Har precis läst en underbar bok av Karin Brunk Holmqvist som heter "Rosa elefanter". Den utspelar sig i Tommarp på Österlen. Handlingen är småpluttrig och trevlig med stor varm humor och nervkittlande vardagsdramatik. Ibland när jag läst ut böcker som jag verkligen tyckt om, känner jag en stor saknad, som om nåt försvann ur mitt liv när boken är slut, men efter att jag läst ut den här boken känns det mer som att jag fått ett par nya riktigt goda vänner. I en passus i boken skrattade jag så att jag grät, inte av sorg utan av hur tokigt och rätt saker kan bli på samma gång.
Blev otroligt sugen på att köra till min väninna som bor i närheten av Tommarp och ta ett snack och en thé. Jag har nog alltid varit lite Österlen-kär och detta spädde på med råge kan jag intyga. Stackars maken, nu kommer mitt "titta jag har hittat ett fantastiskt hus" ta i med förnyad styrka.
Varje gång jag sitter på Hemnet får han en bekymrad rynka i pannan. Jag tror att han tror att det betyder att jag inte är nöjd med det vi har. Till viss del har han rätt. Jag är rastlös av mig, det har jag motvilligt fått erkänna för mig själv. Drivs gärna av möjligheten till något, ser inte svårigheterna, lite idealist (ok, här fnyser ni som känner mig "Liiiite... tror inte det") och gillar att ha nya utmaningar att sträva emot. Maken är i detta fallet ankaret, tyngden som rotar oss fast i det hemtama, trygga. Det är bra, men ibland kan jag känna att jag vill ta hela familjen och flytta till Afrika och biståndsarbeta. Eller säga upp mig från jobbet och starta ett café eller pensionat eller... Maken säger "Varför??" jag säger "Varför inte?!?".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar