Sprungit världens kanske vackraste joggingrunda idag. Inte nog med att skogen, fälten, sommarbrisen och det knastrande gruset ramar in upplevelsen. Jag klarade av att springa hela rundan. Gick raskt första kilometern för att slippa krokna i den första och värsta backen på hela rundan och värma upp lite. Sen joggade jag 6 km i backig terräng. Snigelfart ja visst, men va då, jag gjorde det. Maken hade nån sorts pepping innan jag stack iväg "förbered dig nu på att du kommer att bli omsprungen". Väl medveten om att jag inte gillar att "förlora". Men att springa handlar inte alls om att vinna över någon annan, bara över mig själv, mina muskler, min andning och min hjärna. När den första löparen sprang förbi mig kunde jag inte sluta le. Tänk att lilla jag är här ute i spåret och "springer" tillsammans med långdistanslöpare. Jag är här och jag fixar det! Bra ideér får jag också i spåret. Ska genast ta tag i flera saker på jobb som kan förbättras med små medel. Väldigt besynnerlig känsla att känna att ju längre jag sprang desto lugnare blev andningen, stegen längre och takten mer flexibel för att möta upp- och nedförsbackar. När jag kom i mål föreställde jag mig en publik bestående av massor av mig själv som applåderade, visslade och hurrade. Så jag gjorde en mini "Rocky" på stället och gick sen och stretchade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar