27 december 2010
18 december 2010
Snö-stress
I all denna snö tycker jag inte att det finns anledning att stressa fram. Går lugnt och säkert och filosoferar lite. Reflekterade lite över att pensionärerna i stora staden inte alls gör så. De plöjer fram med sina rullatorer, skriker åt folk som inte flyttar sig. Klafsar fram på sina broddar. Snarare springer än går. Det är kanske inte så konstigt. Det är ju så vi alla gör. Springer fram i livet. Stannar inte upp. Ser våra liv svischa förbi i motorvägstakt i de skyltfönster vi passerar.
Tror jag ska föreslå barnen att vi ska ta en skogstur med varm choklad och lussebullar och gå upp till vilthägnet och lägga lite äpplen. Kanske ta med primusköket och värma lite soppa.
Tror jag ska föreslå barnen att vi ska ta en skogstur med varm choklad och lussebullar och gå upp till vilthägnet och lägga lite äpplen. Kanske ta med primusköket och värma lite soppa.
Traktorskorna
Traktorskorna på
halkar runt ändå
vackra vinteränglar
amaryllisstänglar
in med pynt och gran
pysslar hela dan
kaffe med go grannar
i härligt kök vi stannar
halkar runt ändå
vackra vinteränglar
amaryllisstänglar
in med pynt och gran
pysslar hela dan
kaffe med go grannar
i härligt kök vi stannar
16 december 2010
Leende
När jag pulsade fram i snön idag tittade jag in i ett skyltfönster till ett gyrosställe. Precis samtidigt tittade den till synes grekiske kocken ut. Jag tänkte att jag nog såg lite lustig ut som gick där helt översnöad och log lite förstulet och han log ett bländande leende tillbaks. Det var ett perfekt ögonblick av medmänsklig värme. Efter det kändes snödrivorna inte lika oigenomträngliga och jag gick med lättare steg. Det leendet var precis vad jag behövde.
If you see someone without a smile give him one of yours.
If you see someone without a smile give him one of yours.
15 december 2010
Tidspessimist
Jag tror att människor i grova mått kan delas in i tidsoptimister, tidsrealister och tidspessimister. Jag kvalar solklart in i den sista kategorin. En väninna till mig blev varse detta när vi var på konferens tillsammans. Jag vill vara ute i god tid, blir lätt stressad när det börjar närma sig dags att gå och tittar oupphörligen på klockan. Vi hade beställt taxi till 5 minuter innan konferensen var slut, det tyckte jag kändes väldigt oartigt, men det var att välja mellan detta eller kanske missa flyget - inget svårt val. Men här tar jag då storasyster-rollen direkt och mailar för oss alla och informerar om vår tidiga avgång och ber redan innan om ursäkt. Väninnan var märkbart förvånad: "Det här trodde jag inte om dig. Jag trodde du var cool i alla lägen."
Jag vet exakt varför; mamma är en tidsoptimist av Guds nåde! Otaliga gånger stod jag i hallen och blängde på mamma medans hon i godan ro lockade håret och rökte. "Kom nu! Vi skulle varit där nu! Kom!" "Stressa mig inte jag är på väg. Vi hinner. De förväntar sig att vi är sena." Av detta har jag utvecklat ett väldigt bra pokerface och en osviklig förmåga till vita(?) lögner. Om jag fick veta först att vi skulle iväg ljög jag helt kallt om när vi var ditbjudna och drog bort minst 30min. Vi kom ändå inte först! En gång sa jag en hel timme innan och då var vi bland de första gästerna och då blev mamma pottsur för att hon hade velat göra ditt eller datt innan vi gick...
En väninna till mig är också en fantastisk tidsoptimist. En väldigt fin väninna med midjelångt kopparrött hår. När vi skulle träffas och fika och jag frågade när vi skulle träffas sa hon en gång så här: " Jag måste tvätta håret och så ska jag gå och handla och sen behöver jag bara snabbt dammsuga av och städa lite här hemma. Så jag är hos dig om (liten tankepaus) 20 minuter!" För mig själv tänkte jag: "Eller hur... vi ses om 3 timmar." Och in kom hon svävande 3 timmar senare med nytvättat hår och vi hade en härlig fika.
Jag vet exakt varför; mamma är en tidsoptimist av Guds nåde! Otaliga gånger stod jag i hallen och blängde på mamma medans hon i godan ro lockade håret och rökte. "Kom nu! Vi skulle varit där nu! Kom!" "Stressa mig inte jag är på väg. Vi hinner. De förväntar sig att vi är sena." Av detta har jag utvecklat ett väldigt bra pokerface och en osviklig förmåga till vita(?) lögner. Om jag fick veta först att vi skulle iväg ljög jag helt kallt om när vi var ditbjudna och drog bort minst 30min. Vi kom ändå inte först! En gång sa jag en hel timme innan och då var vi bland de första gästerna och då blev mamma pottsur för att hon hade velat göra ditt eller datt innan vi gick...
En väninna till mig är också en fantastisk tidsoptimist. En väldigt fin väninna med midjelångt kopparrött hår. När vi skulle träffas och fika och jag frågade när vi skulle träffas sa hon en gång så här: " Jag måste tvätta håret och så ska jag gå och handla och sen behöver jag bara snabbt dammsuga av och städa lite här hemma. Så jag är hos dig om (liten tankepaus) 20 minuter!" För mig själv tänkte jag: "Eller hur... vi ses om 3 timmar." Och in kom hon svävande 3 timmar senare med nytvättat hår och vi hade en härlig fika.
Buss VS bil
Vår närmsta busshållplats ligger bara ca 2 minuters gångväg ifrån huset och stannar kanske 200m ifrån mitt arbete. Det tar ganska exakt 22 minuter att komma fram. Det är miljövänligt och det är billigare än att köra bil och betala parkeringen. Ändå åker jag inte buss. Jag kör. Och det känns inte bra, men det är praktiskt. När jag kommit till byn och gått av bussen ska jag promenera först till skolan och hämta mellankillen och sen bort till dagis och hämta lilleman. Det tar i runda slängar mellan 45-60min, det blir totalt ca 1,5timmar. Det är detta som gör det ohållbart att åka buss. Med bilen är det istället 15min körning och sen max 20-30min att få hem barnen, det blir totalt 45min. Det är halva tiden. Det är tiden jag behöver för att laga middag innan barnen klappar ihop i små hungriga och skrikiga högar, för när ihopklappning har skett - då är det kaos. Att ha många barn är inte svårt alls. Det är logistiken som knäcker mig - att jaga för att vara på rätt plats i rättan tid - det är det som är utmaningen!
13 december 2010
Apelsinsenap
Har varit på julprovning av 6st olika sorters öl och 3 olika sorters senap idag. Här kommer betygen utifrån Svensk ölprovnings testprotokoll (1-10p):
Wisby Julbrygd 2p
God inledningsvis men med en sur eftersmak som klibbade sig fast på ett obehagligt sätt
Falcons Julmumma 2p
Kardemumma söt. Mäktig som en efterrätt. Kanske bättre riktigt välkyld?
Oppigårds Winter Ale 6p
Samuel Adams Winterlager 6p
Jämtlandsjulöl 6p
Inget spännande, men goda och lättdruckna
Anchor Christmas Ale 8p
Fylligt god, mörkast med en knäckig sirapston, bra beska och fin eftersmak. Fick högst och lägst poäng.
Kvällens 10 poängare stod en apelsinsenap ifrån Allt om Mat för. Minns inte ens vad de andra var för några. Värdinnan hade rört ihop den själv efter deras recept. Prova, den var toppen till en skinkbit på en knäckebrödsmacka.
2 tsk gula senapsfrön
0,5 st apelsiner
1 tsk Grand Marnier
2 msk florsocker
1 msk Dijonsenap
3 msk senap
Koka senapsfröna i vatten i 5 min och låt rinna av. Skölj apelsinen och finriv det yttersta lagret på apelsinskalet och blanda med övriga ingredienser.
Wisby Julbrygd 2p
God inledningsvis men med en sur eftersmak som klibbade sig fast på ett obehagligt sätt
Falcons Julmumma 2p
Kardemumma söt. Mäktig som en efterrätt. Kanske bättre riktigt välkyld?
Oppigårds Winter Ale 6p
Samuel Adams Winterlager 6p
Jämtlandsjulöl 6p
Inget spännande, men goda och lättdruckna
Anchor Christmas Ale 8p
Fylligt god, mörkast med en knäckig sirapston, bra beska och fin eftersmak. Fick högst och lägst poäng.
Kvällens 10 poängare stod en apelsinsenap ifrån Allt om Mat för. Minns inte ens vad de andra var för några. Värdinnan hade rört ihop den själv efter deras recept. Prova, den var toppen till en skinkbit på en knäckebrödsmacka.
2 tsk gula senapsfrön
0,5 st apelsiner
1 tsk Grand Marnier
2 msk florsocker
1 msk Dijonsenap
3 msk senap
Koka senapsfröna i vatten i 5 min och låt rinna av. Skölj apelsinen och finriv det yttersta lagret på apelsinskalet och blanda med övriga ingredienser.
11 december 2010
Jul-präktig
Idag har jag bakat pepparkakor och lussebullar med barnen. Tycker att det är lite trist att alltid göra samma samma, så jag gjorde lussebullarna lite fancy-snancy med vit choklad och mandelmassa. Kavlade ut degen som när man gör kanelbullar. Bredde på smör. Rev mandelmassa och strödde över och sist rev vit choklad och strösslade på. Rull, rullade ihop, skar i ca 2 cm tjocka bitar, la vissa i muffinsformar och resten i en spring-form tätt tätt. Jäsa 30 minuter. 14 minuter i ugnen - klart lovely!
Mina första kommentarer
Blir alldeles hjärtnupen som mormor hade sagt. Min allra käraste lillasyster har lagt in kommentarer på min blogg - den finns - den är på riktigt. Vilken tur i livet jag har som fick just denna lilla systern. Henne har jag alltid älskat, skyddat, värnat om! Den finaste av de finaste! Älskar hon mig en centimeter av vad jag älskar henne så är jag nöjd och älskad för alltid!
9 december 2010
Über-trött
Tröttheten håller mig ifrån sängen
Tanken blir till brusigt grusigt
Ögonen svider av mascara-klet
Gå och lägg mig redan
Det var dags för flera timmar sedan
Tanken blir till brusigt grusigt
Ögonen svider av mascara-klet
Gå och lägg mig redan
Det var dags för flera timmar sedan
Turbulens
Idag har jag insett en sak. Jag gillar inte att flyga.
Jag har alltid tyckt om att resa; alla sorters resor, med alla sorters transportmedel; bil, cykel, båt, flyg, vandring eller tåg. Jag har väl iofs funderingar kring hur miljövänligt flygen är. Föredrar kollektiva färdmedel, men ljuger om jag inte erkänner faschinationen av att sväva och åka riktigt fort.
Det är inte ett principiellt ogillande - det är ett kroppsligt.
Jag hatar när det är turbulens. Hela kroppen knyter ihop sig till en skrumpen vattenballong. Håller andan, vill helst låsa in mig på toaletten. Men suck hur mesig får man vara. Läste att jag måste åka varje dag i mer än 100 år innan jag statistiskt sätt kommer att råka ut för en olycka. Det är tusentals gånger farligare att gå in på ett sjukhus, de ska man hålla sig ifrån om det är statistiken jag lutar mig på. Men på sjukhuset är jag varje dag...
Jag har alltid tyckt om att resa; alla sorters resor, med alla sorters transportmedel; bil, cykel, båt, flyg, vandring eller tåg. Jag har väl iofs funderingar kring hur miljövänligt flygen är. Föredrar kollektiva färdmedel, men ljuger om jag inte erkänner faschinationen av att sväva och åka riktigt fort.
Det är inte ett principiellt ogillande - det är ett kroppsligt.
Jag hatar när det är turbulens. Hela kroppen knyter ihop sig till en skrumpen vattenballong. Håller andan, vill helst låsa in mig på toaletten. Men suck hur mesig får man vara. Läste att jag måste åka varje dag i mer än 100 år innan jag statistiskt sätt kommer att råka ut för en olycka. Det är tusentals gånger farligare att gå in på ett sjukhus, de ska man hålla sig ifrån om det är statistiken jag lutar mig på. Men på sjukhuset är jag varje dag...
8 december 2010
Slitage
Min arbetskamrat har haft huvudvärk varje dag i flera veckor. Även om hon har tagit smärtstillande så har det aldrig släppt helt. Nu är hon helt sjukskriven i två veckor. Inte utan att jag blir orolig för hennes skull. Jag har iofs väntat på detta en längre tid. Min kollega är den mest pålästa person jag träffat. Arbetsmyra, tänkare, snällheten själv, alltid bäst i klassen och kontrollfreak. Jag är mycket förtjust i min kollega, hon vill alla väl samtidigt som hon vill att rätt ska vara rätt. Hon är helt medveten om dessa drag hos sig själv, men det betyder inte att förmågan att ändra sig finns. Jag oroar mig för att hon ska bli sjuk på riktigt, lång tid.
Jag har nämligen en annan väninna som alltid varit en otroligt rekorderlig och kapabel kvinna. Skött hem, familj, förhållande, vänner och både sitt och sin chefs arbete på ett ypperligt sätt. Ignorerat alla tecken på sjukdom, trötthet eller vilobehov. Tills en dag när hennes kropp strejkade. Hon kunde inte ens ta sig ur sängen, knappt tala. Hennes hjärna och kropp hade kollapsat som en gammal misskött skrotbil. Idag flera år senare är hon fortfarande sjukskriven på grund av hur hon misshandlat sin kropp och sitt sinne. Hon har alltid varit en av mina stora förebilder; klok, varm, rolig och en riktig vän. Idag har hon och hennes familj flyttat ut på landet, in i skogen, tystnaden. Fortfarande är hemmet oklanderligt och familjen välskött, men det går långsammare. Hennes terapi idag är att klyva och lava ved, åka skidor, promenera och vara nära sin familj. Minsta period av stök, besök eller infektioner tippar balansen, men hon har hittat ett sätt att återta den, på sitt sätt, så att kroppen och sinnet kan må bra.
Jag får väl erkänna att jag inte är speciellt duktig på att lyssna på min egen kropp, men jag har alltid tänkt att jag är typen som aldrig blir utbränd. Dels för att jag sett vad som hände min väninna, men också för att jag känner mig stark och duglig. Döm om min förvåning när en ny kollega som arbetat många år på en vårdcentral gav mig en helt annan bild. "Du är urtypen för de som bränner ut sig. Positiv, engagerad och säger aldrig nej. Du ska passa dig väldigt noga." Jag tror faktiskt att det var så nära en chock jag någonsin kommit. Jag gick och funderade på detta i flera veckor. Ja, jag funderar fortfarande på det 6 månader senare. De orden ringer som en varning när jag inte sköter om mig. I natt satt jag uppe till sent för att förbereda dagens arbete. Illa illa! Planera bättre, sov, jobba smart, ät ordentligt! Hamna inte med näsan tryckt mot den berömda "väggen". Så därför är det god natt nu. Sov gott!
Jag har nämligen en annan väninna som alltid varit en otroligt rekorderlig och kapabel kvinna. Skött hem, familj, förhållande, vänner och både sitt och sin chefs arbete på ett ypperligt sätt. Ignorerat alla tecken på sjukdom, trötthet eller vilobehov. Tills en dag när hennes kropp strejkade. Hon kunde inte ens ta sig ur sängen, knappt tala. Hennes hjärna och kropp hade kollapsat som en gammal misskött skrotbil. Idag flera år senare är hon fortfarande sjukskriven på grund av hur hon misshandlat sin kropp och sitt sinne. Hon har alltid varit en av mina stora förebilder; klok, varm, rolig och en riktig vän. Idag har hon och hennes familj flyttat ut på landet, in i skogen, tystnaden. Fortfarande är hemmet oklanderligt och familjen välskött, men det går långsammare. Hennes terapi idag är att klyva och lava ved, åka skidor, promenera och vara nära sin familj. Minsta period av stök, besök eller infektioner tippar balansen, men hon har hittat ett sätt att återta den, på sitt sätt, så att kroppen och sinnet kan må bra.
Jag får väl erkänna att jag inte är speciellt duktig på att lyssna på min egen kropp, men jag har alltid tänkt att jag är typen som aldrig blir utbränd. Dels för att jag sett vad som hände min väninna, men också för att jag känner mig stark och duglig. Döm om min förvåning när en ny kollega som arbetat många år på en vårdcentral gav mig en helt annan bild. "Du är urtypen för de som bränner ut sig. Positiv, engagerad och säger aldrig nej. Du ska passa dig väldigt noga." Jag tror faktiskt att det var så nära en chock jag någonsin kommit. Jag gick och funderade på detta i flera veckor. Ja, jag funderar fortfarande på det 6 månader senare. De orden ringer som en varning när jag inte sköter om mig. I natt satt jag uppe till sent för att förbereda dagens arbete. Illa illa! Planera bättre, sov, jobba smart, ät ordentligt! Hamna inte med näsan tryckt mot den berömda "väggen". Så därför är det god natt nu. Sov gott!
7 december 2010
Mer att göra...
Idag ringde en av barnens scoutledare. "Kan du tänka dig att bli scoutledare till våren?" Vad jag svarade? Ja, så klart. Fast nu vågar jag inte berätta det för maken. Han tycker nog - med rätta - att jag skulle ha diskuterat det med honom först.
Blomsterkurs
Jag gillar att pyssla och dona. Förr gick jag på keramik, sydde gardiner och stickade. Nu är jag kreativ för min egen skull några gånger om året. I kväll var en sådan dag. Tillsammans med min mamma, moster och mina två systrar var vi på en blomsterkurs tema japan.
Vi fick några tallkvistar, mossa, ilex (en pinne med röda bär på), vita tulpaner, vildäpplen, korallkornell, en silverbricka och stickmassa. Av detta gjorde vi en kreation. Först visade kursledaren och sen gjorde alla 40 samma sak. Fast ingen såg likadan ut. Lill-syrran fick en riktigt ynklig tall som inte gjorde någon glad, så hon fick byta mot en lite svulstigare kvist.
Det är tydligen en riktig mossa-kris i Sverige. Alla florister sitter i sina små ateljeer och vrider sina händer av oro - hur ska julen bli vacker utan mossa i mängd och kubik. Det häftigaste jag sett någon göra med mossa var att ta en gammal skruttig stol, slå ut sitsen och sen klä stommen med mossa som hölls kvar med silvertråd. Väldigt enkelt och väldigt vackert.
I Ronja Rövardotter la de om sår med vitmossa för dess uppsugande och läkande egenskaper. Den mossa vi hade idag hade jag aldrig kletat på ett sår, för den var full av all möjlig gegg. Säkert lingonplockare som klampat runt och mosat till den. Kanske var det jag? Jag är ju en lingonplockare, eller rättare sagt jag har plockat lingon två gånger i mitt liv. Det är nyttigt för mig, jag har helt för dåligt tålamod för bärplockning egentligen, fast jag gillar att frysa in bären och ta fram och koka fin lingonsylt. Det är lyx.
När vi var små åkte vi alltid iväg på allsköns självplock; jordgubbar (det var fint, in i munnen bara), broccoli (mindre kul men gick snabbt att plocka), små gurkor etc. Sen gjorde mamma ganska läskiga sumpiga ättiksgurkor, överkokt infryst broccoli och vad gjorde vi med jordgubbarna. Åt tills vi storknade.
Nu står mina alster på köksbordet. Har inte bestämt om jag ska ställa dem här hemma eller ge bort dem i present. Jag ställer dem nog här och känner efter. Om de är fina på söndag kanske jag ger bort dem till vännerna som ska bjuda på julöls- och senapsprovning.
Vi fick några tallkvistar, mossa, ilex (en pinne med röda bär på), vita tulpaner, vildäpplen, korallkornell, en silverbricka och stickmassa. Av detta gjorde vi en kreation. Först visade kursledaren och sen gjorde alla 40 samma sak. Fast ingen såg likadan ut. Lill-syrran fick en riktigt ynklig tall som inte gjorde någon glad, så hon fick byta mot en lite svulstigare kvist.
Det är tydligen en riktig mossa-kris i Sverige. Alla florister sitter i sina små ateljeer och vrider sina händer av oro - hur ska julen bli vacker utan mossa i mängd och kubik. Det häftigaste jag sett någon göra med mossa var att ta en gammal skruttig stol, slå ut sitsen och sen klä stommen med mossa som hölls kvar med silvertråd. Väldigt enkelt och väldigt vackert.
I Ronja Rövardotter la de om sår med vitmossa för dess uppsugande och läkande egenskaper. Den mossa vi hade idag hade jag aldrig kletat på ett sår, för den var full av all möjlig gegg. Säkert lingonplockare som klampat runt och mosat till den. Kanske var det jag? Jag är ju en lingonplockare, eller rättare sagt jag har plockat lingon två gånger i mitt liv. Det är nyttigt för mig, jag har helt för dåligt tålamod för bärplockning egentligen, fast jag gillar att frysa in bären och ta fram och koka fin lingonsylt. Det är lyx.
När vi var små åkte vi alltid iväg på allsköns självplock; jordgubbar (det var fint, in i munnen bara), broccoli (mindre kul men gick snabbt att plocka), små gurkor etc. Sen gjorde mamma ganska läskiga sumpiga ättiksgurkor, överkokt infryst broccoli och vad gjorde vi med jordgubbarna. Åt tills vi storknade.
Nu står mina alster på köksbordet. Har inte bestämt om jag ska ställa dem här hemma eller ge bort dem i present. Jag ställer dem nog här och känner efter. Om de är fina på söndag kanske jag ger bort dem till vännerna som ska bjuda på julöls- och senapsprovning.
5 december 2010
Sim-mamma
Jag trodde alltid att jag skulle bli en fotbollsmamma. Stå och heja vid en lerig plan i alla väder. Trösta, lappa ihop skrubbade knän och köra ungar till alla möjliga småbyar som har två mål och en skock ungar som kallas ett lag. Det var jag beredd på. Så blev det inte. Mina barn spelar bara fotboll på gröningen bakom huset.
Älsta dottern är däremot - har alltid varit - väldigt förtjust i vatten. Minns när vi var på Östkusten; vårvindar, halsduk och mössa, 11 grader i vattnet. Vem var i vattnet?! Jo vår dotter!
Sen hon var 2,5 år har hon gått i simskola och nu tävlingssimmar hon. Vi har precis kommit hem ifrån en heldagstävling. Hela dagen vid en bassängkant; fuktigt, varmt, halt, hårda läktare och massor av barn. Kakelsättning är den vanligaste golv- och väggbeklädnaden i simhallar vilket skapar en akustik av Guds nåde. Ljud och oljud studsar likt geleråttor runt, runt i rummet och bombarderar mig med klibbiga ljudblobbar.
Denna gång kom jag i alla fall ihåg att ta med en kudde. Även om jag av naturen har en valvadderad bakdel så blir även denna helt mörbultad efter att ha suttit på en kaklad läktare utan ryggstöd. Ohh lovely. Fast samtidigt är det riktigt roligt och spännande. Imponeras över barnens förmåga till omstart. Idag har dottern varit med i 6 grenar där hon är i vattnet ca 40-50 sekunder i taget. Sen upp, simma av, byta baddräkt, äta lite, dricka lite och sen vänta, vänta, vänta. Ibland, beroende på hur mycket barn som är anmälda, över en timme innan det är hennes tur igen.
Dottern är så där lagom bra, utvecklas i lagom takt och kommer på en lagom placering. Har före idag aldrig stått på prispallen. Men idag, idag ljuva dag har hon stått två gånger på pallen! Två gånger och varit under 40 sek för första gången i frisim!
Vi försöker coacha henne i att bara jämföra sina egna tider mot sig själv, men det är svårt att glädjas över att ha slagit personbästa och sen inte få medalj eller plakett. Så idag var en underbar dag för henne - att få komma hem med två glänsande plaketter. Lycka lycka lycka!
Och då skakar jag av mig de klibbiga ljudblobbarna, stryker mitt fuktvarma hår ur ögonen och bara njuter av att vara sim-mamma till en lycklig sim-dotter.
Älsta dottern är däremot - har alltid varit - väldigt förtjust i vatten. Minns när vi var på Östkusten; vårvindar, halsduk och mössa, 11 grader i vattnet. Vem var i vattnet?! Jo vår dotter!
Sen hon var 2,5 år har hon gått i simskola och nu tävlingssimmar hon. Vi har precis kommit hem ifrån en heldagstävling. Hela dagen vid en bassängkant; fuktigt, varmt, halt, hårda läktare och massor av barn. Kakelsättning är den vanligaste golv- och väggbeklädnaden i simhallar vilket skapar en akustik av Guds nåde. Ljud och oljud studsar likt geleråttor runt, runt i rummet och bombarderar mig med klibbiga ljudblobbar.
Denna gång kom jag i alla fall ihåg att ta med en kudde. Även om jag av naturen har en valvadderad bakdel så blir även denna helt mörbultad efter att ha suttit på en kaklad läktare utan ryggstöd. Ohh lovely. Fast samtidigt är det riktigt roligt och spännande. Imponeras över barnens förmåga till omstart. Idag har dottern varit med i 6 grenar där hon är i vattnet ca 40-50 sekunder i taget. Sen upp, simma av, byta baddräkt, äta lite, dricka lite och sen vänta, vänta, vänta. Ibland, beroende på hur mycket barn som är anmälda, över en timme innan det är hennes tur igen.
Dottern är så där lagom bra, utvecklas i lagom takt och kommer på en lagom placering. Har före idag aldrig stått på prispallen. Men idag, idag ljuva dag har hon stått två gånger på pallen! Två gånger och varit under 40 sek för första gången i frisim!
Vi försöker coacha henne i att bara jämföra sina egna tider mot sig själv, men det är svårt att glädjas över att ha slagit personbästa och sen inte få medalj eller plakett. Så idag var en underbar dag för henne - att få komma hem med två glänsande plaketter. Lycka lycka lycka!
Och då skakar jag av mig de klibbiga ljudblobbarna, stryker mitt fuktvarma hår ur ögonen och bara njuter av att vara sim-mamma till en lycklig sim-dotter.
3 december 2010
Kulturklubben
Jag och en kompis har vid olika tillfällen bjudit ut våra män på olika kulturella aktiviteter som teater, opera och musikshow. De har inte precis älskat allt vi gjort... Nu hade de bestämt att det var deras tur att göra något kulturellt. Redan i somras flaggade maken för att jag skulle stryka några dagar i kalendern. "För då ska vi göra något kulturellt."
Så i lördags bar det iväg. Vaknar 06.12 och tycker att det är ovanligt ljust. Inte så underligt eftersom det kommit 50 cm snö under natten. Ringde till kamraterna som bor ännu mer ute på landet. De började skotta direkt. Kl 07.30 ringer kompisen och har panik i rösten. "Vi kommer inte ens ut ifrån vår gata, bilen sitter fast i en snödriva!" Mitt svar: "Börja gå mot stora vägen, vi hämtar er." Vi kunde i alla fall komma ut på stora vägen och köra till deras by. Såg två rörliga snödrivor vid vägen - där var de! När vi sen var på flygplatsen fick vi sitta i mer än en timme på deicing area för att planet skulle bli indränkt i antifrysmedel innan vi kunde lyfta.
Väl framme i London gick vi direkt till ett sushiställe där bitarna kommer på en automatisk järnvägsräls. Ohh så roligt och gott. Nöjda gick vi till vårt hotell. Där tittade de väldigt avmätt på oss och sa att vi bara bokat ett dubbelrum. What!!! Nä nä, det har blivit nåt fel kolla på vår bekräftelse. Jo jo det är rätt kolla på vår beställning. 2 timmar senare hade vi ett dubbelrum och ett enkelrum... Nu fick vi skynda, konsertdags!
Brixton academy - Motörhead!
Det var det kulturella vi skulle på.
Jag var lite skeptisk först, men vilket ös, vilket tryck, vilken fantastisk stämning!
Det blev en härlig upplevelse och ett bra slut på en kaosartad och intensiv dag. Formligen stöp ner i sängen. Både jag och maken är långa människor, så kompisarna var riktigt hyggliga och tog enkelrummet. De hade somnat innan huvudet nådde kudden... Tur! Kändes allt lite skurkigt att få det bättre rummet. Dagen efter fick de som tur var också att stort och bra rum.
"Everything louder than everything else"
Så i lördags bar det iväg. Vaknar 06.12 och tycker att det är ovanligt ljust. Inte så underligt eftersom det kommit 50 cm snö under natten. Ringde till kamraterna som bor ännu mer ute på landet. De började skotta direkt. Kl 07.30 ringer kompisen och har panik i rösten. "Vi kommer inte ens ut ifrån vår gata, bilen sitter fast i en snödriva!" Mitt svar: "Börja gå mot stora vägen, vi hämtar er." Vi kunde i alla fall komma ut på stora vägen och köra till deras by. Såg två rörliga snödrivor vid vägen - där var de! När vi sen var på flygplatsen fick vi sitta i mer än en timme på deicing area för att planet skulle bli indränkt i antifrysmedel innan vi kunde lyfta.
Väl framme i London gick vi direkt till ett sushiställe där bitarna kommer på en automatisk järnvägsräls. Ohh så roligt och gott. Nöjda gick vi till vårt hotell. Där tittade de väldigt avmätt på oss och sa att vi bara bokat ett dubbelrum. What!!! Nä nä, det har blivit nåt fel kolla på vår bekräftelse. Jo jo det är rätt kolla på vår beställning. 2 timmar senare hade vi ett dubbelrum och ett enkelrum... Nu fick vi skynda, konsertdags!
Brixton academy - Motörhead!
Det var det kulturella vi skulle på.
Jag var lite skeptisk först, men vilket ös, vilket tryck, vilken fantastisk stämning!
Det blev en härlig upplevelse och ett bra slut på en kaosartad och intensiv dag. Formligen stöp ner i sängen. Både jag och maken är långa människor, så kompisarna var riktigt hyggliga och tog enkelrummet. De hade somnat innan huvudet nådde kudden... Tur! Kändes allt lite skurkigt att få det bättre rummet. Dagen efter fick de som tur var också att stort och bra rum.
"Everything louder than everything else"
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)