27 december 2010
18 december 2010
Snö-stress
I all denna snö tycker jag inte att det finns anledning att stressa fram. Går lugnt och säkert och filosoferar lite. Reflekterade lite över att pensionärerna i stora staden inte alls gör så. De plöjer fram med sina rullatorer, skriker åt folk som inte flyttar sig. Klafsar fram på sina broddar. Snarare springer än går. Det är kanske inte så konstigt. Det är ju så vi alla gör. Springer fram i livet. Stannar inte upp. Ser våra liv svischa förbi i motorvägstakt i de skyltfönster vi passerar.
Tror jag ska föreslå barnen att vi ska ta en skogstur med varm choklad och lussebullar och gå upp till vilthägnet och lägga lite äpplen. Kanske ta med primusköket och värma lite soppa.
Tror jag ska föreslå barnen att vi ska ta en skogstur med varm choklad och lussebullar och gå upp till vilthägnet och lägga lite äpplen. Kanske ta med primusköket och värma lite soppa.
Traktorskorna
Traktorskorna på
halkar runt ändå
vackra vinteränglar
amaryllisstänglar
in med pynt och gran
pysslar hela dan
kaffe med go grannar
i härligt kök vi stannar
halkar runt ändå
vackra vinteränglar
amaryllisstänglar
in med pynt och gran
pysslar hela dan
kaffe med go grannar
i härligt kök vi stannar
16 december 2010
Leende
När jag pulsade fram i snön idag tittade jag in i ett skyltfönster till ett gyrosställe. Precis samtidigt tittade den till synes grekiske kocken ut. Jag tänkte att jag nog såg lite lustig ut som gick där helt översnöad och log lite förstulet och han log ett bländande leende tillbaks. Det var ett perfekt ögonblick av medmänsklig värme. Efter det kändes snödrivorna inte lika oigenomträngliga och jag gick med lättare steg. Det leendet var precis vad jag behövde.
If you see someone without a smile give him one of yours.
If you see someone without a smile give him one of yours.
15 december 2010
Tidspessimist
Jag tror att människor i grova mått kan delas in i tidsoptimister, tidsrealister och tidspessimister. Jag kvalar solklart in i den sista kategorin. En väninna till mig blev varse detta när vi var på konferens tillsammans. Jag vill vara ute i god tid, blir lätt stressad när det börjar närma sig dags att gå och tittar oupphörligen på klockan. Vi hade beställt taxi till 5 minuter innan konferensen var slut, det tyckte jag kändes väldigt oartigt, men det var att välja mellan detta eller kanske missa flyget - inget svårt val. Men här tar jag då storasyster-rollen direkt och mailar för oss alla och informerar om vår tidiga avgång och ber redan innan om ursäkt. Väninnan var märkbart förvånad: "Det här trodde jag inte om dig. Jag trodde du var cool i alla lägen."
Jag vet exakt varför; mamma är en tidsoptimist av Guds nåde! Otaliga gånger stod jag i hallen och blängde på mamma medans hon i godan ro lockade håret och rökte. "Kom nu! Vi skulle varit där nu! Kom!" "Stressa mig inte jag är på väg. Vi hinner. De förväntar sig att vi är sena." Av detta har jag utvecklat ett väldigt bra pokerface och en osviklig förmåga till vita(?) lögner. Om jag fick veta först att vi skulle iväg ljög jag helt kallt om när vi var ditbjudna och drog bort minst 30min. Vi kom ändå inte först! En gång sa jag en hel timme innan och då var vi bland de första gästerna och då blev mamma pottsur för att hon hade velat göra ditt eller datt innan vi gick...
En väninna till mig är också en fantastisk tidsoptimist. En väldigt fin väninna med midjelångt kopparrött hår. När vi skulle träffas och fika och jag frågade när vi skulle träffas sa hon en gång så här: " Jag måste tvätta håret och så ska jag gå och handla och sen behöver jag bara snabbt dammsuga av och städa lite här hemma. Så jag är hos dig om (liten tankepaus) 20 minuter!" För mig själv tänkte jag: "Eller hur... vi ses om 3 timmar." Och in kom hon svävande 3 timmar senare med nytvättat hår och vi hade en härlig fika.
Jag vet exakt varför; mamma är en tidsoptimist av Guds nåde! Otaliga gånger stod jag i hallen och blängde på mamma medans hon i godan ro lockade håret och rökte. "Kom nu! Vi skulle varit där nu! Kom!" "Stressa mig inte jag är på väg. Vi hinner. De förväntar sig att vi är sena." Av detta har jag utvecklat ett väldigt bra pokerface och en osviklig förmåga till vita(?) lögner. Om jag fick veta först att vi skulle iväg ljög jag helt kallt om när vi var ditbjudna och drog bort minst 30min. Vi kom ändå inte först! En gång sa jag en hel timme innan och då var vi bland de första gästerna och då blev mamma pottsur för att hon hade velat göra ditt eller datt innan vi gick...
En väninna till mig är också en fantastisk tidsoptimist. En väldigt fin väninna med midjelångt kopparrött hår. När vi skulle träffas och fika och jag frågade när vi skulle träffas sa hon en gång så här: " Jag måste tvätta håret och så ska jag gå och handla och sen behöver jag bara snabbt dammsuga av och städa lite här hemma. Så jag är hos dig om (liten tankepaus) 20 minuter!" För mig själv tänkte jag: "Eller hur... vi ses om 3 timmar." Och in kom hon svävande 3 timmar senare med nytvättat hår och vi hade en härlig fika.
Buss VS bil
Vår närmsta busshållplats ligger bara ca 2 minuters gångväg ifrån huset och stannar kanske 200m ifrån mitt arbete. Det tar ganska exakt 22 minuter att komma fram. Det är miljövänligt och det är billigare än att köra bil och betala parkeringen. Ändå åker jag inte buss. Jag kör. Och det känns inte bra, men det är praktiskt. När jag kommit till byn och gått av bussen ska jag promenera först till skolan och hämta mellankillen och sen bort till dagis och hämta lilleman. Det tar i runda slängar mellan 45-60min, det blir totalt ca 1,5timmar. Det är detta som gör det ohållbart att åka buss. Med bilen är det istället 15min körning och sen max 20-30min att få hem barnen, det blir totalt 45min. Det är halva tiden. Det är tiden jag behöver för att laga middag innan barnen klappar ihop i små hungriga och skrikiga högar, för när ihopklappning har skett - då är det kaos. Att ha många barn är inte svårt alls. Det är logistiken som knäcker mig - att jaga för att vara på rätt plats i rättan tid - det är det som är utmaningen!
13 december 2010
Apelsinsenap
Har varit på julprovning av 6st olika sorters öl och 3 olika sorters senap idag. Här kommer betygen utifrån Svensk ölprovnings testprotokoll (1-10p):
Wisby Julbrygd 2p
God inledningsvis men med en sur eftersmak som klibbade sig fast på ett obehagligt sätt
Falcons Julmumma 2p
Kardemumma söt. Mäktig som en efterrätt. Kanske bättre riktigt välkyld?
Oppigårds Winter Ale 6p
Samuel Adams Winterlager 6p
Jämtlandsjulöl 6p
Inget spännande, men goda och lättdruckna
Anchor Christmas Ale 8p
Fylligt god, mörkast med en knäckig sirapston, bra beska och fin eftersmak. Fick högst och lägst poäng.
Kvällens 10 poängare stod en apelsinsenap ifrån Allt om Mat för. Minns inte ens vad de andra var för några. Värdinnan hade rört ihop den själv efter deras recept. Prova, den var toppen till en skinkbit på en knäckebrödsmacka.
2 tsk gula senapsfrön
0,5 st apelsiner
1 tsk Grand Marnier
2 msk florsocker
1 msk Dijonsenap
3 msk senap
Koka senapsfröna i vatten i 5 min och låt rinna av. Skölj apelsinen och finriv det yttersta lagret på apelsinskalet och blanda med övriga ingredienser.
Wisby Julbrygd 2p
God inledningsvis men med en sur eftersmak som klibbade sig fast på ett obehagligt sätt
Falcons Julmumma 2p
Kardemumma söt. Mäktig som en efterrätt. Kanske bättre riktigt välkyld?
Oppigårds Winter Ale 6p
Samuel Adams Winterlager 6p
Jämtlandsjulöl 6p
Inget spännande, men goda och lättdruckna
Anchor Christmas Ale 8p
Fylligt god, mörkast med en knäckig sirapston, bra beska och fin eftersmak. Fick högst och lägst poäng.
Kvällens 10 poängare stod en apelsinsenap ifrån Allt om Mat för. Minns inte ens vad de andra var för några. Värdinnan hade rört ihop den själv efter deras recept. Prova, den var toppen till en skinkbit på en knäckebrödsmacka.
2 tsk gula senapsfrön
0,5 st apelsiner
1 tsk Grand Marnier
2 msk florsocker
1 msk Dijonsenap
3 msk senap
Koka senapsfröna i vatten i 5 min och låt rinna av. Skölj apelsinen och finriv det yttersta lagret på apelsinskalet och blanda med övriga ingredienser.
11 december 2010
Jul-präktig
Idag har jag bakat pepparkakor och lussebullar med barnen. Tycker att det är lite trist att alltid göra samma samma, så jag gjorde lussebullarna lite fancy-snancy med vit choklad och mandelmassa. Kavlade ut degen som när man gör kanelbullar. Bredde på smör. Rev mandelmassa och strödde över och sist rev vit choklad och strösslade på. Rull, rullade ihop, skar i ca 2 cm tjocka bitar, la vissa i muffinsformar och resten i en spring-form tätt tätt. Jäsa 30 minuter. 14 minuter i ugnen - klart lovely!
Mina första kommentarer
Blir alldeles hjärtnupen som mormor hade sagt. Min allra käraste lillasyster har lagt in kommentarer på min blogg - den finns - den är på riktigt. Vilken tur i livet jag har som fick just denna lilla systern. Henne har jag alltid älskat, skyddat, värnat om! Den finaste av de finaste! Älskar hon mig en centimeter av vad jag älskar henne så är jag nöjd och älskad för alltid!
9 december 2010
Über-trött
Tröttheten håller mig ifrån sängen
Tanken blir till brusigt grusigt
Ögonen svider av mascara-klet
Gå och lägg mig redan
Det var dags för flera timmar sedan
Tanken blir till brusigt grusigt
Ögonen svider av mascara-klet
Gå och lägg mig redan
Det var dags för flera timmar sedan
Turbulens
Idag har jag insett en sak. Jag gillar inte att flyga.
Jag har alltid tyckt om att resa; alla sorters resor, med alla sorters transportmedel; bil, cykel, båt, flyg, vandring eller tåg. Jag har väl iofs funderingar kring hur miljövänligt flygen är. Föredrar kollektiva färdmedel, men ljuger om jag inte erkänner faschinationen av att sväva och åka riktigt fort.
Det är inte ett principiellt ogillande - det är ett kroppsligt.
Jag hatar när det är turbulens. Hela kroppen knyter ihop sig till en skrumpen vattenballong. Håller andan, vill helst låsa in mig på toaletten. Men suck hur mesig får man vara. Läste att jag måste åka varje dag i mer än 100 år innan jag statistiskt sätt kommer att råka ut för en olycka. Det är tusentals gånger farligare att gå in på ett sjukhus, de ska man hålla sig ifrån om det är statistiken jag lutar mig på. Men på sjukhuset är jag varje dag...
Jag har alltid tyckt om att resa; alla sorters resor, med alla sorters transportmedel; bil, cykel, båt, flyg, vandring eller tåg. Jag har väl iofs funderingar kring hur miljövänligt flygen är. Föredrar kollektiva färdmedel, men ljuger om jag inte erkänner faschinationen av att sväva och åka riktigt fort.
Det är inte ett principiellt ogillande - det är ett kroppsligt.
Jag hatar när det är turbulens. Hela kroppen knyter ihop sig till en skrumpen vattenballong. Håller andan, vill helst låsa in mig på toaletten. Men suck hur mesig får man vara. Läste att jag måste åka varje dag i mer än 100 år innan jag statistiskt sätt kommer att råka ut för en olycka. Det är tusentals gånger farligare att gå in på ett sjukhus, de ska man hålla sig ifrån om det är statistiken jag lutar mig på. Men på sjukhuset är jag varje dag...
8 december 2010
Slitage
Min arbetskamrat har haft huvudvärk varje dag i flera veckor. Även om hon har tagit smärtstillande så har det aldrig släppt helt. Nu är hon helt sjukskriven i två veckor. Inte utan att jag blir orolig för hennes skull. Jag har iofs väntat på detta en längre tid. Min kollega är den mest pålästa person jag träffat. Arbetsmyra, tänkare, snällheten själv, alltid bäst i klassen och kontrollfreak. Jag är mycket förtjust i min kollega, hon vill alla väl samtidigt som hon vill att rätt ska vara rätt. Hon är helt medveten om dessa drag hos sig själv, men det betyder inte att förmågan att ändra sig finns. Jag oroar mig för att hon ska bli sjuk på riktigt, lång tid.
Jag har nämligen en annan väninna som alltid varit en otroligt rekorderlig och kapabel kvinna. Skött hem, familj, förhållande, vänner och både sitt och sin chefs arbete på ett ypperligt sätt. Ignorerat alla tecken på sjukdom, trötthet eller vilobehov. Tills en dag när hennes kropp strejkade. Hon kunde inte ens ta sig ur sängen, knappt tala. Hennes hjärna och kropp hade kollapsat som en gammal misskött skrotbil. Idag flera år senare är hon fortfarande sjukskriven på grund av hur hon misshandlat sin kropp och sitt sinne. Hon har alltid varit en av mina stora förebilder; klok, varm, rolig och en riktig vän. Idag har hon och hennes familj flyttat ut på landet, in i skogen, tystnaden. Fortfarande är hemmet oklanderligt och familjen välskött, men det går långsammare. Hennes terapi idag är att klyva och lava ved, åka skidor, promenera och vara nära sin familj. Minsta period av stök, besök eller infektioner tippar balansen, men hon har hittat ett sätt att återta den, på sitt sätt, så att kroppen och sinnet kan må bra.
Jag får väl erkänna att jag inte är speciellt duktig på att lyssna på min egen kropp, men jag har alltid tänkt att jag är typen som aldrig blir utbränd. Dels för att jag sett vad som hände min väninna, men också för att jag känner mig stark och duglig. Döm om min förvåning när en ny kollega som arbetat många år på en vårdcentral gav mig en helt annan bild. "Du är urtypen för de som bränner ut sig. Positiv, engagerad och säger aldrig nej. Du ska passa dig väldigt noga." Jag tror faktiskt att det var så nära en chock jag någonsin kommit. Jag gick och funderade på detta i flera veckor. Ja, jag funderar fortfarande på det 6 månader senare. De orden ringer som en varning när jag inte sköter om mig. I natt satt jag uppe till sent för att förbereda dagens arbete. Illa illa! Planera bättre, sov, jobba smart, ät ordentligt! Hamna inte med näsan tryckt mot den berömda "väggen". Så därför är det god natt nu. Sov gott!
Jag har nämligen en annan väninna som alltid varit en otroligt rekorderlig och kapabel kvinna. Skött hem, familj, förhållande, vänner och både sitt och sin chefs arbete på ett ypperligt sätt. Ignorerat alla tecken på sjukdom, trötthet eller vilobehov. Tills en dag när hennes kropp strejkade. Hon kunde inte ens ta sig ur sängen, knappt tala. Hennes hjärna och kropp hade kollapsat som en gammal misskött skrotbil. Idag flera år senare är hon fortfarande sjukskriven på grund av hur hon misshandlat sin kropp och sitt sinne. Hon har alltid varit en av mina stora förebilder; klok, varm, rolig och en riktig vän. Idag har hon och hennes familj flyttat ut på landet, in i skogen, tystnaden. Fortfarande är hemmet oklanderligt och familjen välskött, men det går långsammare. Hennes terapi idag är att klyva och lava ved, åka skidor, promenera och vara nära sin familj. Minsta period av stök, besök eller infektioner tippar balansen, men hon har hittat ett sätt att återta den, på sitt sätt, så att kroppen och sinnet kan må bra.
Jag får väl erkänna att jag inte är speciellt duktig på att lyssna på min egen kropp, men jag har alltid tänkt att jag är typen som aldrig blir utbränd. Dels för att jag sett vad som hände min väninna, men också för att jag känner mig stark och duglig. Döm om min förvåning när en ny kollega som arbetat många år på en vårdcentral gav mig en helt annan bild. "Du är urtypen för de som bränner ut sig. Positiv, engagerad och säger aldrig nej. Du ska passa dig väldigt noga." Jag tror faktiskt att det var så nära en chock jag någonsin kommit. Jag gick och funderade på detta i flera veckor. Ja, jag funderar fortfarande på det 6 månader senare. De orden ringer som en varning när jag inte sköter om mig. I natt satt jag uppe till sent för att förbereda dagens arbete. Illa illa! Planera bättre, sov, jobba smart, ät ordentligt! Hamna inte med näsan tryckt mot den berömda "väggen". Så därför är det god natt nu. Sov gott!
7 december 2010
Mer att göra...
Idag ringde en av barnens scoutledare. "Kan du tänka dig att bli scoutledare till våren?" Vad jag svarade? Ja, så klart. Fast nu vågar jag inte berätta det för maken. Han tycker nog - med rätta - att jag skulle ha diskuterat det med honom först.
Blomsterkurs
Jag gillar att pyssla och dona. Förr gick jag på keramik, sydde gardiner och stickade. Nu är jag kreativ för min egen skull några gånger om året. I kväll var en sådan dag. Tillsammans med min mamma, moster och mina två systrar var vi på en blomsterkurs tema japan.
Vi fick några tallkvistar, mossa, ilex (en pinne med röda bär på), vita tulpaner, vildäpplen, korallkornell, en silverbricka och stickmassa. Av detta gjorde vi en kreation. Först visade kursledaren och sen gjorde alla 40 samma sak. Fast ingen såg likadan ut. Lill-syrran fick en riktigt ynklig tall som inte gjorde någon glad, så hon fick byta mot en lite svulstigare kvist.
Det är tydligen en riktig mossa-kris i Sverige. Alla florister sitter i sina små ateljeer och vrider sina händer av oro - hur ska julen bli vacker utan mossa i mängd och kubik. Det häftigaste jag sett någon göra med mossa var att ta en gammal skruttig stol, slå ut sitsen och sen klä stommen med mossa som hölls kvar med silvertråd. Väldigt enkelt och väldigt vackert.
I Ronja Rövardotter la de om sår med vitmossa för dess uppsugande och läkande egenskaper. Den mossa vi hade idag hade jag aldrig kletat på ett sår, för den var full av all möjlig gegg. Säkert lingonplockare som klampat runt och mosat till den. Kanske var det jag? Jag är ju en lingonplockare, eller rättare sagt jag har plockat lingon två gånger i mitt liv. Det är nyttigt för mig, jag har helt för dåligt tålamod för bärplockning egentligen, fast jag gillar att frysa in bären och ta fram och koka fin lingonsylt. Det är lyx.
När vi var små åkte vi alltid iväg på allsköns självplock; jordgubbar (det var fint, in i munnen bara), broccoli (mindre kul men gick snabbt att plocka), små gurkor etc. Sen gjorde mamma ganska läskiga sumpiga ättiksgurkor, överkokt infryst broccoli och vad gjorde vi med jordgubbarna. Åt tills vi storknade.
Nu står mina alster på köksbordet. Har inte bestämt om jag ska ställa dem här hemma eller ge bort dem i present. Jag ställer dem nog här och känner efter. Om de är fina på söndag kanske jag ger bort dem till vännerna som ska bjuda på julöls- och senapsprovning.
Vi fick några tallkvistar, mossa, ilex (en pinne med röda bär på), vita tulpaner, vildäpplen, korallkornell, en silverbricka och stickmassa. Av detta gjorde vi en kreation. Först visade kursledaren och sen gjorde alla 40 samma sak. Fast ingen såg likadan ut. Lill-syrran fick en riktigt ynklig tall som inte gjorde någon glad, så hon fick byta mot en lite svulstigare kvist.
Det är tydligen en riktig mossa-kris i Sverige. Alla florister sitter i sina små ateljeer och vrider sina händer av oro - hur ska julen bli vacker utan mossa i mängd och kubik. Det häftigaste jag sett någon göra med mossa var att ta en gammal skruttig stol, slå ut sitsen och sen klä stommen med mossa som hölls kvar med silvertråd. Väldigt enkelt och väldigt vackert.
I Ronja Rövardotter la de om sår med vitmossa för dess uppsugande och läkande egenskaper. Den mossa vi hade idag hade jag aldrig kletat på ett sår, för den var full av all möjlig gegg. Säkert lingonplockare som klampat runt och mosat till den. Kanske var det jag? Jag är ju en lingonplockare, eller rättare sagt jag har plockat lingon två gånger i mitt liv. Det är nyttigt för mig, jag har helt för dåligt tålamod för bärplockning egentligen, fast jag gillar att frysa in bären och ta fram och koka fin lingonsylt. Det är lyx.
När vi var små åkte vi alltid iväg på allsköns självplock; jordgubbar (det var fint, in i munnen bara), broccoli (mindre kul men gick snabbt att plocka), små gurkor etc. Sen gjorde mamma ganska läskiga sumpiga ättiksgurkor, överkokt infryst broccoli och vad gjorde vi med jordgubbarna. Åt tills vi storknade.
Nu står mina alster på köksbordet. Har inte bestämt om jag ska ställa dem här hemma eller ge bort dem i present. Jag ställer dem nog här och känner efter. Om de är fina på söndag kanske jag ger bort dem till vännerna som ska bjuda på julöls- och senapsprovning.
5 december 2010
Sim-mamma
Jag trodde alltid att jag skulle bli en fotbollsmamma. Stå och heja vid en lerig plan i alla väder. Trösta, lappa ihop skrubbade knän och köra ungar till alla möjliga småbyar som har två mål och en skock ungar som kallas ett lag. Det var jag beredd på. Så blev det inte. Mina barn spelar bara fotboll på gröningen bakom huset.
Älsta dottern är däremot - har alltid varit - väldigt förtjust i vatten. Minns när vi var på Östkusten; vårvindar, halsduk och mössa, 11 grader i vattnet. Vem var i vattnet?! Jo vår dotter!
Sen hon var 2,5 år har hon gått i simskola och nu tävlingssimmar hon. Vi har precis kommit hem ifrån en heldagstävling. Hela dagen vid en bassängkant; fuktigt, varmt, halt, hårda läktare och massor av barn. Kakelsättning är den vanligaste golv- och väggbeklädnaden i simhallar vilket skapar en akustik av Guds nåde. Ljud och oljud studsar likt geleråttor runt, runt i rummet och bombarderar mig med klibbiga ljudblobbar.
Denna gång kom jag i alla fall ihåg att ta med en kudde. Även om jag av naturen har en valvadderad bakdel så blir även denna helt mörbultad efter att ha suttit på en kaklad läktare utan ryggstöd. Ohh lovely. Fast samtidigt är det riktigt roligt och spännande. Imponeras över barnens förmåga till omstart. Idag har dottern varit med i 6 grenar där hon är i vattnet ca 40-50 sekunder i taget. Sen upp, simma av, byta baddräkt, äta lite, dricka lite och sen vänta, vänta, vänta. Ibland, beroende på hur mycket barn som är anmälda, över en timme innan det är hennes tur igen.
Dottern är så där lagom bra, utvecklas i lagom takt och kommer på en lagom placering. Har före idag aldrig stått på prispallen. Men idag, idag ljuva dag har hon stått två gånger på pallen! Två gånger och varit under 40 sek för första gången i frisim!
Vi försöker coacha henne i att bara jämföra sina egna tider mot sig själv, men det är svårt att glädjas över att ha slagit personbästa och sen inte få medalj eller plakett. Så idag var en underbar dag för henne - att få komma hem med två glänsande plaketter. Lycka lycka lycka!
Och då skakar jag av mig de klibbiga ljudblobbarna, stryker mitt fuktvarma hår ur ögonen och bara njuter av att vara sim-mamma till en lycklig sim-dotter.
Älsta dottern är däremot - har alltid varit - väldigt förtjust i vatten. Minns när vi var på Östkusten; vårvindar, halsduk och mössa, 11 grader i vattnet. Vem var i vattnet?! Jo vår dotter!
Sen hon var 2,5 år har hon gått i simskola och nu tävlingssimmar hon. Vi har precis kommit hem ifrån en heldagstävling. Hela dagen vid en bassängkant; fuktigt, varmt, halt, hårda läktare och massor av barn. Kakelsättning är den vanligaste golv- och väggbeklädnaden i simhallar vilket skapar en akustik av Guds nåde. Ljud och oljud studsar likt geleråttor runt, runt i rummet och bombarderar mig med klibbiga ljudblobbar.
Denna gång kom jag i alla fall ihåg att ta med en kudde. Även om jag av naturen har en valvadderad bakdel så blir även denna helt mörbultad efter att ha suttit på en kaklad läktare utan ryggstöd. Ohh lovely. Fast samtidigt är det riktigt roligt och spännande. Imponeras över barnens förmåga till omstart. Idag har dottern varit med i 6 grenar där hon är i vattnet ca 40-50 sekunder i taget. Sen upp, simma av, byta baddräkt, äta lite, dricka lite och sen vänta, vänta, vänta. Ibland, beroende på hur mycket barn som är anmälda, över en timme innan det är hennes tur igen.
Dottern är så där lagom bra, utvecklas i lagom takt och kommer på en lagom placering. Har före idag aldrig stått på prispallen. Men idag, idag ljuva dag har hon stått två gånger på pallen! Två gånger och varit under 40 sek för första gången i frisim!
Vi försöker coacha henne i att bara jämföra sina egna tider mot sig själv, men det är svårt att glädjas över att ha slagit personbästa och sen inte få medalj eller plakett. Så idag var en underbar dag för henne - att få komma hem med två glänsande plaketter. Lycka lycka lycka!
Och då skakar jag av mig de klibbiga ljudblobbarna, stryker mitt fuktvarma hår ur ögonen och bara njuter av att vara sim-mamma till en lycklig sim-dotter.
3 december 2010
Kulturklubben
Jag och en kompis har vid olika tillfällen bjudit ut våra män på olika kulturella aktiviteter som teater, opera och musikshow. De har inte precis älskat allt vi gjort... Nu hade de bestämt att det var deras tur att göra något kulturellt. Redan i somras flaggade maken för att jag skulle stryka några dagar i kalendern. "För då ska vi göra något kulturellt."
Så i lördags bar det iväg. Vaknar 06.12 och tycker att det är ovanligt ljust. Inte så underligt eftersom det kommit 50 cm snö under natten. Ringde till kamraterna som bor ännu mer ute på landet. De började skotta direkt. Kl 07.30 ringer kompisen och har panik i rösten. "Vi kommer inte ens ut ifrån vår gata, bilen sitter fast i en snödriva!" Mitt svar: "Börja gå mot stora vägen, vi hämtar er." Vi kunde i alla fall komma ut på stora vägen och köra till deras by. Såg två rörliga snödrivor vid vägen - där var de! När vi sen var på flygplatsen fick vi sitta i mer än en timme på deicing area för att planet skulle bli indränkt i antifrysmedel innan vi kunde lyfta.
Väl framme i London gick vi direkt till ett sushiställe där bitarna kommer på en automatisk järnvägsräls. Ohh så roligt och gott. Nöjda gick vi till vårt hotell. Där tittade de väldigt avmätt på oss och sa att vi bara bokat ett dubbelrum. What!!! Nä nä, det har blivit nåt fel kolla på vår bekräftelse. Jo jo det är rätt kolla på vår beställning. 2 timmar senare hade vi ett dubbelrum och ett enkelrum... Nu fick vi skynda, konsertdags!
Brixton academy - Motörhead!
Det var det kulturella vi skulle på.
Jag var lite skeptisk först, men vilket ös, vilket tryck, vilken fantastisk stämning!
Det blev en härlig upplevelse och ett bra slut på en kaosartad och intensiv dag. Formligen stöp ner i sängen. Både jag och maken är långa människor, så kompisarna var riktigt hyggliga och tog enkelrummet. De hade somnat innan huvudet nådde kudden... Tur! Kändes allt lite skurkigt att få det bättre rummet. Dagen efter fick de som tur var också att stort och bra rum.
"Everything louder than everything else"
Så i lördags bar det iväg. Vaknar 06.12 och tycker att det är ovanligt ljust. Inte så underligt eftersom det kommit 50 cm snö under natten. Ringde till kamraterna som bor ännu mer ute på landet. De började skotta direkt. Kl 07.30 ringer kompisen och har panik i rösten. "Vi kommer inte ens ut ifrån vår gata, bilen sitter fast i en snödriva!" Mitt svar: "Börja gå mot stora vägen, vi hämtar er." Vi kunde i alla fall komma ut på stora vägen och köra till deras by. Såg två rörliga snödrivor vid vägen - där var de! När vi sen var på flygplatsen fick vi sitta i mer än en timme på deicing area för att planet skulle bli indränkt i antifrysmedel innan vi kunde lyfta.
Väl framme i London gick vi direkt till ett sushiställe där bitarna kommer på en automatisk järnvägsräls. Ohh så roligt och gott. Nöjda gick vi till vårt hotell. Där tittade de väldigt avmätt på oss och sa att vi bara bokat ett dubbelrum. What!!! Nä nä, det har blivit nåt fel kolla på vår bekräftelse. Jo jo det är rätt kolla på vår beställning. 2 timmar senare hade vi ett dubbelrum och ett enkelrum... Nu fick vi skynda, konsertdags!
Brixton academy - Motörhead!
Det var det kulturella vi skulle på.
Jag var lite skeptisk först, men vilket ös, vilket tryck, vilken fantastisk stämning!
Det blev en härlig upplevelse och ett bra slut på en kaosartad och intensiv dag. Formligen stöp ner i sängen. Både jag och maken är långa människor, så kompisarna var riktigt hyggliga och tog enkelrummet. De hade somnat innan huvudet nådde kudden... Tur! Kändes allt lite skurkigt att få det bättre rummet. Dagen efter fick de som tur var också att stort och bra rum.
"Everything louder than everything else"
23 november 2010
Examination
Idag var jag otroligt nervös.
Jag ska skriva min D-uppsats tillsammans med en kollega och idag skulle vår projektplan examineras. Vi skulle inte vara på högskola förrän kl 15, så jag gick på en sen tidigare inbokad föreläsningsdag om patientsäkerhet. Det var väldigt bra och intressant, men jag kände att jag hade svårt att fokusera. Så snart det blev paus drog mina tankar iväg åt examinationen. Antagligen var det det bästa jag kunde göra att sitta där, det skingrade tankarna lite i alla fall.
Min skrivkompis var hemma på förmiddagen och hon var helt blek av nervositet när jag hämtade henne efter lunch. Hennes strategi var att sminka sig extra noga och sätta på sig en fin klänning. Hon tyckte att det inte skulle synas att hon var nervös. Jag däremot tog på mig neutrala kläder och mina glasögon som gör att jag ser lite lagom intellektuell ut. Lite olika strategier helt enkelt. Hon ville vara snygg, jag ville vara seriös... Båda ville bli godkända.
Diskuterade i bilen vår strategi: tacka och ta all kritik som förslag och hjälp på vägen. Var lite extra nervös över att det var en för oss okänd examinatör. Vi var förberedda på att det kunde komma allt ifrån 0-50 personer och lyssnade. Det kom 1! Så tillsammans var vi en nätt liten grupp på 4... Det gick ändå förvånansvärt bra. Det var flera saker vi diskuterade, men inget som kändes övermäktigt. Både examinatorn och deltagaren hade många goda, kloka tankar och åsikter som vi kan göra designen av studien bättre med. Så det var riktigt roligt. Och vi blev godkända!
Jag ska skriva min D-uppsats tillsammans med en kollega och idag skulle vår projektplan examineras. Vi skulle inte vara på högskola förrän kl 15, så jag gick på en sen tidigare inbokad föreläsningsdag om patientsäkerhet. Det var väldigt bra och intressant, men jag kände att jag hade svårt att fokusera. Så snart det blev paus drog mina tankar iväg åt examinationen. Antagligen var det det bästa jag kunde göra att sitta där, det skingrade tankarna lite i alla fall.
Min skrivkompis var hemma på förmiddagen och hon var helt blek av nervositet när jag hämtade henne efter lunch. Hennes strategi var att sminka sig extra noga och sätta på sig en fin klänning. Hon tyckte att det inte skulle synas att hon var nervös. Jag däremot tog på mig neutrala kläder och mina glasögon som gör att jag ser lite lagom intellektuell ut. Lite olika strategier helt enkelt. Hon ville vara snygg, jag ville vara seriös... Båda ville bli godkända.
Diskuterade i bilen vår strategi: tacka och ta all kritik som förslag och hjälp på vägen. Var lite extra nervös över att det var en för oss okänd examinatör. Vi var förberedda på att det kunde komma allt ifrån 0-50 personer och lyssnade. Det kom 1! Så tillsammans var vi en nätt liten grupp på 4... Det gick ändå förvånansvärt bra. Det var flera saker vi diskuterade, men inget som kändes övermäktigt. Både examinatorn och deltagaren hade många goda, kloka tankar och åsikter som vi kan göra designen av studien bättre med. Så det var riktigt roligt. Och vi blev godkända!
21 november 2010
Arrangera klassfest
I fredags hade jag och de två andra klassmammorna arrangerat en klassfest med övernattning. Först gick barnen (10-11år) ut på 8 olika stationer och gjorde uppgifter. De var indelade i 8st lag. Varje genomförd uppgift gav en bokstav.
Station 1: Leta upp en smurf i en stor kastrull med grönfärgad pasta
Station 2: Stoppa in handen i en läskig låda klädd med päls och spindelnät och identifiera föremålet inuti
Station 3: Ställa sig på led i den ordningen man är född i. Få vars ett Mariekex och sjunga en sång
Station 4: Få en apelsin att vandra mellan varandra, klämd mellan hals och haka - fram och tillbaks. Tappa = börja om.
Station 5: Lösa ett engelskt korsord
Station 6: Kasta boll genom hål i ett plank. Samla ihop 50p på 3 minuter.
Station 7: Läsa igenom en instruktion och följa instruktionerna.
Station 8: Gå en frågerunda med ficklampa i mörker. Träffa en person som ger en gåta.
Jag var den som barnen mötte ute i mörkret. Det ösregnade, var iskallt, så jag byggde ett skydd av en mörk presenning i ett buskage, tog med en campingstol, på med alla vinterkläderna och regnkläder utanpå detta och en fotogenlampa. Vår bestämda runda gick inte för det hade regnat i flera dagar och det var översvämning i dungen vi skulle vara i egentligen. Vi satte upp reflexer som de skulle följa, men flera lag lös bara på marken och klafsade därför rakt ut i sörjan, som tur var det bara en tjej som ramlade. Jag hade huva på huvudet och var svartmålad i ansiktet. Huh så läskigt de tyckte att det var! En av tjejerna såg plötsligt att det var jag: "Men det är ju A's mamma. Fryser du inte?!" Så gulligt :) Vissa tyckte att det var ordentligt läskigt, medans andra verkade helt oberörda. När alla hade varit ute hos mig gick vi in till värme, disco och snacks och den sista uppgiften
Final: Alla samlades i sina lag. På given signal fick alla ta fram sina bokstäver och försöka få ihop dem till ett ord. Två lag ropade samtidigt. Men bara ett hade rätt: blixtlås. Vinnarna fick vars ett presentkort på lokala affären på några tior var. Stor succe!
Sen dansade de och tjoade hela kvällen. Inga konflikter, inget gnäll, alla var helt fantastiska och gulliga mot varandra. Natten blev också bra. En grupp la sig vid 23. En annan vid 00.30 och den sista kanske vid 02. Jag fick säga till en gång att de skulle sänka rösterna och släcka sina ficklampor så att de inte skulle störa de andra, men sen låg de och småsnackade och hade det mysigt.
Den gruppen tyckte väl att det var minst kul att komma upp på morgonen kan man säga...
Frukost och packning och tack och good bye.
Station 1: Leta upp en smurf i en stor kastrull med grönfärgad pasta
Station 2: Stoppa in handen i en läskig låda klädd med päls och spindelnät och identifiera föremålet inuti
Station 3: Ställa sig på led i den ordningen man är född i. Få vars ett Mariekex och sjunga en sång
Station 4: Få en apelsin att vandra mellan varandra, klämd mellan hals och haka - fram och tillbaks. Tappa = börja om.
Station 5: Lösa ett engelskt korsord
Station 6: Kasta boll genom hål i ett plank. Samla ihop 50p på 3 minuter.
Station 7: Läsa igenom en instruktion och följa instruktionerna.
Station 8: Gå en frågerunda med ficklampa i mörker. Träffa en person som ger en gåta.
Jag var den som barnen mötte ute i mörkret. Det ösregnade, var iskallt, så jag byggde ett skydd av en mörk presenning i ett buskage, tog med en campingstol, på med alla vinterkläderna och regnkläder utanpå detta och en fotogenlampa. Vår bestämda runda gick inte för det hade regnat i flera dagar och det var översvämning i dungen vi skulle vara i egentligen. Vi satte upp reflexer som de skulle följa, men flera lag lös bara på marken och klafsade därför rakt ut i sörjan, som tur var det bara en tjej som ramlade. Jag hade huva på huvudet och var svartmålad i ansiktet. Huh så läskigt de tyckte att det var! En av tjejerna såg plötsligt att det var jag: "Men det är ju A's mamma. Fryser du inte?!" Så gulligt :) Vissa tyckte att det var ordentligt läskigt, medans andra verkade helt oberörda. När alla hade varit ute hos mig gick vi in till värme, disco och snacks och den sista uppgiften
Final: Alla samlades i sina lag. På given signal fick alla ta fram sina bokstäver och försöka få ihop dem till ett ord. Två lag ropade samtidigt. Men bara ett hade rätt: blixtlås. Vinnarna fick vars ett presentkort på lokala affären på några tior var. Stor succe!
Sen dansade de och tjoade hela kvällen. Inga konflikter, inget gnäll, alla var helt fantastiska och gulliga mot varandra. Natten blev också bra. En grupp la sig vid 23. En annan vid 00.30 och den sista kanske vid 02. Jag fick säga till en gång att de skulle sänka rösterna och släcka sina ficklampor så att de inte skulle störa de andra, men sen låg de och småsnackade och hade det mysigt.
Den gruppen tyckte väl att det var minst kul att komma upp på morgonen kan man säga...
Frukost och packning och tack och good bye.
18 november 2010
VAB
bacillen är snabb
lurar på sin attack
bryr sig inte om mitt nej tack
snoriga näsor vart jag än ser
nej inte mer snor jag ber
ipren otrivin och cocillana
ska få oss på rätt bana
snyt och fräs och klet
trött på pannan som är het
80 % lön fixar inte julen
av bacillen är vår julfrid stulen
nu ska vi jaga ut dessa objudna kryp
örtlavemang citruschock vitlöksdopp
nu ska vi upp på hälsans topp
får väl köpa oss en ny kropp
bacillen är snabb
lurar på sin attack
bryr sig inte om mitt nej tack
snoriga näsor vart jag än ser
nej inte mer snor jag ber
ipren otrivin och cocillana
ska få oss på rätt bana
snyt och fräs och klet
trött på pannan som är het
80 % lön fixar inte julen
av bacillen är vår julfrid stulen
nu ska vi jaga ut dessa objudna kryp
örtlavemang citruschock vitlöksdopp
nu ska vi upp på hälsans topp
får väl köpa oss en ny kropp
31 oktober 2010
Schimären om det jämlika livet
Jag funderar över det här med att leva i ett förhållande. Jag har växt upp med bara kvinnor, men jag lever med en man. Naivt nog trodde jag på något sätt att det i princip skulle vara det samma. Tycker att det skulle vara det samma på vissa plan i alla fall.
Nog trodde jag att jag var en frigjord och jämställd människa som skulle leva i ett jämställt förhållande. Så blev det inte riktigt.
För ett par månader sen trodde jag att jag hade blivit knäpp. På riktigt, blev rädd.
Jag hade tvättat en tvätt men inte tagit ut den ur tvättmaskinen och när jag skulle göra det var den borta. Jag bor i en villa så det kunde inte vara en granne som tagit fel. Den fanns inte i torktumlaren heller och inget av plaggen var på bordet som jag använder till att vika och sortera. Jag blev otroligt brydd och gick ock funderade på detta hela dagen. Till slut sa jag det till maken. Han tittade på mig och sa "Jag har hängt ut den på strecket".
Då höll jag på att skilja mig på stående fot. Inte för att han hängt ut tvätten, utan för att han så sällan tar hand om tvätten att det inte ens föresvävade mig att han kunde ha tagit hand om den. Det kändes som ett kaos i huvudet när insikten om hur ojämlikt vi har strukturerat upp vårt liv.
Hur har detta skett?
Kanske genom otaliga kompromisser. "Du är bättre än jag på det"-diskussioner. Jag orkar inte vänta på att det ska bli gjort och gör det själv. Olika och aldrig jämkade basnivåer för hur vi ska ha det i vårt hem. Helt plötsligt fann jag mig i en situation som jag tidigare bara raljerat kring -"Jag ska aldrig". Vad är detta? Jag vrider mig som en mask i min feministiska själ. Nä det är fel, jag är inte feminist. Jag är rättvis-ist.
Det är inte rättvist att det är jag som har största ansvaret för barnen, alla våra kläder, husets iordningställande, handling, matlagning, födelsedagar, läxor, gympakassar, fritidsaktiviteter, klass-mammeri, trädgården, djuren, sjuka barn och så vidare i nöd och lust.
Jag tycker inte att det handlar om vad som är manligt/kvinnligt.
Jag tycker att det handlar om att vara samarbetsvillig eller inte.
Jag tycker att det handlar om prioriteringar.
Förr när något bekymrat mig under dagen kunde jag inte sova. Låg och vände och vred mig och tyvärr brukade det bli så att jag väckte maken med mina tankar och funderingar. Det gillade han inte alls. Det kan jag förstå. Så jag slutade med det. Nu pratar vi inte alls. Utom när jag är på bristningsgränsen och pyser ut all gammal smörja som lagts på hög den senaste tiden. Det blir inte heller bra för då får han en stor missnöjeskräk i knät. Det gillar han inte. Jag gillar det inte heller.
Dödläge.
Nu ska jag gå och äta pannkaksfrukost med familjen. Som maken gjort. Bravo.
Nog trodde jag att jag var en frigjord och jämställd människa som skulle leva i ett jämställt förhållande. Så blev det inte riktigt.
För ett par månader sen trodde jag att jag hade blivit knäpp. På riktigt, blev rädd.
Jag hade tvättat en tvätt men inte tagit ut den ur tvättmaskinen och när jag skulle göra det var den borta. Jag bor i en villa så det kunde inte vara en granne som tagit fel. Den fanns inte i torktumlaren heller och inget av plaggen var på bordet som jag använder till att vika och sortera. Jag blev otroligt brydd och gick ock funderade på detta hela dagen. Till slut sa jag det till maken. Han tittade på mig och sa "Jag har hängt ut den på strecket".
Då höll jag på att skilja mig på stående fot. Inte för att han hängt ut tvätten, utan för att han så sällan tar hand om tvätten att det inte ens föresvävade mig att han kunde ha tagit hand om den. Det kändes som ett kaos i huvudet när insikten om hur ojämlikt vi har strukturerat upp vårt liv.
Hur har detta skett?
Kanske genom otaliga kompromisser. "Du är bättre än jag på det"-diskussioner. Jag orkar inte vänta på att det ska bli gjort och gör det själv. Olika och aldrig jämkade basnivåer för hur vi ska ha det i vårt hem. Helt plötsligt fann jag mig i en situation som jag tidigare bara raljerat kring -"Jag ska aldrig". Vad är detta? Jag vrider mig som en mask i min feministiska själ. Nä det är fel, jag är inte feminist. Jag är rättvis-ist.
Det är inte rättvist att det är jag som har största ansvaret för barnen, alla våra kläder, husets iordningställande, handling, matlagning, födelsedagar, läxor, gympakassar, fritidsaktiviteter, klass-mammeri, trädgården, djuren, sjuka barn och så vidare i nöd och lust.
Jag tycker inte att det handlar om vad som är manligt/kvinnligt.
Jag tycker att det handlar om att vara samarbetsvillig eller inte.
Jag tycker att det handlar om prioriteringar.
Förr när något bekymrat mig under dagen kunde jag inte sova. Låg och vände och vred mig och tyvärr brukade det bli så att jag väckte maken med mina tankar och funderingar. Det gillade han inte alls. Det kan jag förstå. Så jag slutade med det. Nu pratar vi inte alls. Utom när jag är på bristningsgränsen och pyser ut all gammal smörja som lagts på hög den senaste tiden. Det blir inte heller bra för då får han en stor missnöjeskräk i knät. Det gillar han inte. Jag gillar det inte heller.
Dödläge.
Nu ska jag gå och äta pannkaksfrukost med familjen. Som maken gjort. Bravo.
Ode till mamma
Jag har växt upp med en ensamstående mamma. Vi var vad man säkert skulle definiera som "fattiga". Tidigt började jag arbeta på helger och lov för att få till lite fickpengar. Fast det jag köpte var mitt busskort till skolan.. Många klasskamrater fick sitt barnbidrag att disponera fritt. Mitt barnbidrag gjorde att vi klarade oss från socialen. Vi hade kläder - men jag minns inte hur vi fick dom. Förutom när det var något speciellt. Mamma tog med mig till en affär i stan och jag fick välja vilka kläder jag ville till min konfirmation; vita byxor och en vit långärmad tröja med ett klatschigt lila tryck på. Permanent fick jag också. Jag måste ha varit en uppenbarelse. Pudellockig och huvudet högre än alla andra. Alla flickorna i klänning. Jag tyckte att jag var otroligt fin och jag minns känslan av att ha fått välja själv.
Jag började tidigt handla på secondhand. På den tiden kunde man fortfarande göra riktiga fynd om man visst var man skulle gå. Jag minns speciellt en grön skinnjacka som jag köpte i en second hand i en källarlokal in på en bakgård. Ruffigt ställe. 50:- för jackan. Köpt. Den hänger fortfarande på mammas vind - lika snygg.
Min lillasyster och jag var lika som barn i att vi ville ha på oss alla våra favoriter på samma gång, med enda skillnaden att syrran gjorde det när hon var 5år och jag när jag var 15år. En morgon när vi skulle till dagis hade lillsyrran gummistövlar och pyjamas. Skulle tro att mamma både skämdes och var stolt över sin envisa och egensinniga dotter.
När jag gick på folkhögskola blommade detta drag fullt ut och jag hade Dr Martens, blommiga tights, dödskalletröjor, giraffer i öronen och Margaretaflätor. Osminkad. Annars hade jag nog kunnat gå som en mycket för tidig EMO. Mamma har alltid enbart sagt att jag var fin, söt, hennes vackra dotter och älskade barn.
Det trodde jag att alla mammor sa. Härom veckan fick jag veta att det inte är så. Vi var en grupp tjejer som arrangerade en fest på jobbet. Självklart hade jag berättat det för mamma, så när vi står och gör de sista förberedelserna ringer hon på mobilen och inleder med sitt "Hej min vackra dotter! Ville bara önska er en jättehärlig fest ikväll" pratar ganska kort eftersom jag är mitt i. När jag lägger på säger min vän och kollega "Säger hon alltid så?". "Vad då?" undrar jag. "Hej min vackra dotter". "Ja alltid" svarar jag "Gör inte din mamma det?" Istället för att svara går hon ut till de andra tjejerna och frågar dem om deras mammor säger så till dem. Ingen av deras mammor gjorde det. Det borde de göra.
Jag brukar skoja och säga att jag själv valt mina föräldrar och att jag letade länge efter en riktigt kanonbra mamma, men när jag väl hittade henne så var jag så trött att då tog jag bara första bästa pappa som stod och drällde i ett hörn.
Min mamma är bäst. Hon har lagt grunden, skapat förutsättningarna och älskat mig och det har gjort mig till den jag är idag. Hon har pratat, pratat, tjatat, pratat och pratat lite till. Jag var så arg på henne ibland när jag gick på högstadiet. Mina kompisar var inte med mig, de satt i köket och pratade med mamma. De grät och skrattade och efteråt kom de till mig och sa "Du har världens bästa mamma". Ja, ja strunt i det, kom nu så går vi upp på mitt rum och lyssnar på musik eller ringer heta linjen eller nåt. Idag är det jag som sitter där i köket så fort det är något. Mamma är som en eld som jag kan värma mig vid. Alltid klok och alltid intresserad av vad jag säger. Ärlig är hon också och det kan däremot vara lite jobbigt, men det har jag fått vänja mig vid, hon kan inte ljuga. Fast även om hon har sagt sanningen till mig när jag gjort nåt dåligt så har hon aldrig övergett mig eller låtit mig stå ensam i motvind. Hon har alltid sagt "Eftersom du berättar det betyder det att du förstår att det var fel. Jag ska hjälpa dig". Det kan jag lugnt säga att hon gjort, både pratat mig ur dåligheter och fått in mig på bra spår.
Alltid när hon ringer svarar jag "Hej min vackra mamma!" inte så konstigt eller hur.
Jag började tidigt handla på secondhand. På den tiden kunde man fortfarande göra riktiga fynd om man visst var man skulle gå. Jag minns speciellt en grön skinnjacka som jag köpte i en second hand i en källarlokal in på en bakgård. Ruffigt ställe. 50:- för jackan. Köpt. Den hänger fortfarande på mammas vind - lika snygg.
Min lillasyster och jag var lika som barn i att vi ville ha på oss alla våra favoriter på samma gång, med enda skillnaden att syrran gjorde det när hon var 5år och jag när jag var 15år. En morgon när vi skulle till dagis hade lillsyrran gummistövlar och pyjamas. Skulle tro att mamma både skämdes och var stolt över sin envisa och egensinniga dotter.
När jag gick på folkhögskola blommade detta drag fullt ut och jag hade Dr Martens, blommiga tights, dödskalletröjor, giraffer i öronen och Margaretaflätor. Osminkad. Annars hade jag nog kunnat gå som en mycket för tidig EMO. Mamma har alltid enbart sagt att jag var fin, söt, hennes vackra dotter och älskade barn.
Det trodde jag att alla mammor sa. Härom veckan fick jag veta att det inte är så. Vi var en grupp tjejer som arrangerade en fest på jobbet. Självklart hade jag berättat det för mamma, så när vi står och gör de sista förberedelserna ringer hon på mobilen och inleder med sitt "Hej min vackra dotter! Ville bara önska er en jättehärlig fest ikväll" pratar ganska kort eftersom jag är mitt i. När jag lägger på säger min vän och kollega "Säger hon alltid så?". "Vad då?" undrar jag. "Hej min vackra dotter". "Ja alltid" svarar jag "Gör inte din mamma det?" Istället för att svara går hon ut till de andra tjejerna och frågar dem om deras mammor säger så till dem. Ingen av deras mammor gjorde det. Det borde de göra.
Jag brukar skoja och säga att jag själv valt mina föräldrar och att jag letade länge efter en riktigt kanonbra mamma, men när jag väl hittade henne så var jag så trött att då tog jag bara första bästa pappa som stod och drällde i ett hörn.
Min mamma är bäst. Hon har lagt grunden, skapat förutsättningarna och älskat mig och det har gjort mig till den jag är idag. Hon har pratat, pratat, tjatat, pratat och pratat lite till. Jag var så arg på henne ibland när jag gick på högstadiet. Mina kompisar var inte med mig, de satt i köket och pratade med mamma. De grät och skrattade och efteråt kom de till mig och sa "Du har världens bästa mamma". Ja, ja strunt i det, kom nu så går vi upp på mitt rum och lyssnar på musik eller ringer heta linjen eller nåt. Idag är det jag som sitter där i köket så fort det är något. Mamma är som en eld som jag kan värma mig vid. Alltid klok och alltid intresserad av vad jag säger. Ärlig är hon också och det kan däremot vara lite jobbigt, men det har jag fått vänja mig vid, hon kan inte ljuga. Fast även om hon har sagt sanningen till mig när jag gjort nåt dåligt så har hon aldrig övergett mig eller låtit mig stå ensam i motvind. Hon har alltid sagt "Eftersom du berättar det betyder det att du förstår att det var fel. Jag ska hjälpa dig". Det kan jag lugnt säga att hon gjort, både pratat mig ur dåligheter och fått in mig på bra spår.
Alltid när hon ringer svarar jag "Hej min vackra mamma!" inte så konstigt eller hur.
16 oktober 2010
Åtgärdsprogram
Under hela våren 2010 kom jag inte iväg och tränade ett enda pass. Det resulterade i en usel kondition och en inte önskvärd barlast på 10kilo. Att inte ha kondis och känna sig småfet inverkar negativt på många fler aspekter av mitt liv än bara hälsan. Självbilden, orken att leka med barnen, klädstilen och inte minst sexlivet.
På en weekend med 3 väninnor började vi prata i termer om "åtgärdsprogram". Vi har alla barlast och vill känna oss starka och bekväma i våra kroppar.
Denna terminen har jag börjat simma 2-3 gånger i veckan. Simmat mellan 2500m och 3500m vid varje pass. Känner att jag är för tung för löpning, måste först ner några kilo så jag inte pajar knäna.
Åtgärdsprogram
1:a målet: Simma 3km på under 60min - Uppnått mål: 2010-09-25 59min på elfte träningspasset
2:a målet: Simma 5km
Delmål a: Simma 4km
Delmål b: Simma 4,5km
Metod: Simma 2-3 gånger i veckan
3:e målet: Springa 6km på crosstrainer - Uppnått 2011-01-03 (6,7km intervall på 40 min)
Delmål a: Springa 3km på crosstrainer - Uppnått 2010-09-22
Delmål b: Springa 5km på crosstrainer - Uppnått 2010-10.15
Metod: Träna på gymmet 1 gång var annan vecka, när målet är uppnått byta gymmet mot skogen
4:e målet: Springa 6km på barmark
Delmål a: Springa 2km på barmark
Delmål b: Springa 3km på barmark
Delmål c: Springa 5km på barmark
På en weekend med 3 väninnor började vi prata i termer om "åtgärdsprogram". Vi har alla barlast och vill känna oss starka och bekväma i våra kroppar.
Denna terminen har jag börjat simma 2-3 gånger i veckan. Simmat mellan 2500m och 3500m vid varje pass. Känner att jag är för tung för löpning, måste först ner några kilo så jag inte pajar knäna.
Åtgärdsprogram
1:a målet: Simma 3km på under 60min - Uppnått mål: 2010-09-25 59min på elfte träningspasset
2:a målet: Simma 5km
Delmål a: Simma 4km
Delmål b: Simma 4,5km
Metod: Simma 2-3 gånger i veckan
3:e målet: Springa 6km på crosstrainer - Uppnått 2011-01-03 (6,7km intervall på 40 min)
Delmål a: Springa 3km på crosstrainer - Uppnått 2010-09-22
Delmål b: Springa 5km på crosstrainer - Uppnått 2010-10.15
Metod: Träna på gymmet 1 gång var annan vecka, när målet är uppnått byta gymmet mot skogen
4:e målet: Springa 6km på barmark
Delmål a: Springa 2km på barmark
Delmål b: Springa 3km på barmark
Delmål c: Springa 5km på barmark
15 oktober 2010
Våtmarker
Det är tydligt att jag fortfarande ligger hemma och är sjuk för i vanliga fall hinner jag inte läsa en bok på 2-3 veckor. Nu har jag plöjt 3st på en vecka. Bådar gott inför Bokklubbsträffen på söndag.
"Våtmarker" av Charlotte Roche. Ja herre gud vad ska jag skriva om den?!? I recensioner läser jag att det är en "käftsmäll" och ett "avgrundsvrål" i den feministiska debatten. Det tycker inte jag.
Boken handlar om en 18-årig flicka som heter Helen. Helen ligger på sjukhus för att hon råkat skära upp huden kring anus när hon intimrakade sig, vilket har blivit infekterat och hon ska nu opereras. Ja du hör, det börjar lite ovanligt.
Egentligen borde jag kanske inte skriva så mycket om boken, utan bara recensera den, men det vill jag inte, jag vill komma med min egen lilla kvasi-psykologiska tolkning istället. Om du har tänkt läsa boken ska du nog sluta läsa här.
Helen är en anal och oral exhibitionist som är betagen av sex, med alla och sig själv. Hon är en "hygienmotståndare". Hon klarar inte av att lämna något, vilket innebär att hon äter upp allt som hör henne till; snorkråkor, naglar, sårskorpor, var, smegma - you name it.
Varför?
Hennes mamma försökte gasa ihjäl sig själv och Helens lillebror och det var Helen som hittade dem och ringde ambulansen. Detta nämns aldrig med ett ord i familjen. Hennes lillebror vet inte om det, bär bara runt på en stor oförklarad sjukhusskräck.Helen undrar varför mamman inte ville ta med henne i döden, utan bara lillebror.
Mamman är besatt av hygien, framför allt underlivshygien och har hela Helens liv haft noggranna genomgångar om hur detta ska skötas och hur många gånger per dag en kvinna bör byta trosor.
Mamman har skiljt sig ifrån Helens pappa. Helen när en dröm om att de ska bli kära i varandra igen och smider en plan om att de kommer att bli kära i varandra om de bara träffas på sjukhuset när de hälsar på henne. Det är bara det att de hälsar knappt på henne och absolut inte på samma tider. Då tar hon sin plan ett steg längre och river upp sitt nyopererade anus med hjälp av en spak på sjukhussängen - förblöder nästan på kuppen - bara för att få stanna på sjukhuset längre. Helen inser till slut att mamman och pappan kanske inte kommer att bli tillsammans igen, att detta ligger utanför hennes kontroll. Då ringer hon sin bror och ber honom ta med lite saker till henne, vilket han gör, vettskrämd. Då berättar hon helt frankt varför han är rädd och han lämnar rummet med orden: "Det är därför som jag hela tiden har dessa förbannade jävla skitdrömmar. Hon ska få." (Våtmarker, sid 208).
Sen lämnar Helen sjukhuset med en sjukskötare som arbetar där, men först skapar hon ett avskedsbrev i form av att hon ritar två konturer i sin sjukhussäng och rycker av sig stora tussar av håret och dekorerar med, för att de ska vara tydligt att det ligger en kvinna och en pojke där.
Stackars lilla flicka! När jag tog mig igenom allt sex och alla äckligheter och försökte lyssna på historien, så var det bara sorg och sorgligt kvar. Sexet i sig är hennes terapi, hennes skydd, hennes sätt att älska och bli älskad på. Hon har blivit sviken och lämnad så till den grad att inget får lämna henne - inte ens snorkråkorna.
"Våtmarker" av Charlotte Roche. Ja herre gud vad ska jag skriva om den?!? I recensioner läser jag att det är en "käftsmäll" och ett "avgrundsvrål" i den feministiska debatten. Det tycker inte jag.
Boken handlar om en 18-årig flicka som heter Helen. Helen ligger på sjukhus för att hon råkat skära upp huden kring anus när hon intimrakade sig, vilket har blivit infekterat och hon ska nu opereras. Ja du hör, det börjar lite ovanligt.
Egentligen borde jag kanske inte skriva så mycket om boken, utan bara recensera den, men det vill jag inte, jag vill komma med min egen lilla kvasi-psykologiska tolkning istället. Om du har tänkt läsa boken ska du nog sluta läsa här.
Helen är en anal och oral exhibitionist som är betagen av sex, med alla och sig själv. Hon är en "hygienmotståndare". Hon klarar inte av att lämna något, vilket innebär att hon äter upp allt som hör henne till; snorkråkor, naglar, sårskorpor, var, smegma - you name it.
Varför?
Hennes mamma försökte gasa ihjäl sig själv och Helens lillebror och det var Helen som hittade dem och ringde ambulansen. Detta nämns aldrig med ett ord i familjen. Hennes lillebror vet inte om det, bär bara runt på en stor oförklarad sjukhusskräck.Helen undrar varför mamman inte ville ta med henne i döden, utan bara lillebror.
Mamman är besatt av hygien, framför allt underlivshygien och har hela Helens liv haft noggranna genomgångar om hur detta ska skötas och hur många gånger per dag en kvinna bör byta trosor.
Mamman har skiljt sig ifrån Helens pappa. Helen när en dröm om att de ska bli kära i varandra igen och smider en plan om att de kommer att bli kära i varandra om de bara träffas på sjukhuset när de hälsar på henne. Det är bara det att de hälsar knappt på henne och absolut inte på samma tider. Då tar hon sin plan ett steg längre och river upp sitt nyopererade anus med hjälp av en spak på sjukhussängen - förblöder nästan på kuppen - bara för att få stanna på sjukhuset längre. Helen inser till slut att mamman och pappan kanske inte kommer att bli tillsammans igen, att detta ligger utanför hennes kontroll. Då ringer hon sin bror och ber honom ta med lite saker till henne, vilket han gör, vettskrämd. Då berättar hon helt frankt varför han är rädd och han lämnar rummet med orden: "Det är därför som jag hela tiden har dessa förbannade jävla skitdrömmar. Hon ska få." (Våtmarker, sid 208).
Sen lämnar Helen sjukhuset med en sjukskötare som arbetar där, men först skapar hon ett avskedsbrev i form av att hon ritar två konturer i sin sjukhussäng och rycker av sig stora tussar av håret och dekorerar med, för att de ska vara tydligt att det ligger en kvinna och en pojke där.
Stackars lilla flicka! När jag tog mig igenom allt sex och alla äckligheter och försökte lyssna på historien, så var det bara sorg och sorgligt kvar. Sexet i sig är hennes terapi, hennes skydd, hennes sätt att älska och bli älskad på. Hon har blivit sviken och lämnad så till den grad att inget får lämna henne - inte ens snorkråkorna.
14 oktober 2010
Finns inte på kartan
Idag har jag läst klart Carin Hjulströms bok "Finns inte på kartan".
Jag var skeptisk när jag såg att Carin, som jag bara kände till genom TV-rutan, hade skrivit böcker. Så anledningen att jag vände på boken och läste baksidan var för att jag blev nyfiken på vad den kunde handla om. Det stod inget speciellt men någonting fångade mig tillräckligt mycket för att jag skulle betala de 55kr som den kostade.
Den handlar om Frida Fors som går på journalisthögskolan i Göteborg. När praktikplatserna delas ut är hon den enda som inte får sitt 1:a, 2:a eller ens 5:e val. Hon hamnar i Bruseryd i Småland. Döden...
Historien skildrar hur en tjej med omedveten talang och låg självkänsla upprör en hel bygd med sina artiklar och vad som kommer ur detta.
Jag tycker mycket om boken. Den har en personlig och trevlig ton. Fridas känslor och tankar är på ett bra sätt insprängda i ett porträtt av både bygden och de personer som lever i den. Hjältinnan är nära och jag kan leva mig in i hennes lyckor och olyckor. Frida har några fantastiska egenskaper; hon har förmågan att se andra människor och ta kontakt med dem. I detta är hon oslagbar. Egentligen vågar hon inte, men glömmer sig själv när hon fokuserar på den andra. Genom detta får hon människor att berätta för henne. Hon har total närvaro och är en god lyssnare. Frida känns som den ultimata bästa vännen.
Jag var skeptisk när jag såg att Carin, som jag bara kände till genom TV-rutan, hade skrivit böcker. Så anledningen att jag vände på boken och läste baksidan var för att jag blev nyfiken på vad den kunde handla om. Det stod inget speciellt men någonting fångade mig tillräckligt mycket för att jag skulle betala de 55kr som den kostade.
Den handlar om Frida Fors som går på journalisthögskolan i Göteborg. När praktikplatserna delas ut är hon den enda som inte får sitt 1:a, 2:a eller ens 5:e val. Hon hamnar i Bruseryd i Småland. Döden...
Historien skildrar hur en tjej med omedveten talang och låg självkänsla upprör en hel bygd med sina artiklar och vad som kommer ur detta.
Jag tycker mycket om boken. Den har en personlig och trevlig ton. Fridas känslor och tankar är på ett bra sätt insprängda i ett porträtt av både bygden och de personer som lever i den. Hjältinnan är nära och jag kan leva mig in i hennes lyckor och olyckor. Frida har några fantastiska egenskaper; hon har förmågan att se andra människor och ta kontakt med dem. I detta är hon oslagbar. Egentligen vågar hon inte, men glömmer sig själv när hon fokuserar på den andra. Genom detta får hon människor att berätta för henne. Hon har total närvaro och är en god lyssnare. Frida känns som den ultimata bästa vännen.
Detta måste du veta om mig
Det är något du måste veta om mig.
Innan vi börjar bli bekanta.
Jag har en tyngd i mitt bagage.
Det stavas P A P P A.
Min pappa är alkoholist - periodare - men ju längre in i missbruket han gick,
desto kortare mellan perioderna.
Från att göra uppehåll i flera veckor till att inte hålla upp i mer än ett par timmar.
Detta har så klart varit med och skapat den jag är idag.
Men det är inte vem jag är.
Jag är inte ett "alkoholist-barn".
Jag är en vuxen person som har en pappa som är alkoholist och som utvecklat
en alkohol-demens på grund av alla sina år i "spritens tjänst".
Jag väljer att fungera.
Jag väljer att gå vidare.
Jag väljer att acceptera det som varit.
Jag väljer att detta inte får dra ner mig.
Nu kan du välja att lämna bloggen eller inte.
Jag kommer att ta upp detta ibland - det är oundvikligt.
Jag vill att du ska veta det - innan.
Så att du kan göra ett välgrundat val.
Om du stannar så kör vi med raka rör och inga lögner.
Om du går önskar jag dig lycka på vägen.
Innan vi börjar bli bekanta.
Jag har en tyngd i mitt bagage.
Det stavas P A P P A.
Min pappa är alkoholist - periodare - men ju längre in i missbruket han gick,
desto kortare mellan perioderna.
Från att göra uppehåll i flera veckor till att inte hålla upp i mer än ett par timmar.
Detta har så klart varit med och skapat den jag är idag.
Men det är inte vem jag är.
Jag är inte ett "alkoholist-barn".
Jag är en vuxen person som har en pappa som är alkoholist och som utvecklat
en alkohol-demens på grund av alla sina år i "spritens tjänst".
Jag väljer att fungera.
Jag väljer att gå vidare.
Jag väljer att acceptera det som varit.
Jag väljer att detta inte får dra ner mig.
Nu kan du välja att lämna bloggen eller inte.
Jag kommer att ta upp detta ibland - det är oundvikligt.
Jag vill att du ska veta det - innan.
Så att du kan göra ett välgrundat val.
Om du stannar så kör vi med raka rör och inga lögner.
Om du går önskar jag dig lycka på vägen.
13 oktober 2010
Rosa elefanter
Har precis läst en underbar bok av Karin Brunk Holmqvist som heter "Rosa elefanter". Den utspelar sig i Tommarp på Österlen. Handlingen är småpluttrig och trevlig med stor varm humor och nervkittlande vardagsdramatik. Ibland när jag läst ut böcker som jag verkligen tyckt om, känner jag en stor saknad, som om nåt försvann ur mitt liv när boken är slut, men efter att jag läst ut den här boken känns det mer som att jag fått ett par nya riktigt goda vänner. I en passus i boken skrattade jag så att jag grät, inte av sorg utan av hur tokigt och rätt saker kan bli på samma gång.
Blev otroligt sugen på att köra till min väninna som bor i närheten av Tommarp och ta ett snack och en thé. Jag har nog alltid varit lite Österlen-kär och detta spädde på med råge kan jag intyga. Stackars maken, nu kommer mitt "titta jag har hittat ett fantastiskt hus" ta i med förnyad styrka.
Varje gång jag sitter på Hemnet får han en bekymrad rynka i pannan. Jag tror att han tror att det betyder att jag inte är nöjd med det vi har. Till viss del har han rätt. Jag är rastlös av mig, det har jag motvilligt fått erkänna för mig själv. Drivs gärna av möjligheten till något, ser inte svårigheterna, lite idealist (ok, här fnyser ni som känner mig "Liiiite... tror inte det") och gillar att ha nya utmaningar att sträva emot. Maken är i detta fallet ankaret, tyngden som rotar oss fast i det hemtama, trygga. Det är bra, men ibland kan jag känna att jag vill ta hela familjen och flytta till Afrika och biståndsarbeta. Eller säga upp mig från jobbet och starta ett café eller pensionat eller... Maken säger "Varför??" jag säger "Varför inte?!?".
Blev otroligt sugen på att köra till min väninna som bor i närheten av Tommarp och ta ett snack och en thé. Jag har nog alltid varit lite Österlen-kär och detta spädde på med råge kan jag intyga. Stackars maken, nu kommer mitt "titta jag har hittat ett fantastiskt hus" ta i med förnyad styrka.
Varje gång jag sitter på Hemnet får han en bekymrad rynka i pannan. Jag tror att han tror att det betyder att jag inte är nöjd med det vi har. Till viss del har han rätt. Jag är rastlös av mig, det har jag motvilligt fått erkänna för mig själv. Drivs gärna av möjligheten till något, ser inte svårigheterna, lite idealist (ok, här fnyser ni som känner mig "Liiiite... tror inte det") och gillar att ha nya utmaningar att sträva emot. Maken är i detta fallet ankaret, tyngden som rotar oss fast i det hemtama, trygga. Det är bra, men ibland kan jag känna att jag vill ta hela familjen och flytta till Afrika och biståndsarbeta. Eller säga upp mig från jobbet och starta ett café eller pensionat eller... Maken säger "Varför??" jag säger "Varför inte?!?".
12 oktober 2010
Bak-magi
Det är något magiskt över att baka. Det tyckte jag när jag var barn och det tycker jag fortfarande. Min dotter måste ha detta nedärvt i generna för så fort dörren öppnas, innan skolväskan nått hallgolvet kommer frågan "Mamma får jag baka?". Min utgångspunkt i detta är att alltid säga ja även om jag många gånger ångrat det när jag stått och skurat rester från kladdig smet och diverse kreativa glasyrer från vasken. Får tillstå att hon blivit bättre på att städa undan efter sig. I början var det som om en ofärdig kaka exploderat i köket. Det mesta satt på alla ytor, resten på "bakerskan" och en viss andel i formen. Men lyckan, den totala lyckliga stoltheten över att ha bakat själv. Ibland har kväljningarna varit nära när vid provsmakningen, men oftast har det varit förvånansvärt gott.
När jag gick i 5:an eller 6:an gick jag och min kompis konsekvent, varje dag, hem till antingen henne eller mig och bakade sockerkaka - eller jag borde skriva vispade sockerkaksdeg - den blev konsekvent dö-bakad. Och jag minns hur roligt vi tyckte det var att skälla på varandra och bedyra för varandra att nästa gång då kommer den att bli fin, fluffig och god. Sen skrattade vi tills vi fick ont i magen - lika mycket av all smet vi åt så klart.
När jag gick i 5:an eller 6:an gick jag och min kompis konsekvent, varje dag, hem till antingen henne eller mig och bakade sockerkaka - eller jag borde skriva vispade sockerkaksdeg - den blev konsekvent dö-bakad. Och jag minns hur roligt vi tyckte det var att skälla på varandra och bedyra för varandra att nästa gång då kommer den att bli fin, fluffig och god. Sen skrattade vi tills vi fick ont i magen - lika mycket av all smet vi åt så klart.
Förkylningen from hell
Är hemma med en näsa som rinner som en öppen kran.
Blev så less på det igår att jag tillslut stoppade in en bit rullat papper i varje näsborre.
Blev så less på det igår att jag tillslut stoppade in en bit rullat papper i varje näsborre.
Dottern tittade mycket undrande på mig och frågade om jag hade fått näsblod...
Alltså inte så socialt gångbart...
Alltså inte så socialt gångbart...
Min moster brukar stoppa in en vitlöksklyfta i varje näsborre. Men det tycker jag låter som tortyr.
Så nu funderar jag på om jag kan uppfinna en snor-uppsamlare så jag slipper snyta en illröd, värkande snok var annan minut. Vem vet det kanske blir en storsäljare?!? Då kan jag flytta med hela familjen och alla djuren till ett varmt land där man inte blir förkyld, utan bara riskerar att bli uppäten av vilda djur. Men då kanske alla i Sverige blir arga för att jag outsoursat mitt företag, och det vill jag inte, för jag vill kunna komma hem till Sverige på sommaren och julen. Så då lägger jag ner den idén och går och letar upp en av mormors gamla kökshanddukar att snyta mig med istället. Vill inte riskera att missa mammas Janssons frestelse...
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)