Det är något magiskt över att baka. Det tyckte jag när jag var barn och det tycker jag fortfarande. Min dotter måste ha detta nedärvt i generna för så fort dörren öppnas, innan skolväskan nått hallgolvet kommer frågan "Mamma får jag baka?". Min utgångspunkt i detta är att alltid säga ja även om jag många gånger ångrat det när jag stått och skurat rester från kladdig smet och diverse kreativa glasyrer från vasken. Får tillstå att hon blivit bättre på att städa undan efter sig. I början var det som om en ofärdig kaka exploderat i köket. Det mesta satt på alla ytor, resten på "bakerskan" och en viss andel i formen. Men lyckan, den totala lyckliga stoltheten över att ha bakat själv. Ibland har kväljningarna varit nära när vid provsmakningen, men oftast har det varit förvånansvärt gott.
När jag gick i 5:an eller 6:an gick jag och min kompis konsekvent, varje dag, hem till antingen henne eller mig och bakade sockerkaka - eller jag borde skriva vispade sockerkaksdeg - den blev konsekvent dö-bakad. Och jag minns hur roligt vi tyckte det var att skälla på varandra och bedyra för varandra att nästa gång då kommer den att bli fin, fluffig och god. Sen skrattade vi tills vi fick ont i magen - lika mycket av all smet vi åt så klart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar