Svart på vitt

Så nu är det på papper.
Jag är sjukskriven.
Inget mer jobb för mig innan Ärtan är född.
Ganska dubbla känslor; skönt och sorgligt samtidigt.
Minste sonen lyste upp och sa: "Bra mamma, då kan jag sluta skolan och vara hemma med dig!"
Äldste sonen såg också väldigt nöjd ut och sa: " Då kan du följa mig till skolan varje dag?"
- "Ja, visst"
- "Och du är hemma när jag kommer hem?"
- "Ja"
- "Och du behöver inte prata i telefon med jobbet eller sitta framför datorn när du är hemma?"
- "Nä, jag har lämnat datorn och telefonen till min vikarie"
- "Naajjjsss!!!"
Inga delade känslor inför min sjukskrivning från barnen, bara ren glädje.