Ett kvarter ifrån mitt barndomshem fanns ett bostadsområde byggt på 20-talet. Husen var tidstypiska, men det var inte trädgårdarna. De var ovanligt stora och fulla av äpple- och päronträd. Vi barn sprang gärna runt i parkerna som låg i och bredvid bostadsområdet. På sensommaren dignade det av frukt i träden och drog så klart våra blickar till sig.
En dag var vi ett helt gäng som lekte och någon av de andra fick iden att vi skulle ha en tävling. Vi skulle dela på oss och palla så många äpplen eller päron som möjligt. Den som hade flest var vinnaren. Jag minns mina vaga protester. Ingen lyssnade de var redan på väg åt vars ett håll. Jag gick iväg, illa till mods, men tittade ändå in i trädgårdarna. Tittade om det var möjligt att ta utan att bli upptäckt. Det var det. Men jag klarade inte av att göra det, så jag fortsatte att gå. Plötsligt såg jag ett träd. Stort, gammalt och dignande under tyngden av de största äpplen jag någonsin sett. Jag stod en lång stund och funderade. Sen gick jag in i trädgården, uppför trappan och slog ner dörrkläppen ett par gånger. En liten dam öppnade dörren. Jag frågade: "Jag såg de fantastiska äpplena som ni har i trädet och undrade om jag skulle kunna få lov att plocka ett?". Damen tittade på mig och sa:"Men tösabit, ett äpple, du kan få så många du vill. Kom in, kom in!".
De andra hade redan samlats när jag kom kånkandes på två Domus-kassar fulla med äpplen. Gissa om de andra blev snopna när jag berättade om den lilla rara damen som hade skickat iväg mig med orden: "Så tösabit nu blir det så din mor kan göra både en äpplakaga och litta mos".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar