jag den stärkelserika, söthårda och ganska osmakliga potatisen. "Gott va, smakar som äpple. I Skåne säger vi päror, det låter som päron. I Frankrike säger de pomme de terre; jordens äpple." Kottarna räknades sen av mormor varenda en. 5 öre kotten fick vi. Det blev både till glass och lite godis. Om det nu hade funnits en kiosk att handla i vill säga. Hade vi tur kom pappa med glassbilen och vi fick välja vilken glass vi ville, ur oöppnade paket. Jag minns inte vilken glass jag tog och vad den smakade, men potatisen ur mormors silkeslena, blöta hand, den minns jag.

Vad det är härligt med väder

Allt väder är härligt väder. Jag gillar variation. Men nu tyckte jag allt att det blivit ett alldeles för långt, kallt och snöigt vinterväderspass. Som man säger; nu kunde vi detta. Experter på slask och snö. PhD i iskristaller. Förfrusen in i märgen.

Så kom variationen. Solen. Ny, varm, snäll. Dörren kan stå öppen, alla är välkomna in. Lunch och prat till barnens lek i bästa grannens trädgård. Ja visst kom in! En liten fika kanske? Sitt i gräset. Kis mot solen. Leende på läppen. Som 7-åringen säger: "Det här är livet!"

Ohh, nej jag har glömt marsvinen i uteburen. Räddningsaktion!

Min sargade rumpa

Skulle vara lite effektiv härom morgonen och lägga in lite tvätt på ovanvåningen innan det bar av till dagis-skola-jobbet. Med backen tom äntrar jag trappans första steg. Alldeles glad och vanlig och på väg. Då känner jag det, hur jag glider på strumporna, tappar fotfästet och bara viner, nej dundrar, ner för trappan. Hinner tänka att jag nog kommer att stoppas av trappans krökning. Nej. Smäll i väggen, byte av färdriktning. Landar med huvudet först i parketten. Först då inser jag vad jag håller i ett stadigt grepp. Backen. Den alldeles tomma plastbacken. Jag räddade den! Lägger den bredvid mig med ett fniss, medans familjen rusar fram. Har jag slagit mig? Kan jag prata? Det enda jag får fram är smärtdränkta fniss. Hur är det med mig? Vet inte. Gör fasligt ont i allt som sticker ut på kroppen, utom näsan, den klarade sig. Klarar av att ta mig upp och ut och iväg. Lite små illamående sköljer över mig lite då och då under dagen, men inget jag inte kunde hantera och inte så mycket så att jag trodde det var hjärnskakning. Detta var torsdag.
På lördagen var jag på möhippa på badet. Blev lite yster och skulle åka vattenrutschbana. Har inga glasögon på mig och ser inte att kaklet sluttar i en liten nedförsbacke. Då känner jag det, hur jag glider på hälarna, tappar fotfästet och dundrar rakt ner i kaklet med ändan före. Den redan sargade ändalykten. Om rumpor kan skrika så gjorde min det högt och länge. Sen kunde jag knappt gå.

Vad är det jag måste lära mig? Hur kan jag slå mig så med bara en dags mellanrum? Min ända ser ut som en veritabel krigszon; blåsvart. Som om någon misshandlat mig med en trappa och ett kaklat golv. Helt enkelt. Fy tusan för trappor och kaklade golv.

Omklädningsprat

Många intressanta möten görs i omklädningsrum. Jag och väninna som också är mor till 3 stod i duschen efter hedersamt slit och svett och småpratade. Då kom en mycket rar äldre dam fram och sa "Ursäkta får jag fråga er om ni arbetar på dagis?" "Nä nä, skrattade vi, men vi har en massa egna barn. Varför?" " För att ni pratar så otroligt högt" säger damen med ett vänligt, alltför vänligt, leende. Tystnad. Ridå.

Förlåt

Förlåt för den plumpa kommentaren jag sa igår.

Jag har bett alla inblandade om ursäkt och nu gör jag även en cyber-ursäkt till hela världsalltet.

Förlåt! Det blev fel!

Sökes: demonutdrivare

Jag har aldrig gillat att förlora. Vissa i min närhet tycker till och med att jag är en riktigt dålig förlorare. Det är sant. Under hela mitt vuxna liv har jag kämpat med att bli bättre på detta, att bli en bra förlorare. Inte hetsa upp mig, inte gå in i ett läge av total okänslighet inför andra, bara fokus på vinst. Låter helt läskigt när jag skriver det. Så klart vill jag inte vara sån! Och ändå är det så djupt, så jag, så kasst. Det här är nog min svagaste sida. Känns inte som nåt jag precis vill sätta på mitt CV. Lite socialt skamligt är det nog att vara så här.

En kollega till mig har uttalad "vinnarskalle". Säger själv att hon gör vad som helst för att vinna. Hon totalt traumatiserad en av våra andra kollegor när vi var iväg på kurs med jobbet för nåt år sen. Under en lagtävling, där de var i samma (!) lag, puttade fru vinnarskalle med kraft undan sin egen lagmedlem för att själv styra laget mot vinst. Den puttade kollegan föll och fick näsblod och vill aldrig mer vara i samma lag som fru vinnarskalle. Fru vinnarskalles kommentar till det hela "Det minns jag inte, jag minns bara att vi vann".

Minns en tågresa med lilla syster mellan Malmö och Göteborg när vi var 10 respektive 15år. Vi spelade kortspelet skitgubbe hela vägen upp. Jag vann inte en enda gång! Inte en enda gång! Jag var helt i upplösningstillstånd, förbannad och samtidigt skrattade vi åt det absurda i att lilla syster bara vann och vann och vann. Till slut var jag så upprörd så att skrek in i och snöt mig i gardinen. 

Finns det utdrivningsritualer, demonutdrivare eller någon magisk häxkraft att använda för att få ut detta ur min kropp?

Allra käraste syster

Har chattat med lilla syster från USA nu i natt. Jag längtar efter att hon ska komma hem till Sverige igen. Nu har hon snart varit borta i två månader, det är länge. Fast om jag tänker efter så kan det gå nästan så länge utan att vi pratar med varann här hemma. Men då vet jag var hon finns. Liksom nästan runt hörnet. Men nu när hon är så fysiskt långt borta är det som att hon fattas mig enormt.

Att få lov att göra något bra för någon annan

När vi hade scoutmöte härom veckan, var det bara vi i huset. Den andra avdelningen med miniorer skulle ha lördagsmöte och hade därför ställt in veckans möte. Min son, som är på den avdelningen, ville följa med mig till juniorerna. En kille till dök upp och blev erbjuden att stanna och vara med oss. En av de andra scoutledarna kan låta lite barsk på rösten när han tillrättavisar, men är snäll som en teddybjörn. Det är regel att om du inte har scoutskjorta på dig får du inte tända ljus i samlingsceremonin som inleder mötet. När ledaren sa till en av våra att "Du får inte tända ljuset för du har ingen skjorta" började miniorscouten gråta. Han hade inte heller någon skjorta. Miniorscouten ville hem! Jag försökte trösta honom och ringde sen hans mamma.

När hon kom och hämtade honom berättade jag att scouten blivit ledsen och vad jag trodde det berodde på. Mamman replikerar med ilska i rösten "Du kan hälsa den andra ledaren att hans mamma inte har råd att köpa en skjorta till honom". Det riktigt sved i bröstet på mig. Scoutskjortan ska stå för gemenskap och samhörighet och vara ett skydd mot att någon ska känna sig utanför på grund av vad de har råd att ha för kläder på sig. Nu blev det tvärtom. Jag gick och klurade några dagar på vad jag skulle kunna göra för familjen. Jag pratade med de andra scoutledarna och fick tipset att kontakta majblommekommittéen.

Jag avvaktade till scoutmötet veckan därpå, för jag ville se om scouten kom tillbaks eller om han blivit bortskrämd. Det hade han inte som tur var. Morgonen därefter ringde jag och fick direkt via telefon godkännande att ge en skjorta till scouten. Eftersom det är ett stort socialt stigmata i vårt samhälle att inte ha några pengar åkte jag och hämtade skjortan själv, så att familjen slapp göra det. Då skulle det vara en ensak mellan mig och familjen. Och så tänkte jag att det var svårare att tacka nej om jag kom med den till huset.

Jag hoppades att familjen skulle uppskatta gåvan och se det positivt, men jag kunde inte vara säker. Mamman i huset öppnade efter sedvanliga hälsningsfraser gick jag direkt in på mitt ärende. "Efter vad du berättade för mig i förra veckan kändes det omöjligt för mig att inte försöka göra något för att underlätta för er. Så jag har kommit för att ge den här scoutskjortan till er som en gåva ifrån scouterna."

Hon blev jätteglad och rörd och tog det precis på det sätt som jag önskat; helt igenom positivt. Dagen efter fick jag ett tack-mail om att scout-sonen blivit jätteglad. Så otroligt roligt! Ska bli så kul att se honom i den på nästa veckas scoutmöte.

Nytt in gammalt ut

Sitter med laptopen i knät och pratar lite med barnen, tittar lite på tv, skriver lite blogg, undviker lite melodifestivalen och dricker lite gurk- och citronmelissvatten.

Idag har hela familjen varit och ekiperat barnen. Det tog några timmar, blev dyrt, men riktigt bra. Barnen var toppenduktiga och turades om att prova. Sen gick jag hem och rensade ut de kläder som inte längre var ok. 7-åringen hade till exempel totalt kört slut på sina skidbyxor. Otroligt hur någon så totalt kan få sina byxor att upplösas i atomer. Sen fortsatten jag med lite mer utrensning; gick upp på vinden och plockade fram alla tjejkläder i storlek 86-104 som vi har. La dem i tre kassar och åkte hem till en kompis som har en 18 månader gammal dotter. Varsågod!! Hon såg lite förvånad, men glad, ut. Jag ringde inte ens, tänkte att det var bättre att bara svänga förbi. Jag har iofs frågat henne innan om hon ville ha och då sa hon ja, så jag visste att det skulle vara positivt. Frågade samtidigt en annan kompis som har en lika gammal dotter. Tänkte att de två kunde dela på det jag hade, men hon verkade så tveksam, eller avvaktande, så jag tolkade det som att hon nog inte var så intresserad. Så nu fick den andra kompisen allt. Hoppas bara jag tolkade den andra rätt...

Jag tycker att det är mycket bättre att ge bort kläder till någon som använder dem än att det ska ligga på vinden och bli förstört. Vissa saker har jag sparat, men inte mycket. Innan syrran fick barn sparade jag alt som jag tyckte var fint till henne, men nu har hon fått ta allt hon ville ha, så nu tänker jag skänka bort resten. Jag gav bort en jätte kasse full med barnkläder till en mamma med fyra som flyttat från Libanon hit till Sverige. Hon blev väldigt tveksam till hur hon skulle ta det, men när vi klargjort att det var en gåva och att jag blev glad om kläderna kom till användning, blev hon väldigt glad. Det kändes bra.

Nästan - närmar mig

Idag har jag druckit alla måltider utom thaikyckling med röd och grön chili (inga nudlar).
Thaikycklingen blev riktigt god med lagom hetta av en grön jalapeno som fick koka med och lite röd chili som strösslades ovanpå efter behag. Kycklinglårfilé är definitivt det bästa att göra alla kycklingrätter med. Lite mörkare kött, mer fett och inte lika "snygga" bitar gör det utmärkt till att dela för en snabb wok som idag eller fylla med diverse kryddor, fetaost och bacon och grilla. Härom veckan hade jag det i en kycklingpaj med lite curry och röd paprika.

Kycklingen frästes i het stekgryta med gurkmeja, vitlök, vitpeppar och örtsalt.
La av kycklingen i en skål.
Fräste i olja:
Grön jalapeno, skogschampinjoner, minimajs, röd paprika, purjolök, citrongräs, bambuskott, riven ingefära och broccoli.
La tillbaks köttet bland grönsakerna.
La i skivade vattenkastanjer och böngroddar.
Hällde i en burk kokosmjölk (ej light) och en Mrs Chengs gryt-/soppbas mild panang
Lät detta koka ihop medans ägg-nudlarna kokade färdigt.
Toppade med hackad färsk koriander och hackad röd chili.

Klänningsbestyr

Min allra käraste lilla syster ska gifta sig i april. Lycka lycka att hon träffat en underbar man att dela sitt liv med. De har fått en ljuvlig liten grabb tillsammans. Hennes blivande make är en sansad, vänlig, klok och samtidigt busig och endorfinkickande kille som jag verkligen gillar.

Ja nu till det världsliga i detta med bröllopet. Jag har fått den hedersamma uppgiften att vara tärna.
Direkt tänker jag vad tusan bubblan ska jag ha på mig? Lång och stor är jag och den andra tärnan liten och nätt, vi kommer att se riktigt gulliga ut tillsammans. Jag vill att syster yster ska välja min klänning, eller i alla fall säga sin mening om den. Det är hennes dag. Hon är den som ska stråla. Vi andra ska bara vara en vacker dekor till deras stora föreställning.

Syrran verkar inte speciellt brydd över det hela, vilket jag tycker är skönt, det ger mig ett lugn. Hon och lilla familjen är i USA fram till en månad innan. Den andra tärnan är med och de ska köpa hennes klänning där. Syrran mailade och föreslog att hon köper min också. Toppen! Vilken bra idé, då kan det vara olika modeller och samma färg eller tvärtom, eller helt lika, vilket som är ok med mig.

Men tänk om den inte passar.
Nu måste jag skicka mina verkliga mått i cm. Fy, det är inte siffror jag är bekväm att dela med mig av. Men jag skulle göra allt för min lilla syster. Och jag vet att hon gillar mig hur jag än är, men jag själv gillar inte att jag gått upp. På 10 år ca 17 kg. Vilket förfall! Nu har jag lyckats gå ner 7 kg och är glad för det, men i och med att jag också kommit igång och träna så bygger jag muskler och har avstannat i viktnedgången.

Funderar allvarligt på en av dessa förhatliga dricke-dieter. Jag har värjt mig mot denna trend in i det sista, men jag har som mål att tappa 5-10 kg till innan bröllopet och nu börjar tiden ticka iväg. Hur ska jag kunna motivera detta för barnen, när jag knappt kan motivera det för mig själv?
Om jag ska göra det måste jag göra det fullt ut? Kan jag träna om jag går på en sån diet? Det känns som att om jag gör detta så måste jag dels erkänna för alla och envar att jag är för tjock och dels måste jag stå pall för omgivningens kritik. För kritik vet jag kommer att komma.

Jag behöver någon som kan stötta mig i detta. En riktigt bra viktkompis. Hur hittar jag en sån?

Pensionärstidig

Idag var det dags för en av mina kollegor att disputera. 4 års hårt slit som nu blev belönat med grillning av betygsnämnd och sen fint godkännande med presenter, blommor och kramar.

Klart jag skulle gå på detta och visa min stora respekt för hennes digra arbete. Kl 08.45 stod jag utanför föreläsningssalen. Blev lite konfundersam över att det redan verkade vara folk där inne. Hade jag missuppfattat tiden och var sen? Jag gillar inte alls att vara sen. Det stod ju kl 09.00.

Smyger in och märker direkt att jag är helt fel. Smyger ut igen. En hjälpsam kvinna smyger efter och undrar var jag ska. När jag berättar tittar hon oförstående på mig. "Nä men det börjar ju inte förrän kl ett i eftermiddag". Snacka om att vara ute i god tid. Riktigt pensionärstidig. Som till allsång på skansen där människor kommer på morgonen redan och markerar sina platser.

Fast jag har gjort en ännu värre en gång. Jag kom till jobbet glad i hågen kl 06.45. Alla tittade konstigt på mig, så där så att jag torkade mig i ansiktet och undrade om jag hade tandkräm runt munnen. "Vad gör du här?" frågar en kollega. "Jag jobbar här" svarar jag. "Ja, det vet jag väl. Men vad gör du här idag?" Det visade sig att jag inte skulle arbeta, var ledig, skulle inte ens komma på kvällspasset. Så jag fick snällt cykla hem igen.

Det slår dock inte min kompis som blev bjuden på en studentfest. Han klädde på sig sin kostym, köpte vackra blommor och gick hem till flickan i fråga. Mamman öppnade. Hon var ovanligt ledigt klädd för att gå på fest. Det borde ha fått honom att haja till. Han blev inbjuden i köket. Gav blommorna till flickan, som han reflekterade över inte heller var så värst finklädd. Jaha, så satt de där i köket och småpratade. Till slut klämmer han ur sig "När kommer de andra gästerna?" Mamman och flickan tittar på varann. "Nästa vecka."
Det kan man kalla pensionärstidig av guds nåde.

Litet ord som stor kram

Jag vill skriva en sak till dig
ett ord som stryker dig på kinden
en mening som andas varmt på huden
en fras som kittlar din nacke
ett adjektiv att rodna av
ett mellanslag av förväntan
en kommatering som håller andan
en punkt som säger allt

Helt förkyld och tönt-gnällig

Jag bara tycker supersynd om mig själv. Näsan är täppt och andningen pipig. Trött när jag går och lägger mig och trött när jag vaknar. Jag släpar mig upp på morgonen ändå och jobbar. Det är svinkallt ute. Så kallt att fingrarna domnar när jag kör till jobb om jag glömt mina vantar. Det är väl inte meningen. Nu ska det ju bli vår. Barnen är griniga. Trötta på alla kläder som ska på och av. Vill bara äta McDonalds och godis. Kura i soffan. Bråka lite med varandra.

Läste att anledningen till att vi svenskar inte är så hjärtliga och innerliga är för att det är för kallt här. Vi kan inte ha våra ytterdörrar öppna mot omvärlden - det blir för kallt. Det ligger nog något i det. Inte tusan tar jag min kopp thé, klär på mig termobyxor, dunjacka, vantar, halsduk och mössa och sätter mig på trappan och väntar på att det ska komma förbi någon som jag kan småprata med en liten stund. Jag glider i mina velourbyxor, raggsockar och sjunker ner i soffan under en filt, så att bara nästippen sticker fram.

Sen ligger jag där och slö-glor på tv. Låter dem vara sociala istället för mig. Fast på tv tycker jag att det enda som går nu är mordutredningar; CSI, mord i sinnet, cold case, NCIS etc etc. Undrar vad det är för fenomen som gör att vi dras till kriminalare och död.

Kanske är det vår tids svar på kringresande sällskap med en freak-show ombord? Horatio Cane är domptören som förevisar skäggiga damen, elefantmannen och orm-kvinnan. Kiviks marknad goes Hollywood.

I vilket fall blir det varken thé eller freak-show för mig idag. Det blir tandborstning och boken "Igelkottens elegans" i den hjärtformade nattlampans röda sken.

Skrattande i maktens korridorer

Jag har halkat in på ett stort projekt på jobbet. Större än jag förmodligen förstår själv. Så stort att om det kommer att gå bra kanske kommer att öppna nya valmöjligheter vad gäller min fortsatta karriär. Karriär. Det är en underlig sak. Jag har aldrig aspirerat på att göra karriär, ändå berättar andra för mig att det är det jag gjort. Skumt.

Jag har alltid velat vara med och påverka, kunna få saker att bli bättre. Utveckla och utvecklas. Jag minns när jag var nyfärdig sjuksköterska och det var dags att fördela handledare. Jag hade arbetat i ca 6 månader och förstod att jag inte skulle få någon student, men när jag förstod at jag inte ens var tilltänkt, blev jag jätteledsen. Det kändes som ett bevis på att jag inte var erfaren och bra nog (vilket jag inte heller var). Men jag kan fortfarande känna den frustrationen över att inte få frågan.

I diskussioner talar jag ofta för andra personer. De som jag pratat med i korridoren, som inte vågar säga vad de tycker, men som ibland har de klokaste tankarna. Jag har aldrig varit orolig för att säga vad jag tycker och tänker. Jag är själv noga med att skilja på sak och person och förväntar mig - speciellt från mina chefer - att det verkligen är bra på detta. Fast så är det inte alltid. Jag har alltid tyckt om att prata, diskutera, debattera, provocera och lyssna på vad andra har att berätta. Ibland minns jag inte vem som sagt det, men jag bär med mig historien, åsikten som om det är en skatt jag fått. Alla kloka tankar och historier stoppar jag in i mitt huvud som förmodligen är lite som en mixer. Blandar det nya med det gamla, drar nya slutsatser, paralleller och konstruerar ibland tokiga teorier och skrönor att ge vidare i olika sammanhang.

Det är jobbigt och uttröttande att ha en ordentlig dialog med någon, men otroligt givande när det väl blir till. Ibland fär jag hålla mig själv i nackskinnet för att inte prata för mycket själv. Jag har ju så mycket att säga, blir så entusiastisk och går igång på alla 100 cylindrar när jag blir engagerad i något. Suck, det kan inte var helt lätt att vara i min närvaro. Lite väl intensiv ibland, det kan jag själv känna. Samtidigt är det nog en av mina starkaste sidor - den att jag har förmåga att nå ut och förmedla ett budskap till andra.

Jag är en blandning av "rätt ska vara rätt" och stand-up-comedy i en salig blandning. Ibland tänker jag att min framtoning inte alltid är så värst seriös. Jag gillar att få människor att skratta, gärna med en allvarlig underton. Sjukvården är i gemen ganska humorlös och det tycker jag är ofattbart. Humor är en fanastisk källa till att få människor att slappna av, släppa ner garden och få kontakt.

Fram för mer skratt och tokerier i mänsklighetens tjänst!

Barnen växer

Idag fyller äldsta barnet 11år. 11år sen hon kom ut med dunder och brak. Jag älskar verkligen alla barnens olika stadier och tycker att det bara blir roligare och roligare och mer utmanande ju äldre de blir.

Igår fick hon en basketboll i ansiktet, på sin namnsdag, dagen innan födelsedagen... Trist! Två mjölktänder drogs ut hos tandläkaren. Tog en kvart. Hon är otroligt tålig även när hon tycker att det är läskigt. I detta fallet måste det vara drag ifrån mig eftersom maken lider av en grav tandläkarskräck. Efteråt åkte hon och jag själva - vilken ofantlig lyx - och åt middag på restaurang och gick på bio.

Såg Burlesque och var rörande överens om att den var riktigt bra. Båda kom utdansande och nynnande ifrån bion med stora leenden på läpparna. Till skillnad från när jag var och såg Svinalängorna. Bedrövelse på bedrövelse som toppas av ett massivt elände. Jag tyckte den var riktigt riktigt förfärlig och ångrar att jag har sett den. Som alkoholistbarn själv och med en målerisk fantasi behöver jag inte få sån skit upptryckt i ansiktet. Det är inte som ´jag "strutsar" utan jag vet att det finns, hanterar mina möten med världen därefter, men betackar mig från den visuella våldtäkt det blir på mina sinnen att se en sån film. En kompis tycker det är den bästa film hon sett. "Varför?" frågar jag. "Ahh, det är ju en riktig socionom-film". Ja och så vet ni vad hon arbetar med...

Det var en sån mysig kväll och jag tror att vi uppskattade den lika mycket båda två.
Så grattis min älskade dotter!

Gym-smärta och skilsmässor

Igår var jag på gymmet. Hade bokat tid med instruktör. Fastän att jag egentligen inte tyckte att jag behövde det. Jag var helt nöjd med att träna på crosstrainern och ta lite maskiner på måfå. Och nu sitter jag här och har jätteont i rygg, bröst och armar. Kom igen, lite till, så duktig du är, kämpa på... Ja så lät det och visst blev jag peppad och gjorde massor mer än jag trodde att jag kunde. Men aj, aj, aj så ont det gör och det är inte det värsta. Det kommer att göra ännu ondare imorgon... Men tänk så stark och pigg jag kommer att bli! Kanske till och med helt snygg till beach 2011. Fast lugn, ett steg i taget.. I takt med att kilona ger vika har maken börjat knota. "Snart byter du väl ut mig mot en yngre, mer vältränad modell". Ja, slutar du inte med det gnället och börjar supporta mig så får jag kanske ta mig en funderare.

Flera av vännerna i vår omkrets skiljer sig nu. Det är riktigt trista "doku-såpor" vi bevittnar på nära håll. Jag frågade maken vad som skulle kunna få honom att vilja skilja sig ifrån mig. "Inget vad jag kan komma på, jag är nämligen omåttligt förtjust i min fru". Naaahh! Det var ju riktigt kärt sagt. Nog den bästa kärleksförklaringen han gett mig.

Rensa i röran

Håller på att läsa en bok som heter "Rensa i röran med feng shuei". Vissa saker kommer väl när man är redo. Jag har redan börjat försöka rensa ut allt möjligt gammalt mög. Nu när jag läser den här boken blev jag lite extra inspirerad att röja. Så idag åkte 8 svarta sopssäckar till tippen. Mycket fint! Kan knappt ens säga vad som fanns i dem, så det är inget jag kommer att sakna.