Schimären om det jämlika livet

Jag funderar över det här med att leva i ett förhållande. Jag har växt upp med bara kvinnor, men jag lever med en man. Naivt nog trodde jag på något sätt att det i princip skulle vara det samma. Tycker att det skulle vara det samma på vissa plan i alla fall.

Nog trodde jag att jag var en frigjord och jämställd människa som skulle leva i ett jämställt förhållande. Så blev det inte riktigt.

För ett par månader sen trodde jag att jag hade blivit knäpp. På riktigt, blev rädd.
Jag hade tvättat en tvätt men inte tagit ut den ur tvättmaskinen och när jag skulle göra det var den borta. Jag bor i en villa så det kunde inte vara en granne som tagit fel. Den fanns inte i torktumlaren heller och inget av plaggen var på bordet som jag använder till att vika och sortera. Jag blev otroligt brydd och gick ock funderade på detta hela dagen. Till slut sa jag det till maken. Han tittade på mig och sa "Jag har hängt ut den på strecket".

Då höll jag på att skilja mig på stående fot. Inte för att han hängt ut tvätten, utan för att han så sällan tar hand om tvätten att det inte ens föresvävade mig att han kunde ha tagit hand om den. Det kändes som ett kaos i huvudet när insikten om hur ojämlikt vi har strukturerat upp vårt liv.

Hur har detta skett?
Kanske genom otaliga kompromisser. "Du är bättre än jag på det"-diskussioner. Jag orkar inte vänta på att det ska bli gjort och gör det själv. Olika och aldrig jämkade basnivåer för hur vi ska ha det i vårt hem. Helt plötsligt fann jag mig i en situation som jag tidigare bara raljerat kring -"Jag ska aldrig". Vad är detta? Jag vrider mig som en mask i min feministiska själ. Nä det är fel, jag är inte feminist. Jag är rättvis-ist.
Det är inte rättvist att det är jag som har största ansvaret för barnen, alla våra kläder, husets iordningställande, handling, matlagning, födelsedagar, läxor, gympakassar, fritidsaktiviteter, klass-mammeri, trädgården, djuren, sjuka barn och så vidare i nöd och lust.

Jag tycker inte att det handlar om vad som är manligt/kvinnligt.
Jag tycker att det handlar om att vara samarbetsvillig eller inte.
Jag tycker att det handlar om prioriteringar.

Förr när något bekymrat mig under dagen kunde jag inte sova. Låg och vände och vred mig och tyvärr brukade det bli så att jag väckte maken med mina tankar och funderingar. Det gillade han inte alls. Det kan jag förstå. Så jag slutade med det. Nu pratar vi inte alls. Utom när jag är på bristningsgränsen och pyser ut all gammal smörja som lagts på hög den senaste tiden. Det blir inte heller bra för då får han en stor missnöjeskräk i knät. Det gillar han inte. Jag gillar det inte heller.

Dödläge.

Nu ska jag gå och äta pannkaksfrukost med familjen. Som maken gjort. Bravo.