Jag tror att människor i grova mått kan delas in i tidsoptimister, tidsrealister och tidspessimister. Jag kvalar solklart in i den sista kategorin. En väninna till mig blev varse detta när vi var på konferens tillsammans. Jag vill vara ute i god tid, blir lätt stressad när det börjar närma sig dags att gå och tittar oupphörligen på klockan. Vi hade beställt taxi till 5 minuter innan konferensen var slut, det tyckte jag kändes väldigt oartigt, men det var att välja mellan detta eller kanske missa flyget - inget svårt val. Men här tar jag då storasyster-rollen direkt och mailar för oss alla och informerar om vår tidiga avgång och ber redan innan om ursäkt. Väninnan var märkbart förvånad: "Det här trodde jag inte om dig. Jag trodde du var cool i alla lägen."
Jag vet exakt varför; mamma är en tidsoptimist av Guds nåde! Otaliga gånger stod jag i hallen och blängde på mamma medans hon i godan ro lockade håret och rökte. "Kom nu! Vi skulle varit där nu! Kom!" "Stressa mig inte jag är på väg. Vi hinner. De förväntar sig att vi är sena." Av detta har jag utvecklat ett väldigt bra pokerface och en osviklig förmåga till vita(?) lögner. Om jag fick veta först att vi skulle iväg ljög jag helt kallt om när vi var ditbjudna och drog bort minst 30min. Vi kom ändå inte först! En gång sa jag en hel timme innan och då var vi bland de första gästerna och då blev mamma pottsur för att hon hade velat göra ditt eller datt innan vi gick...
En väninna till mig är också en fantastisk tidsoptimist. En väldigt fin väninna med midjelångt kopparrött hår. När vi skulle träffas och fika och jag frågade när vi skulle träffas sa hon en gång så här: " Jag måste tvätta håret och så ska jag gå och handla och sen behöver jag bara snabbt dammsuga av och städa lite här hemma. Så jag är hos dig om (liten tankepaus) 20 minuter!" För mig själv tänkte jag: "Eller hur... vi ses om 3 timmar." Och in kom hon svävande 3 timmar senare med nytvättat hår och vi hade en härlig fika.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar