Skulle vara lite effektiv härom morgonen och lägga in lite tvätt på ovanvåningen innan det bar av till dagis-skola-jobbet. Med backen tom äntrar jag trappans första steg. Alldeles glad och vanlig och på väg. Då känner jag det, hur jag glider på strumporna, tappar fotfästet och bara viner, nej dundrar, ner för trappan. Hinner tänka att jag nog kommer att stoppas av trappans krökning. Nej. Smäll i väggen, byte av färdriktning. Landar med huvudet först i parketten. Först då inser jag vad jag håller i ett stadigt grepp. Backen. Den alldeles tomma plastbacken. Jag räddade den! Lägger den bredvid mig med ett fniss, medans familjen rusar fram. Har jag slagit mig? Kan jag prata? Det enda jag får fram är smärtdränkta fniss. Hur är det med mig? Vet inte. Gör fasligt ont i allt som sticker ut på kroppen, utom näsan, den klarade sig. Klarar av att ta mig upp och ut och iväg. Lite små illamående sköljer över mig lite då och då under dagen, men inget jag inte kunde hantera och inte så mycket så att jag trodde det var hjärnskakning. Detta var torsdag.
På lördagen var jag på möhippa på badet. Blev lite yster och skulle åka vattenrutschbana. Har inga glasögon på mig och ser inte att kaklet sluttar i en liten nedförsbacke. Då känner jag det, hur jag glider på hälarna, tappar fotfästet och dundrar rakt ner i kaklet med ändan före. Den redan sargade ändalykten. Om rumpor kan skrika så gjorde min det högt och länge. Sen kunde jag knappt gå.
Vad är det jag måste lära mig? Hur kan jag slå mig så med bara en dags mellanrum? Min ända ser ut som en veritabel krigszon; blåsvart. Som om någon misshandlat mig med en trappa och ett kaklat golv. Helt enkelt. Fy tusan för trappor och kaklade golv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar