Bara nio veckor kvar.
Tösen i magen är livlig och svarar direkt med sparkar om jag lutar mig mot magen.
Foglossningen har mig i sitt grepp och lägger lite sordin på en annars lysande graviditet.
Envis som en åsna vägrar jag släppa greppet om mitt heltidsarbete.
Ska fullfölja min plan och introducera min nya kollega innan jag går, men hur jag tänkte när vi bestämde att hon skulle komma i november vet jag inte.

Två vänner har fått vars en tös de senaste veckorna.
Den ena var så söt, inte en skrynkla, inte en svullnad, såg ut som en liten docka någon timme efter födseln.
Min andra väninna fick i tisdags och har inte ännu hört av sig. Hoppas, hoppas att allt har gått bra och att de mår bra allihop!

Jag vill så gärna glömma bort att det kan gå så hemskt fel.
Vill inte snudda vid de tankarna ens.

Vi har tre friska barn och som jag önskar att allt ska stå rätt till med denna lilla "fyra" också!
Såg en dokumentär om autistiska barn imorse och slogs av vilken resa man gjort inom denna forskning bara under de senaste årtiondena. Från början sa man att dessa barn var ett resultat av "kylskåpskalla och oälskande mammor". Där susade det till i huvudet. Sen upptäckte man att det sannolikt var en mindre hjärnskada och då var det mammornas förmodade misshandel av sina barn som var den enda lösningen.Sen blev förklaringen postpartum depression. Allt var mammornas fel under så lång tid. Vilken tur för alla dem som har barn som lider av någon form av autism eller annan "bokstavskombination" att dessa forskningsresultat blivit emotsagda och förlegade. Intressant var det att höra kring hur starkt sambandet kring ärftlighet nu tros vara. En mamma med två barn diagnostiserade med ADHD hade vid sina barns utredning läst en bok av en person som har detta. Hon sa att det var kusligt hur väl det stämde in på henne själv och en utredning visade att även hon hade diagnosen.

Jag tänker att sanningen finns någonstans i gråzonen mellan det sociala och det genetiska arvet. Vissa saker formarvi våra barn till och andra ger vi dem med vår genbank. Tänker direkt att min sociala/genetiska genbank gör att jag måste vara uppmärksam med hur våra barn beter sig med alkohol. Rent socialt dricker vi väldigt sällan alkohol och helst inte framför barnen, men min pappa och hans föräldrar var alkoholister, finns det inskrivet i vår släkts genetiska kod att vi har en extra känslighet för alkohol? Min pappa var i unga år en hängiven rugbyspelare och smakade inte någon alkohol förrän han var över tjugo. Fick den honom fast direkt då? Kände han sig "hemma" när han drack första gången, som att det var detta som hade saknats i livet?

Min mans familj då, vad bär de? Övervikt. I princip alla vuxna, med några få undantag sliter med sin vikt eller är överviktiga. Min man sliter och kämpar med detta hela tiden. Mat är otroligt viktigt för mig, både som ren energi, men också utifrån en social och relationell aspekt. Inget provocerar mig så mycket som om någon som jag lagat mat till skulle salta innan de har smakat min mat eller ännu värre när barnen inte vill äta innan de ens har smakat. Mat ska vara positivt, gott och nyttigt. Goda matvanor från hemmet tror jag är det enda som kan skydda våra barn mot "lös-godis-monstret". Min snart tonåring berättar att flera av hennes klasskompisar struntar i lunchen för att de är rädda att bli tjocka, sen går de och handlar godis eller choklad och trycker i sig. Usch! Verkligen oroande!

Nu blev det lite mörkt, men jag tror - som det obotliga optimist jag är - att detta går att bryta. Med öbändig vilja att göra sina barn väl och att aldrig sluta försöka med detta. Jag är inte alkoholist och min man är inte fet, det ska gå att bryta. Det går att bryta.