Lillebror blir storebror

Min minste son går i skolan. Han ska vilken dag som helst bli storebror. Han har under flera år envist insisterat på att "Mamma, det är faktiskt dags för mig att bli storebror nu". På förskolan när han gick där sa han alltid detta och de var lite luttrade och visste att det inte var sant. Men så blev det ju en fjärde graviditet och stolt kunde han nu få berätta detta stora: "Jag ska bli storebror!". Nu är det beräknat till idag (ingen bebis ännu, dock) och han pratar och pratar med magen. Kom nu då. När kommer du? Kom nuuuu...
Så säger han plötsligt lite bekymrat:
- Men mamma, hur blir det när hon är ute i det fria?
- Hur menar du?
- Ja när hon är här ute liksom (svänger med handen i luften framför magen). Kan vi ta ett foto på henne då? Och trycka ut ett stort papper från datorn med henne på?
- Ja visst kan vi det. Vad ska du göra med bilden då?
- Jag ska visa den för dom på skolan.
- Tycker du inte det är bättre att vi tar med henne och visar upp henne då?
- Aldrig i livet!
- Men varför inte?
- Jag är ju jätte rädd om henne förstår du väl!

Uttråkad?!?

- "Mamma, du måste veeeerkligen vara uttråkad!"
Dottern står bredvid mig och tittar ner på min virkning.

- "Hur menar du, jag är inte uttråkad, jag virkar ju.."
- "Ahh men mamma, du har ju typ virkat hur många mössor som helst nu, ju."

Jag är sjukskriven. Har ont i bäckenet när jag rör mig. Sover dåligt på nätterna.
Det är skräp på dag-TV. Skräp! Skräp tråkar ut mig!
Därav virkningen. Babymössor, barnmössor, vuxenmössor.

Mössor passar mig att göra. Det går snabbt. Resultatet syns direkt och jag hinner inte bli rastlös av ett virke som ligger och glor på mig i veckor utan att jag får det färdigt. Är jag lite på hugget kan jag virka 3 mössor på en dag. Så ja, dottern har rätt, det har blivit en hög av mössor. Fler mössor än familjen kan tänkas använda.

Alla vill väl ha hemmagjorda julklappar?!?

När inte ens tecknat lockar

Idag är lilleman sjuk.
Fick hög feber igår kväll och hade feberhallucinationer inatt även med medicin i kroppen.
Hur vet jag att han är riktigt dålig, förutom att man bränner sig när man tar på honom?
Han ligger i soffan och tittar på sin favorit tecknade serie, när jag hör hur tv:n blir tyst, huset blir tyst.
Tänker oj är det strömavbrott och förväntar mig ett Maaaammmmmmaaaa!!! tv:n har dött!!! Men det fortsätter att vara helt tyst. Går ut och tittar på lilleman. Han sover med fjärrkontrollen i ett fast grepp i handen.

Dyrbara djur

I helgen skadade ett av våra fyra marsvin höger öga. Troligen, eftersom hon är lägst i rang, har ett annat marsvin sparkat henne. Hornhinnan var synbart delad och hon hade jätteont och satt helt stilla och skakade i hela kroppen.
Ringde direkt till djursjukhuset. Vi var välkomna direkt, men fick också informationen att det kostade 2350kr i jouravgift.
Tänka tänka tänka.

Klart vi åker in, hon ska inte ha ont!
Min tanke var att skadan var så stor att hon skulle få somna in.
Precis när jag ska köra säger dottern "Jag följer med mamma".
Inget att säga om det, klart hon ska få följa med, det är hennes marsvin.

Väl inne har vi turen att få träffa en veterinär som är smådjursspecialist.
Hon hade sällan sett en så stor skada förut. Hon såg oroad ut. Gav oss alternativen; kirurgi, medicinering eller avlivning. Sen lämnade hon oss att prata och bestämma hur vi ville göra.

Jag tyckte att vi skulle avliva henne eftersom skadan var så stor och hon redan var lägst i rang. Tänkte att hon kanske skulle få det ännu svårare att hävda sig mot de andra halvblind.
Dottern blev så klart jätteledsen. Grät en stund och sa sen att hon ville ge henne en chans att bli bra.
Så vi kom överens om att fråga vad alternativen kostade och om det var hanterbart kostnadsmässigt ge henne medicinen.

Så vi bestämde att försöka ge henne smärtstillande var 6:e timme, antibiotika 1gg/dygn, ögonsalva, antiinflammatoriskt och magmedicin.
Veterinären var jättebra och vände sig direkt till min dotter och sa att detta inte betydde att hon skulle klara av detta. Två dygn skulle vi vänta och om hon inte var piggare och fortfarande hade lika ont var avlivning det enda alternativet.

Nu när jag sitter här fem dagar senare med ett piggt och livfullt marsvin känns beslutet riktigt bra.
Vi gav henne en chans och hon klarade det. Det blev dyrt, men djuren är dyrbara för familjen. Vi lyckades med lite praktiskt värdegrundsarbete; alla är värda en chans till.

Vad nu då?

Vaknade kl 05
Fryser, kissnödig och ganska illamående.
Går upp på toaletten, klär sen på mig pyjamas och fösöker gå och lägga mig igen.
Går inte.
Bebisen stretar och trycker bak mot ryggen och illamåendet släpper inte.
Vad nu? Är det dags?
Jag är i vecka 37+1 idag. Ska hon komma redan?
De andra tre har inte kommit förrän vecka 40+6 och 41+6.
Hungrig, jag är jättehungrig!
Äter en banan och två mackor.
Illamåendet viker inte riktigt, men nu känner jag mig i alla fall trött nog för att gå och lägga mig igen.

Svart på vitt

Så nu är det på papper.
Jag är sjukskriven.
Inget mer jobb för mig innan Ärtan är född.
Ganska dubbla känslor; skönt och sorgligt samtidigt.
Minste sonen lyste upp och sa: "Bra mamma, då kan jag sluta skolan och vara hemma med dig!"
Äldste sonen såg också väldigt nöjd ut och sa: " Då kan du följa mig till skolan varje dag?"
- "Ja, visst"
- "Och du är hemma när jag kommer hem?"
- "Ja"
- "Och du behöver inte prata i telefon med jobbet eller sitta framför datorn när du är hemma?"
- "Nä, jag har lämnat datorn och telefonen till min vikarie"
- "Naajjjsss!!!"
Inga delade känslor inför min sjukskrivning från barnen, bara ren glädje.

Tack som f-n!

I dag var min dotter iväg med en kompis och sköt med lasergevär.
Det fick mig att minnas min möhippa för 9år sen...
Vi var ett gäng tjejer mellan 20 och 40år som hamnade med ett gäng killar i 17-års åldern. Det sprangs, duckades, sköts, sköts och sköts.
Givetvis blev vi utklassade av killarna som varit här många gånger och hade sitt skjutande på plats.
Striden var uppdelad i två pass med en kort paus i mitten där man fick se statistik och hämta andan lite. Som sagt vi tjejer var överlag ganska sugiga, men en av oss stack ut med riktigt bra träffsäkerhet och var uppe och kämpade med killarna i toppen.
En av grabbarna säger: "Vem är den där Terminator? Han är ju fett bra!"
Bakom mig hörs: "Nä men guud så gulligt av dig, taack!!!"
Alla killarna och vi tystnar och vänder oss mot min storasyster. Hon rodnar och säger: " Oj det lät ju kanske lite fel, jag menar (sänker rösten en eller två oktaver) tack som f-n!"
Alla tjejerna jublar, killarna tittar på varandra och himlar med ögonen.

I ett fast grepp

Vaknade i natt och skulle gå på en av mina många toalettbesök.
Försökte vända mig från sidan och mitt bäckenparti kunde inte samarbeta.
Gnissel, gnöl och gnäll!
Så otroligt ont!

Jag vill inte!
Har dragits med den här foglossningen i flera månader nu, utan att ge mig.
Tyckt att det varit ok, hanterbart och jag har kämpat på.
Denna nya smärta är inte hanterbar för mig.
Jag ger upp! 
Om jag inte ens kan vända mig, inte gå på toaletten och inte ens sova.
Hur ska jag då kunna fungera?!?
Nä, detta är inte rättvist!
Min kropp sviker mig! 
Så här ska det väl för tusan inte vara!

Är i vecka 35+5 idag och det är ingen bra dag.

Hur ska jag kunna vända detta till något positivt?

Positivt är:
Jag kan gå - även om det gör sjukt ont att komma igång
Bebisen är pigg och bökig nu på morgonen
Mådde illa när jag vaknade kl 05 - det är borta nu
Mitt blodvärde har börjat gå upp efter att ha varit nere på 95
Jag har klarat att arbeta heltid i 35 veckor

Ok, good enough!
Nu känns det lite bättre.

Ingen hemlighet längre

Min tolvåring sa härom dagen till sin pappa: "Har mamma berättat sin hemlighet ännu?"
- "Nä, vad menar du?"
- "Har du inte det, mamma?"
- "Va, vänta nu, vad menar du?"
Bör läggas till att tolvåringen ser väldigt lurig ut...
- "Ja du vet, hemligheten!"
Nu börjar jag fundera, har jag sagt något till henne och avkrävt ett löfte om tystnad? Inte vad jag kan minnas.
- "Nä, det vet jag nog faktiskt inte. Du får väl säga helt enkelt."
Med triumferande uppsyn säger hon:
- "Pappa, om 4 veckor ska vi få en bebis!"
Tittar på oss och lägger sig sen ner över frukostbordet och skrattar så att kroppen hoppar.

Buddha

Satte mig precis på sängen utan kläder.
Insåg då att om jag hade haft långa hängiga öronsnibbar så hade jag sett ut precis som min mammas Buddha-staty.
Och nej det kommer det aldrig att bli något bildbevis på.
Kan bara se framför mig löpsedlarna i morgon:
Utbrott av blindhet.
Blogg-bild tros ha startat tidigare okänd epidemi...

Kullerbytta mot utgången

Det var en kullerbytta!
På ultraljudet visade det sig att Ärtan nu ligger
med huvudet i riktning mot "utgången".
Mycket fint!
Men var snäll och håll dig där nu.
Vill inte vara med om fler vändningar.

Vad hände?

Igår hände någonting.
Ärtan spjärnade, stretade, bökade och gnölade så att jag trodde att jag skulle svimma.
Var helt kallsvettig, illamående och kände ett sånt otroligt tryck bak mot ryggen att det sökte mig.

Lill-dockan i magen sitter i säte, alltså med rumpan ner.
Pratade med bästa väninnan som berättade att när hennes flicka vände sig rätt trodde hon att bebisen var på väg ut genom hennes navel. I eftermiddag ska vi på sista ultraljudet, så det blir mycket spännande att se om det var det som hände. Eller om det bara var en kullerbytta-övning a la cirkusartist.

Vi får se.

Morrhoppa

Argh!!!

Idag känner jag mig som ett darrande knippe av irritation.

Idag kan jag inte hantera foglossningen.

Allt gör ont. Skit. Mög. Morr.

"Du ser alltid så glad ut"

Ja var tacksam för det, ni.

Hade jag visat hur jag mår idag hade jag antagligen bitit någon innan dagen var slut.

Tur att min kära kollega har semester idag, så att jag kan sitta här och muttra ifred.

Bara nio veckor kvar.
Tösen i magen är livlig och svarar direkt med sparkar om jag lutar mig mot magen.
Foglossningen har mig i sitt grepp och lägger lite sordin på en annars lysande graviditet.
Envis som en åsna vägrar jag släppa greppet om mitt heltidsarbete.
Ska fullfölja min plan och introducera min nya kollega innan jag går, men hur jag tänkte när vi bestämde att hon skulle komma i november vet jag inte.

Två vänner har fått vars en tös de senaste veckorna.
Den ena var så söt, inte en skrynkla, inte en svullnad, såg ut som en liten docka någon timme efter födseln.
Min andra väninna fick i tisdags och har inte ännu hört av sig. Hoppas, hoppas att allt har gått bra och att de mår bra allihop!

Jag vill så gärna glömma bort att det kan gå så hemskt fel.
Vill inte snudda vid de tankarna ens.

Vi har tre friska barn och som jag önskar att allt ska stå rätt till med denna lilla "fyra" också!
Såg en dokumentär om autistiska barn imorse och slogs av vilken resa man gjort inom denna forskning bara under de senaste årtiondena. Från början sa man att dessa barn var ett resultat av "kylskåpskalla och oälskande mammor". Där susade det till i huvudet. Sen upptäckte man att det sannolikt var en mindre hjärnskada och då var det mammornas förmodade misshandel av sina barn som var den enda lösningen.Sen blev förklaringen postpartum depression. Allt var mammornas fel under så lång tid. Vilken tur för alla dem som har barn som lider av någon form av autism eller annan "bokstavskombination" att dessa forskningsresultat blivit emotsagda och förlegade. Intressant var det att höra kring hur starkt sambandet kring ärftlighet nu tros vara. En mamma med två barn diagnostiserade med ADHD hade vid sina barns utredning läst en bok av en person som har detta. Hon sa att det var kusligt hur väl det stämde in på henne själv och en utredning visade att även hon hade diagnosen.

Jag tänker att sanningen finns någonstans i gråzonen mellan det sociala och det genetiska arvet. Vissa saker formarvi våra barn till och andra ger vi dem med vår genbank. Tänker direkt att min sociala/genetiska genbank gör att jag måste vara uppmärksam med hur våra barn beter sig med alkohol. Rent socialt dricker vi väldigt sällan alkohol och helst inte framför barnen, men min pappa och hans föräldrar var alkoholister, finns det inskrivet i vår släkts genetiska kod att vi har en extra känslighet för alkohol? Min pappa var i unga år en hängiven rugbyspelare och smakade inte någon alkohol förrän han var över tjugo. Fick den honom fast direkt då? Kände han sig "hemma" när han drack första gången, som att det var detta som hade saknats i livet?

Min mans familj då, vad bär de? Övervikt. I princip alla vuxna, med några få undantag sliter med sin vikt eller är överviktiga. Min man sliter och kämpar med detta hela tiden. Mat är otroligt viktigt för mig, både som ren energi, men också utifrån en social och relationell aspekt. Inget provocerar mig så mycket som om någon som jag lagat mat till skulle salta innan de har smakat min mat eller ännu värre när barnen inte vill äta innan de ens har smakat. Mat ska vara positivt, gott och nyttigt. Goda matvanor från hemmet tror jag är det enda som kan skydda våra barn mot "lös-godis-monstret". Min snart tonåring berättar att flera av hennes klasskompisar struntar i lunchen för att de är rädda att bli tjocka, sen går de och handlar godis eller choklad och trycker i sig. Usch! Verkligen oroande!

Nu blev det lite mörkt, men jag tror - som det obotliga optimist jag är - att detta går att bryta. Med öbändig vilja att göra sina barn väl och att aldrig sluta försöka med detta. Jag är inte alkoholist och min man är inte fet, det ska gå att bryta. Det går att bryta.

Bekymmelser

Ordväxling vid nattningen av minste sonen:

- Mamma. Jag har ett par bekymmelser (gömmer ansiktet i kudden).
-Har du bekymmelser älskling? Vad har du för bekymmelser?
- Jo först när polisen kommer och hämtar dig om du har gjort nåt dumt
och sen när du blir gammal och dör.
- Aha. Men jag har inte gjort något dumt och tänker inte göra det heller.
- Är det sant?
- Ja. Och sen tänker jag bli väldigt väldigt gammal förstår du.
- Hur gammal kan du bli?
- Det vet jag ju inte. Men det finns människor som blir över hundra år.
Så jag planerar att bli sådär en 101 år. Hur låter det?
- Gammalt. Bra.

Tolkar du det så, när jag säger så?

Ordväxling innan promenaden till nästan 6-år gamla sonens förskola imorse:

- Har du borstat tänderna?
- Ja.
- Då menar jag; har du borstat tänderna idag?
- Aha. Det minns jag inte.
- Om du inte minns så tänker jag att du nog inte borstat tänderna idag.
- Tolkar du det så, när jag säger så?
- Ja, jag tolkar det så.
- Jaha, då får jag väl borsta tänderna då.

Andetagen blandas

Du vet att jag är här
Fastän jag släppt din hand
Förnimmer, mer än hör, andetagen
Lugna, djupa
Blandas med dina snabba, ytliga
När inga ord finns kvar
Är detta det enda vi delar
Andas tillsammans
Du och jag

Mormor doftpelargon

Sitter tyst
Ovan och nästan blyg
Inför ensamheten
Var ska jag titta
Hur ska jag sitta
Plötslig våg av självmedvetenhet
Sköljer över mig
Mobilen pockar på i väskan
Men får ligga
Har varit så trött
Så länge nu
Alla intryck som susar
Fram, mot, ständigt brus
Överstimulerad
Tystnaden
Lukten från det ångande teet
Ögonen irrar runt på den brokiga duken
Registrerar och trevar sig över
En blommig sockerskål
Mina fingrar stryker över
Doftpelargonens blad
Sprider minnen av mormor
Hennes persikolena kind
Mjuka händer
Fnittrande skratt som fick hela hennes kropp att hoppa
"Jag får ha lite grädde i Baileysen annars blir jag så tipsy"
Ett hemtrevligt slammer av bestick mot naggat porslin
Mormor jag älskar dig
Du är så fin

Palla äpplen

Ett kvarter ifrån mitt barndomshem fanns ett bostadsområde byggt på 20-talet. Husen var tidstypiska, men det var inte trädgårdarna. De var ovanligt stora och fulla av äpple- och päronträd. Vi barn sprang gärna runt i parkerna som låg i och bredvid bostadsområdet. På sensommaren dignade det av frukt i träden och drog så klart våra blickar till sig.

En dag var vi ett helt gäng som lekte och någon av de andra fick iden att vi skulle ha en tävling. Vi skulle dela på oss och palla så många äpplen eller päron som möjligt. Den som hade flest var vinnaren. Jag minns mina vaga protester. Ingen lyssnade de var redan på väg åt vars ett håll. Jag gick iväg, illa till mods, men tittade ändå in i trädgårdarna. Tittade om det var möjligt att ta utan att bli upptäckt. Det var det. Men jag klarade inte av att göra det, så jag fortsatte att gå. Plötsligt såg jag ett träd. Stort, gammalt och dignande under tyngden av de största äpplen jag någonsin sett. Jag stod en lång stund och funderade. Sen gick jag in i trädgården, uppför trappan och slog ner dörrkläppen ett par gånger. En liten dam öppnade dörren. Jag frågade: "Jag såg de fantastiska äpplena som ni har i trädet och undrade om jag skulle kunna få lov att plocka ett?". Damen tittade på mig och sa:"Men tösabit, ett äpple, du kan få så många du vill. Kom in, kom in!".

De andra hade redan samlats när jag kom kånkandes på två Domus-kassar fulla med äpplen. Gissa om de andra blev snopna när jag berättade om den lilla rara damen som hade skickat iväg mig med orden: "Så tösabit nu blir det så din mor kan göra både en äpplakaga och litta mos".

Ilskearbete

Funderar åter på det här med förlåtelse.
Tiden ska läka alla sår, låt inte kråkor bygga bo i ditt hår, älska, glömma och förlåta, för att kunna gå vidare måste man förlåta.
Finns många olika kloka ord kring detta. I det argaste arga blir det små rop av hån följda av en besk smak av präktig vet-bästighet. Inte nog med att man är arg, man måste fort som vesslan förlåta för att kunna gå vidare. Det signalerar att det är fult att fastna, älta, gräva ner sig i mörker och ilska. Ilska ska man bara blåsa bort som frö-parasollerna på en övermogen maskros. Puff, sprider sig för vinden, borta. Fast kanske är det så att först måste man få lov att grotta in sig en tid i det arga, förbannade för att desarmera alla dessa frö-parasoller, för att de inte ska flyga iväg och sätta små pyrande eldar av "jag är fortfarande arg".

När man pratar om sorg har begreppet sorgearbete myntats. Jag vill mynta ilskearbete.
Jag tror att det är precis lika många faser och känslor som måste gås igenom för att komma ut på icke-arg-sidan. Varför tror jag det? Jo för så har det varit för mig och kanske kan det då stämma på fler.

Lyssnade på en intervju med författaren Felicia Feldt som skrivit boken "Felicia försvann". Den handlar tydligen om hur hennes uppväxt med nio syskon fyra pappor och en barnexpert och alkoholist till mamma; Anna Wahlgren. Hur hon hatar sin mamma och aldrig kommer att förlåta henne. Hon säger själv att hon aldrig kommer att "gå vidare". Hon beskriver hur människor runt omkring henne fördömer och förmanar henne för att hon tagit avstånd från sin mamma. Det är tabu att inte älska sina föräldrar. Sen beskriver hon, underligt opåverkad, att det är ett förfärligt arv som gått vidare och att hennes egen son tagit avstånd ifrån henne.

Så sorgligt och då tänker jag på var jag kommer ifrån. Min mamma blev svårt slagen av min morfar för att hon vägrade kuva sig, vägrade duka under, var istället uppkäftig och höll huvudet högt. Och fick stryk. Någonstans mitt i en käftsmäll, eller i efterdyningarna efter den bestämde sig mamma för att hon aldrig, aldrig skulle slå sina barn. Det har hon aldrig gjort heller. Det är styrka och mod på riktigt att kunna bryta med sin uppväxt och våga gå åt det håll man vet är rätt. Jag menar inte att hon varit en exemplarisk mamma, men hon har kämpat för att bli den bästa hon kunde och för att bryta med sitt förflutna.

Min far däremot har gått rakt in i det sociala arvets fördärv. Både farmor och framförallt farfar var tunga alkoholister. Min far är alkoholist. Han har inte kunnat värja sig ifrån sitt arv - sen om det är socialt eller genetiskt det är forskningen oeniga kring. Jag tror att det är en blandning; en genetisk känslighet som triggas av det sociala sammanhang man levt i.

Jag känner själv att mitt förhållande till alkohol är komplicerat. Jag har mycket svårt för berusade, speciellt män, jag litar inte på dem även om mitt förnuft säger en sak sitter det så djupt i mig att alkoholpåverkade kan man inte lita på att det är svårt att se förbi.

Jag har varit så otroligt arg på min pappa sen jag bröt med honom för 7år sen. Så arg att jag känt det som att jag aldrig i livet skulle kunna förlåta vad han gjort.

För ett par veckor sen närmade det sig min pappas 80-åriga födelsedag. Det satte igång många tankar och jag märkte till min förvåning en skillnad i hur jag tänker. Jag känner inte den brinnande ilskan som kryddad med rädsla får nästan äckliga proportioner. Jag känner faktiskt inte det mer. Jag känner inte att jag vill träffas eller att jag vill "prata ut", utan jag känner ett lugn när jag tänker på det som varit. Så jag bestämde mig för att jag skulle skicka en bukett blommor. Satt under en hel dag och funderade fram och tillbaks på vad jag skulle skriva på kortet. Letade visdomsord, skrev egna rader och landade i att enbart skriva mitt namn, inget grattis, inget annat bara det. Det kändes rätt i magen. Så kanske kan jag säga att jag har gått vidare, lämnat det bakom mig. Jag kommer aldrig att glömma, men jag låter det inte påverka mitt liv. Mitt liv är här och nu och det är i nuet och inte i det förflutna jag lever. Så jag väljer att vara glad, för glad är inget tillstånd som man befinner sig i, det är en attityd och ett förhållningssätt till livet. Mitt ilskearbete är slut.

Alla borde ha en riktigt bra bibliotekarie i sitt liv

När jag växte upp slukade jag böcker, andades och levde historier. I perioder. Vissa perioder, de kunde vara flera månader långa, läste jag knappt ens baksidetexten på mjölken. I andra perioder läste jag minst en bok om dagen. Det blev svårt för så mycket böcker fanns inte i vår bokhylla och dessutom var jag inte särskilt intresserad av utbudet. Självhjälpsböcker, tantsnusk och Fantomen. Det räckte inte, det kunde jag inte livnära mig på. Tvärs över gatan där min mamma bor låg och ligger fortarande ett litet bibliotek.

Minns första gången som jag bad om hjälp av en av bibliotekarierna och gick hem och satte tänderna i en hög med böcker. Mycket nöjd och sugen på fler läsäventyr kom jag tillbaka kånkandes på min trave böcker efter en knapp vecka. Minen på bibliotekarien när jag kom in var ohöljt tvivel. "Nähä, ångrade du dig, ville du inte läsa dem?" "Jag har läst alla." "Va, nä men, va. Jaha, jaha, då får vi väl hitta något nytt åt dig". Efter ett tag så vande de sig vid att jag kom och gick med mina travar. När jag kom tillbaks blev det en obligatorisk genomgång av vad jag tyckt om böckerna och som blev underlag för vad de rekommenderade till mig denna gången. Det kunde låta: "Den här tror jag att du kommer att tycka om, om du gillar den så finns det fler, det är en serie. Denna gillar du nog inte men den måste du läsa ändå. Kanske är denna för barnslig/vuxen men prova så ser vi. Aha, nu vet ja, den här ska du absolut läsa". Jag tog emot allt. Tacksamt. Och jag läste allt, även om jag inte tyckte om boken så föll det mig aldrig in att inte läsa färdigt. Respekten för vad bibliotekarien sagt att jag skulle läsa var naturligtvis stor, men respekten för boken, för historien och för de som författat den var långt större.

Det var en fantastisk tid och jag förstår idag vilken stor betydelse dessa kvinnor på biblioteket haft för min allmänbildning, verbala förmåga och värdgrund. Idag minns jag inte alla böcker jag läst, varken titel eller författare. Det är baksidan av att läsa så många under så intensiv och kort tid. Men någonstans inom mig finns de, alla dessa historier, de svävar runt i mina celler som små utropstecken, kommateringar och citat. Ibland när någon pratar om en bok de läst blir det igenkänning och jag måste fråga: "Händer det och slutar det så?" För då visar det sig att jag läst den, men att den låg så långt bak i minnet att det tog ett tag att gräva fram den.

När jag gick på gymnasiet hade jag en samhällskunskapslärare som fick nys om att jag gillade att läsa. Jag fick tipset om att läsa "Simon och ekarna" av Marianne Fredriksson. Jag minns så väl att jag tänkte. Suck och pust och stön, vad kan den gamle stöten ge mig för boktips, den är säkert dödens trist. Men jag hade stor respekt, på gränsen till att vara rädd, för min lärare så jag vågade inget annat än att läsa den. Och tänka sig min lättnad och förvåning när jag ärligt kunde gå till honom och berätta att jag tyckte den var väldigt bra. Jag hade nästan glömt detta, när jag satt på bussen nu i vinter och såg reklamen till filmatiseringen av "Simon och ekarna". Då kom jag ihåg att min lärare rekommenderat den och att jag läst och tyckt om den, men jag kunde inte för mitt liv minnas vad den handlade om. Men jag ville se den.

Satt någon dag senare på jobbet och fick ett SMS ifrån lill-syrran: "Vill du gå på bio med mig?" Japp absolut! Så finast syster och jag gick på "Simon och ekarna" och vi satt och ful-grät högljutt. När jag satt där och tittade gled segment ur boken upp till ytan och gav must och djup åt filmen.

Jag är sällan på biblioteket nu för tiden, mest hittar jag mina böcker genom vänner eller kollegor. Det blir de böcker som just nu florerar runt och berör, men det blir sällan något ordentligt djup. Härom veckan körde jag förbi mitt gamla bibliotek och kände en sån lust att gå in och se om någon av mina bibliotekarier är kvar.För att säga hej och berätta vilken stor del de var och är av mitt liv.