När jag växte upp slukade jag böcker, andades och levde historier. I perioder. Vissa perioder, de kunde vara flera månader långa, läste jag knappt ens baksidetexten på mjölken. I andra perioder läste jag minst en bok om dagen. Det blev svårt för så mycket böcker fanns inte i vår bokhylla och dessutom var jag inte särskilt intresserad av utbudet. Självhjälpsböcker, tantsnusk och Fantomen. Det räckte inte, det kunde jag inte livnära mig på. Tvärs över gatan där min mamma bor låg och ligger fortarande ett litet bibliotek.
Minns första gången som jag bad om hjälp av en av bibliotekarierna och gick hem och satte tänderna i en hög med böcker. Mycket nöjd och sugen på fler läsäventyr kom jag tillbaka kånkandes på min trave böcker efter en knapp vecka. Minen på bibliotekarien när jag kom in var ohöljt tvivel. "Nähä, ångrade du dig, ville du inte läsa dem?" "Jag har läst alla." "Va, nä men, va. Jaha, jaha, då får vi väl hitta något nytt åt dig". Efter ett tag så vande de sig vid att jag kom och gick med mina travar. När jag kom tillbaks blev det en obligatorisk genomgång av vad jag tyckt om böckerna och som blev underlag för vad de rekommenderade till mig denna gången. Det kunde låta: "Den här tror jag att du kommer att tycka om, om du gillar den så finns det fler, det är en serie. Denna gillar du nog inte men den måste du läsa ändå. Kanske är denna för barnslig/vuxen men prova så ser vi. Aha, nu vet ja, den här ska du absolut läsa". Jag tog emot allt. Tacksamt. Och jag läste allt, även om jag inte tyckte om boken så föll det mig aldrig in att inte läsa färdigt. Respekten för vad bibliotekarien sagt att jag skulle läsa var naturligtvis stor, men respekten för boken, för historien och för de som författat den var långt större.
Det var en fantastisk tid och jag förstår idag vilken stor betydelse dessa kvinnor på biblioteket haft för min allmänbildning, verbala förmåga och värdgrund. Idag minns jag inte alla böcker jag läst, varken titel eller författare. Det är baksidan av att läsa så många under så intensiv och kort tid. Men någonstans inom mig finns de, alla dessa historier, de svävar runt i mina celler som små utropstecken, kommateringar och citat. Ibland när någon pratar om en bok de läst blir det igenkänning och jag måste fråga: "Händer det och slutar det så?" För då visar det sig att jag läst den, men att den låg så långt bak i minnet att det tog ett tag att gräva fram den.
När jag gick på gymnasiet hade jag en samhällskunskapslärare som fick nys om att jag gillade att läsa. Jag fick tipset om att läsa "Simon och ekarna" av Marianne Fredriksson. Jag minns så väl att jag tänkte. Suck och pust och stön, vad kan den gamle stöten ge mig för boktips, den är säkert dödens trist. Men jag hade stor respekt, på gränsen till att vara rädd, för min lärare så jag vågade inget annat än att läsa den. Och tänka sig min lättnad och förvåning när jag ärligt kunde gå till honom och berätta att jag tyckte den var väldigt bra. Jag hade nästan glömt detta, när jag satt på bussen nu i vinter och såg reklamen till filmatiseringen av "Simon och ekarna". Då kom jag ihåg att min lärare rekommenderat den och att jag läst och tyckt om den, men jag kunde inte för mitt liv minnas vad den handlade om. Men jag ville se den.
Satt någon dag senare på jobbet och fick ett SMS ifrån lill-syrran: "Vill du gå på bio med mig?" Japp absolut! Så finast syster och jag gick på "Simon och ekarna" och vi satt och ful-grät högljutt. När jag satt där och tittade gled segment ur boken upp till ytan och gav must och djup åt filmen.
Jag är sällan på biblioteket nu för tiden, mest hittar jag mina böcker genom vänner eller kollegor. Det blir de böcker som just nu florerar runt och berör, men det blir sällan något ordentligt djup. Härom veckan körde jag förbi mitt gamla bibliotek och kände en sån lust att gå in och se om någon av mina bibliotekarier är kvar.För att säga hej och berätta vilken stor del de var och är av mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar