Jag bara tycker supersynd om mig själv. Näsan är täppt och andningen pipig. Trött när jag går och lägger mig och trött när jag vaknar. Jag släpar mig upp på morgonen ändå och jobbar. Det är svinkallt ute. Så kallt att fingrarna domnar när jag kör till jobb om jag glömt mina vantar. Det är väl inte meningen. Nu ska det ju bli vår. Barnen är griniga. Trötta på alla kläder som ska på och av. Vill bara äta McDonalds och godis. Kura i soffan. Bråka lite med varandra.
Läste att anledningen till att vi svenskar inte är så hjärtliga och innerliga är för att det är för kallt här. Vi kan inte ha våra ytterdörrar öppna mot omvärlden - det blir för kallt. Det ligger nog något i det. Inte tusan tar jag min kopp thé, klär på mig termobyxor, dunjacka, vantar, halsduk och mössa och sätter mig på trappan och väntar på att det ska komma förbi någon som jag kan småprata med en liten stund. Jag glider i mina velourbyxor, raggsockar och sjunker ner i soffan under en filt, så att bara nästippen sticker fram.
Sen ligger jag där och slö-glor på tv. Låter dem vara sociala istället för mig. Fast på tv tycker jag att det enda som går nu är mordutredningar; CSI, mord i sinnet, cold case, NCIS etc etc. Undrar vad det är för fenomen som gör att vi dras till kriminalare och död.
Kanske är det vår tids svar på kringresande sällskap med en freak-show ombord? Horatio Cane är domptören som förevisar skäggiga damen, elefantmannen och orm-kvinnan. Kiviks marknad goes Hollywood.
I vilket fall blir det varken thé eller freak-show för mig idag. Det blir tandborstning och boken "Igelkottens elegans" i den hjärtformade nattlampans röda sken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar