Ode till mamma

Jag har växt upp med en ensamstående mamma. Vi var vad man säkert skulle definiera som "fattiga". Tidigt började jag arbeta på helger och lov för att få till lite fickpengar. Fast det jag köpte var mitt busskort till skolan.. Många klasskamrater fick sitt barnbidrag att disponera fritt. Mitt barnbidrag gjorde att vi klarade oss från socialen. Vi hade kläder - men jag minns inte hur vi fick dom. Förutom när det var något speciellt. Mamma tog med mig till en affär i stan och jag fick välja vilka kläder jag ville till min konfirmation; vita byxor och en vit långärmad tröja med ett klatschigt lila tryck på. Permanent fick jag också. Jag måste ha varit en uppenbarelse. Pudellockig och huvudet högre än alla andra. Alla flickorna i klänning. Jag tyckte att jag var otroligt fin och jag minns känslan av att ha fått välja själv.

Jag började tidigt handla på secondhand. På den tiden kunde man fortfarande göra riktiga fynd om man visst var man skulle gå. Jag minns speciellt en grön skinnjacka som jag köpte i en second hand i en källarlokal in på en bakgård. Ruffigt ställe. 50:- för jackan. Köpt. Den hänger fortfarande på mammas vind - lika snygg.

Min lillasyster och jag var lika som barn i att vi ville ha på oss alla våra favoriter på samma gång, med enda skillnaden att syrran gjorde det när hon var 5år och jag när jag var 15år. En morgon när vi skulle till dagis hade lillsyrran gummistövlar och pyjamas. Skulle tro att mamma både skämdes och var stolt över sin envisa och egensinniga dotter.

När jag gick på folkhögskola blommade detta drag fullt ut och jag hade Dr Martens, blommiga tights, dödskalletröjor, giraffer i öronen och Margaretaflätor. Osminkad. Annars hade jag nog kunnat gå som en mycket för tidig EMO. Mamma har alltid enbart sagt att jag var fin, söt, hennes vackra dotter och älskade barn.

Det trodde jag att alla mammor sa. Härom veckan fick jag veta att det inte är så. Vi var en grupp tjejer som arrangerade en fest på jobbet. Självklart hade jag berättat det för mamma, så när vi står och gör de sista förberedelserna ringer hon på mobilen och inleder med sitt "Hej min vackra dotter! Ville bara önska er en jättehärlig fest ikväll" pratar ganska kort eftersom jag är mitt i. När jag lägger på säger min vän och kollega "Säger hon alltid så?". "Vad då?" undrar jag. "Hej min vackra dotter". "Ja alltid" svarar jag "Gör inte din mamma det?" Istället för att svara går hon ut till de andra tjejerna och frågar dem om deras mammor säger så till dem. Ingen av deras mammor gjorde det. Det borde de göra.

Jag brukar skoja och säga att jag själv valt mina föräldrar och att jag letade länge efter en riktigt kanonbra mamma, men när jag väl hittade henne så var jag så trött att då tog jag bara första bästa pappa som stod och drällde i ett hörn.

Min mamma är bäst. Hon har lagt grunden, skapat förutsättningarna och älskat mig och det har gjort mig till den jag är idag. Hon har pratat, pratat, tjatat, pratat och pratat lite till. Jag var så arg på henne ibland när jag gick på högstadiet. Mina kompisar var inte med mig, de satt i köket och pratade med mamma. De grät och skrattade och efteråt kom de till mig och sa "Du har världens bästa mamma". Ja, ja strunt i det, kom nu så går vi upp på mitt rum och lyssnar på musik eller ringer heta linjen eller nåt. Idag är det jag som sitter där i köket så fort det är något. Mamma är som en eld som jag kan värma mig vid. Alltid klok och alltid intresserad av vad jag säger. Ärlig är hon också och det kan däremot vara lite jobbigt, men det har jag fått vänja mig vid, hon kan inte ljuga. Fast även om hon har sagt sanningen till mig när jag gjort nåt dåligt så har hon aldrig övergett mig eller låtit mig stå ensam i motvind. Hon har alltid sagt "Eftersom du berättar det betyder det att du förstår att det var fel. Jag ska hjälpa dig". Det kan jag lugnt säga att hon gjort, både pratat mig ur dåligheter och fått in mig på bra spår.

Alltid när hon ringer svarar jag "Hej min vackra mamma!" inte så konstigt eller hur.