Jag har halkat in på ett stort projekt på jobbet. Större än jag förmodligen förstår själv. Så stort att om det kommer att gå bra kanske kommer att öppna nya valmöjligheter vad gäller min fortsatta karriär. Karriär. Det är en underlig sak. Jag har aldrig aspirerat på att göra karriär, ändå berättar andra för mig att det är det jag gjort. Skumt.
Jag har alltid velat vara med och påverka, kunna få saker att bli bättre. Utveckla och utvecklas. Jag minns när jag var nyfärdig sjuksköterska och det var dags att fördela handledare. Jag hade arbetat i ca 6 månader och förstod att jag inte skulle få någon student, men när jag förstod at jag inte ens var tilltänkt, blev jag jätteledsen. Det kändes som ett bevis på att jag inte var erfaren och bra nog (vilket jag inte heller var). Men jag kan fortfarande känna den frustrationen över att inte få frågan.
I diskussioner talar jag ofta för andra personer. De som jag pratat med i korridoren, som inte vågar säga vad de tycker, men som ibland har de klokaste tankarna. Jag har aldrig varit orolig för att säga vad jag tycker och tänker. Jag är själv noga med att skilja på sak och person och förväntar mig - speciellt från mina chefer - att det verkligen är bra på detta. Fast så är det inte alltid. Jag har alltid tyckt om att prata, diskutera, debattera, provocera och lyssna på vad andra har att berätta. Ibland minns jag inte vem som sagt det, men jag bär med mig historien, åsikten som om det är en skatt jag fått. Alla kloka tankar och historier stoppar jag in i mitt huvud som förmodligen är lite som en mixer. Blandar det nya med det gamla, drar nya slutsatser, paralleller och konstruerar ibland tokiga teorier och skrönor att ge vidare i olika sammanhang.
Det är jobbigt och uttröttande att ha en ordentlig dialog med någon, men otroligt givande när det väl blir till. Ibland fär jag hålla mig själv i nackskinnet för att inte prata för mycket själv. Jag har ju så mycket att säga, blir så entusiastisk och går igång på alla 100 cylindrar när jag blir engagerad i något. Suck, det kan inte var helt lätt att vara i min närvaro. Lite väl intensiv ibland, det kan jag själv känna. Samtidigt är det nog en av mina starkaste sidor - den att jag har förmåga att nå ut och förmedla ett budskap till andra.
Jag är en blandning av "rätt ska vara rätt" och stand-up-comedy i en salig blandning. Ibland tänker jag att min framtoning inte alltid är så värst seriös. Jag gillar att få människor att skratta, gärna med en allvarlig underton. Sjukvården är i gemen ganska humorlös och det tycker jag är ofattbart. Humor är en fanastisk källa till att få människor att slappna av, släppa ner garden och få kontakt.
Fram för mer skratt och tokerier i mänsklighetens tjänst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar