Våtmarker

Det är tydligt att jag fortfarande ligger hemma och är sjuk för i vanliga fall hinner jag inte läsa en bok på 2-3 veckor. Nu har jag plöjt 3st på en vecka. Bådar gott inför Bokklubbsträffen på söndag.

"Våtmarker" av Charlotte Roche. Ja herre gud vad ska jag skriva om den?!? I recensioner läser jag att det är en "käftsmäll" och ett "avgrundsvrål" i den feministiska debatten. Det tycker inte jag.

Boken handlar om en 18-årig flicka som heter Helen. Helen ligger på sjukhus för att hon råkat skära upp huden kring anus när hon intimrakade sig, vilket har blivit infekterat och hon ska nu opereras. Ja du hör, det börjar lite ovanligt.

Egentligen borde jag kanske inte skriva så mycket om boken, utan bara recensera den, men det vill jag inte, jag vill komma med min egen lilla kvasi-psykologiska tolkning istället. Om du har tänkt läsa boken ska du nog sluta läsa här.

Helen är en anal och oral exhibitionist som är betagen av sex, med alla och sig själv. Hon är en "hygienmotståndare". Hon klarar inte av att lämna något, vilket innebär att hon äter upp allt som hör henne till; snorkråkor, naglar, sårskorpor, var, smegma - you name it.

Varför?

Hennes mamma försökte gasa ihjäl sig själv och Helens lillebror och det var Helen som hittade dem och ringde ambulansen. Detta nämns aldrig med ett ord i familjen. Hennes lillebror vet inte om det, bär bara runt på en stor oförklarad sjukhusskräck.Helen undrar varför mamman inte ville ta med henne i döden, utan bara lillebror.

Mamman är besatt av hygien, framför allt underlivshygien och har hela Helens liv haft noggranna genomgångar om hur detta ska skötas och hur många gånger per dag en kvinna bör byta trosor.

Mamman har skiljt sig ifrån Helens pappa. Helen när en dröm om att de ska bli kära i varandra igen och smider en plan om att de kommer att bli kära i varandra om de bara träffas på sjukhuset när de hälsar på henne. Det är bara det att de hälsar knappt på henne och absolut inte på samma tider. Då tar hon sin plan ett steg längre och river upp sitt nyopererade anus med hjälp av en spak på sjukhussängen - förblöder nästan på kuppen - bara för att få stanna på sjukhuset längre. Helen inser till slut att mamman och pappan kanske inte kommer att bli tillsammans igen, att detta ligger utanför hennes kontroll. Då ringer hon sin bror och ber honom ta med lite saker till henne, vilket han gör, vettskrämd. Då berättar hon helt frankt varför han är rädd och han lämnar rummet med orden: "Det är därför som jag hela tiden har dessa förbannade jävla skitdrömmar. Hon ska få." (Våtmarker, sid 208).

Sen lämnar Helen sjukhuset med en sjukskötare som arbetar där, men först skapar hon ett avskedsbrev i form av att hon ritar två konturer i sin sjukhussäng och rycker av sig stora tussar av håret och dekorerar med, för att de ska vara tydligt att det ligger en kvinna och en pojke där.

Stackars lilla flicka! När jag tog mig igenom allt sex och alla äckligheter och försökte lyssna på historien, så var det bara sorg och sorgligt kvar. Sexet i sig är hennes terapi, hennes skydd, hennes sätt att älska och bli älskad på. Hon har blivit sviken och lämnad så till den grad att inget får lämna henne - inte ens snorkråkorna.