Ilskearbete

Funderar åter på det här med förlåtelse.
Tiden ska läka alla sår, låt inte kråkor bygga bo i ditt hår, älska, glömma och förlåta, för att kunna gå vidare måste man förlåta.
Finns många olika kloka ord kring detta. I det argaste arga blir det små rop av hån följda av en besk smak av präktig vet-bästighet. Inte nog med att man är arg, man måste fort som vesslan förlåta för att kunna gå vidare. Det signalerar att det är fult att fastna, älta, gräva ner sig i mörker och ilska. Ilska ska man bara blåsa bort som frö-parasollerna på en övermogen maskros. Puff, sprider sig för vinden, borta. Fast kanske är det så att först måste man få lov att grotta in sig en tid i det arga, förbannade för att desarmera alla dessa frö-parasoller, för att de inte ska flyga iväg och sätta små pyrande eldar av "jag är fortfarande arg".

När man pratar om sorg har begreppet sorgearbete myntats. Jag vill mynta ilskearbete.
Jag tror att det är precis lika många faser och känslor som måste gås igenom för att komma ut på icke-arg-sidan. Varför tror jag det? Jo för så har det varit för mig och kanske kan det då stämma på fler.

Lyssnade på en intervju med författaren Felicia Feldt som skrivit boken "Felicia försvann". Den handlar tydligen om hur hennes uppväxt med nio syskon fyra pappor och en barnexpert och alkoholist till mamma; Anna Wahlgren. Hur hon hatar sin mamma och aldrig kommer att förlåta henne. Hon säger själv att hon aldrig kommer att "gå vidare". Hon beskriver hur människor runt omkring henne fördömer och förmanar henne för att hon tagit avstånd från sin mamma. Det är tabu att inte älska sina föräldrar. Sen beskriver hon, underligt opåverkad, att det är ett förfärligt arv som gått vidare och att hennes egen son tagit avstånd ifrån henne.

Så sorgligt och då tänker jag på var jag kommer ifrån. Min mamma blev svårt slagen av min morfar för att hon vägrade kuva sig, vägrade duka under, var istället uppkäftig och höll huvudet högt. Och fick stryk. Någonstans mitt i en käftsmäll, eller i efterdyningarna efter den bestämde sig mamma för att hon aldrig, aldrig skulle slå sina barn. Det har hon aldrig gjort heller. Det är styrka och mod på riktigt att kunna bryta med sin uppväxt och våga gå åt det håll man vet är rätt. Jag menar inte att hon varit en exemplarisk mamma, men hon har kämpat för att bli den bästa hon kunde och för att bryta med sitt förflutna.

Min far däremot har gått rakt in i det sociala arvets fördärv. Både farmor och framförallt farfar var tunga alkoholister. Min far är alkoholist. Han har inte kunnat värja sig ifrån sitt arv - sen om det är socialt eller genetiskt det är forskningen oeniga kring. Jag tror att det är en blandning; en genetisk känslighet som triggas av det sociala sammanhang man levt i.

Jag känner själv att mitt förhållande till alkohol är komplicerat. Jag har mycket svårt för berusade, speciellt män, jag litar inte på dem även om mitt förnuft säger en sak sitter det så djupt i mig att alkoholpåverkade kan man inte lita på att det är svårt att se förbi.

Jag har varit så otroligt arg på min pappa sen jag bröt med honom för 7år sen. Så arg att jag känt det som att jag aldrig i livet skulle kunna förlåta vad han gjort.

För ett par veckor sen närmade det sig min pappas 80-åriga födelsedag. Det satte igång många tankar och jag märkte till min förvåning en skillnad i hur jag tänker. Jag känner inte den brinnande ilskan som kryddad med rädsla får nästan äckliga proportioner. Jag känner faktiskt inte det mer. Jag känner inte att jag vill träffas eller att jag vill "prata ut", utan jag känner ett lugn när jag tänker på det som varit. Så jag bestämde mig för att jag skulle skicka en bukett blommor. Satt under en hel dag och funderade fram och tillbaks på vad jag skulle skriva på kortet. Letade visdomsord, skrev egna rader och landade i att enbart skriva mitt namn, inget grattis, inget annat bara det. Det kändes rätt i magen. Så kanske kan jag säga att jag har gått vidare, lämnat det bakom mig. Jag kommer aldrig att glömma, men jag låter det inte påverka mitt liv. Mitt liv är här och nu och det är i nuet och inte i det förflutna jag lever. Så jag väljer att vara glad, för glad är inget tillstånd som man befinner sig i, det är en attityd och ett förhållningssätt till livet. Mitt ilskearbete är slut.