Sitter tyst
Ovan och nästan blyg
Inför ensamheten
Var ska jag titta
Hur ska jag sitta
Plötslig våg av självmedvetenhet
Sköljer över mig
Mobilen pockar på i väskan
Men får ligga
Har varit så trött
Så länge nu
Alla intryck som susar
Fram, mot, ständigt brus
Överstimulerad
Tystnaden
Lukten från det ångande teet
Ögonen irrar runt på den brokiga duken
Registrerar och trevar sig över
En blommig sockerskål
Mina fingrar stryker över
Doftpelargonens blad
Sprider minnen av mormor
Hennes persikolena kind
Mjuka händer
Fnittrande skratt som fick hela hennes kropp att hoppa
"Jag får ha lite grädde i Baileysen annars blir jag så tipsy"
Ett hemtrevligt slammer av bestick mot naggat porslin
Mormor jag älskar dig
Du är så fin
30 mars 2012
27 mars 2012
Palla äpplen
Ett kvarter ifrån mitt barndomshem fanns ett bostadsområde byggt på 20-talet. Husen var tidstypiska, men det var inte trädgårdarna. De var ovanligt stora och fulla av äpple- och päronträd. Vi barn sprang gärna runt i parkerna som låg i och bredvid bostadsområdet. På sensommaren dignade det av frukt i träden och drog så klart våra blickar till sig.
En dag var vi ett helt gäng som lekte och någon av de andra fick iden att vi skulle ha en tävling. Vi skulle dela på oss och palla så många äpplen eller päron som möjligt. Den som hade flest var vinnaren. Jag minns mina vaga protester. Ingen lyssnade de var redan på väg åt vars ett håll. Jag gick iväg, illa till mods, men tittade ändå in i trädgårdarna. Tittade om det var möjligt att ta utan att bli upptäckt. Det var det. Men jag klarade inte av att göra det, så jag fortsatte att gå. Plötsligt såg jag ett träd. Stort, gammalt och dignande under tyngden av de största äpplen jag någonsin sett. Jag stod en lång stund och funderade. Sen gick jag in i trädgården, uppför trappan och slog ner dörrkläppen ett par gånger. En liten dam öppnade dörren. Jag frågade: "Jag såg de fantastiska äpplena som ni har i trädet och undrade om jag skulle kunna få lov att plocka ett?". Damen tittade på mig och sa:"Men tösabit, ett äpple, du kan få så många du vill. Kom in, kom in!".
De andra hade redan samlats när jag kom kånkandes på två Domus-kassar fulla med äpplen. Gissa om de andra blev snopna när jag berättade om den lilla rara damen som hade skickat iväg mig med orden: "Så tösabit nu blir det så din mor kan göra både en äpplakaga och litta mos".
En dag var vi ett helt gäng som lekte och någon av de andra fick iden att vi skulle ha en tävling. Vi skulle dela på oss och palla så många äpplen eller päron som möjligt. Den som hade flest var vinnaren. Jag minns mina vaga protester. Ingen lyssnade de var redan på väg åt vars ett håll. Jag gick iväg, illa till mods, men tittade ändå in i trädgårdarna. Tittade om det var möjligt att ta utan att bli upptäckt. Det var det. Men jag klarade inte av att göra det, så jag fortsatte att gå. Plötsligt såg jag ett träd. Stort, gammalt och dignande under tyngden av de största äpplen jag någonsin sett. Jag stod en lång stund och funderade. Sen gick jag in i trädgården, uppför trappan och slog ner dörrkläppen ett par gånger. En liten dam öppnade dörren. Jag frågade: "Jag såg de fantastiska äpplena som ni har i trädet och undrade om jag skulle kunna få lov att plocka ett?". Damen tittade på mig och sa:"Men tösabit, ett äpple, du kan få så många du vill. Kom in, kom in!".
De andra hade redan samlats när jag kom kånkandes på två Domus-kassar fulla med äpplen. Gissa om de andra blev snopna när jag berättade om den lilla rara damen som hade skickat iväg mig med orden: "Så tösabit nu blir det så din mor kan göra både en äpplakaga och litta mos".
15 mars 2012
Ilskearbete
Funderar åter på det här med förlåtelse.
Tiden ska läka alla sår, låt inte kråkor bygga bo i ditt hår, älska, glömma och förlåta, för att kunna gå vidare måste man förlåta.
Finns många olika kloka ord kring detta. I det argaste arga blir det små rop av hån följda av en besk smak av präktig vet-bästighet. Inte nog med att man är arg, man måste fort som vesslan förlåta för att kunna gå vidare. Det signalerar att det är fult att fastna, älta, gräva ner sig i mörker och ilska. Ilska ska man bara blåsa bort som frö-parasollerna på en övermogen maskros. Puff, sprider sig för vinden, borta. Fast kanske är det så att först måste man få lov att grotta in sig en tid i det arga, förbannade för att desarmera alla dessa frö-parasoller, för att de inte ska flyga iväg och sätta små pyrande eldar av "jag är fortfarande arg".
När man pratar om sorg har begreppet sorgearbete myntats. Jag vill mynta ilskearbete.
Jag tror att det är precis lika många faser och känslor som måste gås igenom för att komma ut på icke-arg-sidan. Varför tror jag det? Jo för så har det varit för mig och kanske kan det då stämma på fler.
Lyssnade på en intervju med författaren Felicia Feldt som skrivit boken "Felicia försvann". Den handlar tydligen om hur hennes uppväxt med nio syskon fyra pappor och en barnexpert och alkoholist till mamma; Anna Wahlgren. Hur hon hatar sin mamma och aldrig kommer att förlåta henne. Hon säger själv att hon aldrig kommer att "gå vidare". Hon beskriver hur människor runt omkring henne fördömer och förmanar henne för att hon tagit avstånd från sin mamma. Det är tabu att inte älska sina föräldrar. Sen beskriver hon, underligt opåverkad, att det är ett förfärligt arv som gått vidare och att hennes egen son tagit avstånd ifrån henne.
Så sorgligt och då tänker jag på var jag kommer ifrån. Min mamma blev svårt slagen av min morfar för att hon vägrade kuva sig, vägrade duka under, var istället uppkäftig och höll huvudet högt. Och fick stryk. Någonstans mitt i en käftsmäll, eller i efterdyningarna efter den bestämde sig mamma för att hon aldrig, aldrig skulle slå sina barn. Det har hon aldrig gjort heller. Det är styrka och mod på riktigt att kunna bryta med sin uppväxt och våga gå åt det håll man vet är rätt. Jag menar inte att hon varit en exemplarisk mamma, men hon har kämpat för att bli den bästa hon kunde och för att bryta med sitt förflutna.
Min far däremot har gått rakt in i det sociala arvets fördärv. Både farmor och framförallt farfar var tunga alkoholister. Min far är alkoholist. Han har inte kunnat värja sig ifrån sitt arv - sen om det är socialt eller genetiskt det är forskningen oeniga kring. Jag tror att det är en blandning; en genetisk känslighet som triggas av det sociala sammanhang man levt i.
Jag känner själv att mitt förhållande till alkohol är komplicerat. Jag har mycket svårt för berusade, speciellt män, jag litar inte på dem även om mitt förnuft säger en sak sitter det så djupt i mig att alkoholpåverkade kan man inte lita på att det är svårt att se förbi.
Jag har varit så otroligt arg på min pappa sen jag bröt med honom för 7år sen. Så arg att jag känt det som att jag aldrig i livet skulle kunna förlåta vad han gjort.
För ett par veckor sen närmade det sig min pappas 80-åriga födelsedag. Det satte igång många tankar och jag märkte till min förvåning en skillnad i hur jag tänker. Jag känner inte den brinnande ilskan som kryddad med rädsla får nästan äckliga proportioner. Jag känner faktiskt inte det mer. Jag känner inte att jag vill träffas eller att jag vill "prata ut", utan jag känner ett lugn när jag tänker på det som varit. Så jag bestämde mig för att jag skulle skicka en bukett blommor. Satt under en hel dag och funderade fram och tillbaks på vad jag skulle skriva på kortet. Letade visdomsord, skrev egna rader och landade i att enbart skriva mitt namn, inget grattis, inget annat bara det. Det kändes rätt i magen. Så kanske kan jag säga att jag har gått vidare, lämnat det bakom mig. Jag kommer aldrig att glömma, men jag låter det inte påverka mitt liv. Mitt liv är här och nu och det är i nuet och inte i det förflutna jag lever. Så jag väljer att vara glad, för glad är inget tillstånd som man befinner sig i, det är en attityd och ett förhållningssätt till livet. Mitt ilskearbete är slut.
Tiden ska läka alla sår, låt inte kråkor bygga bo i ditt hår, älska, glömma och förlåta, för att kunna gå vidare måste man förlåta.
Finns många olika kloka ord kring detta. I det argaste arga blir det små rop av hån följda av en besk smak av präktig vet-bästighet. Inte nog med att man är arg, man måste fort som vesslan förlåta för att kunna gå vidare. Det signalerar att det är fult att fastna, älta, gräva ner sig i mörker och ilska. Ilska ska man bara blåsa bort som frö-parasollerna på en övermogen maskros. Puff, sprider sig för vinden, borta. Fast kanske är det så att först måste man få lov att grotta in sig en tid i det arga, förbannade för att desarmera alla dessa frö-parasoller, för att de inte ska flyga iväg och sätta små pyrande eldar av "jag är fortfarande arg".
När man pratar om sorg har begreppet sorgearbete myntats. Jag vill mynta ilskearbete.
Jag tror att det är precis lika många faser och känslor som måste gås igenom för att komma ut på icke-arg-sidan. Varför tror jag det? Jo för så har det varit för mig och kanske kan det då stämma på fler.
Lyssnade på en intervju med författaren Felicia Feldt som skrivit boken "Felicia försvann". Den handlar tydligen om hur hennes uppväxt med nio syskon fyra pappor och en barnexpert och alkoholist till mamma; Anna Wahlgren. Hur hon hatar sin mamma och aldrig kommer att förlåta henne. Hon säger själv att hon aldrig kommer att "gå vidare". Hon beskriver hur människor runt omkring henne fördömer och förmanar henne för att hon tagit avstånd från sin mamma. Det är tabu att inte älska sina föräldrar. Sen beskriver hon, underligt opåverkad, att det är ett förfärligt arv som gått vidare och att hennes egen son tagit avstånd ifrån henne.
Så sorgligt och då tänker jag på var jag kommer ifrån. Min mamma blev svårt slagen av min morfar för att hon vägrade kuva sig, vägrade duka under, var istället uppkäftig och höll huvudet högt. Och fick stryk. Någonstans mitt i en käftsmäll, eller i efterdyningarna efter den bestämde sig mamma för att hon aldrig, aldrig skulle slå sina barn. Det har hon aldrig gjort heller. Det är styrka och mod på riktigt att kunna bryta med sin uppväxt och våga gå åt det håll man vet är rätt. Jag menar inte att hon varit en exemplarisk mamma, men hon har kämpat för att bli den bästa hon kunde och för att bryta med sitt förflutna.
Min far däremot har gått rakt in i det sociala arvets fördärv. Både farmor och framförallt farfar var tunga alkoholister. Min far är alkoholist. Han har inte kunnat värja sig ifrån sitt arv - sen om det är socialt eller genetiskt det är forskningen oeniga kring. Jag tror att det är en blandning; en genetisk känslighet som triggas av det sociala sammanhang man levt i.
Jag känner själv att mitt förhållande till alkohol är komplicerat. Jag har mycket svårt för berusade, speciellt män, jag litar inte på dem även om mitt förnuft säger en sak sitter det så djupt i mig att alkoholpåverkade kan man inte lita på att det är svårt att se förbi.
Jag har varit så otroligt arg på min pappa sen jag bröt med honom för 7år sen. Så arg att jag känt det som att jag aldrig i livet skulle kunna förlåta vad han gjort.
För ett par veckor sen närmade det sig min pappas 80-åriga födelsedag. Det satte igång många tankar och jag märkte till min förvåning en skillnad i hur jag tänker. Jag känner inte den brinnande ilskan som kryddad med rädsla får nästan äckliga proportioner. Jag känner faktiskt inte det mer. Jag känner inte att jag vill träffas eller att jag vill "prata ut", utan jag känner ett lugn när jag tänker på det som varit. Så jag bestämde mig för att jag skulle skicka en bukett blommor. Satt under en hel dag och funderade fram och tillbaks på vad jag skulle skriva på kortet. Letade visdomsord, skrev egna rader och landade i att enbart skriva mitt namn, inget grattis, inget annat bara det. Det kändes rätt i magen. Så kanske kan jag säga att jag har gått vidare, lämnat det bakom mig. Jag kommer aldrig att glömma, men jag låter det inte påverka mitt liv. Mitt liv är här och nu och det är i nuet och inte i det förflutna jag lever. Så jag väljer att vara glad, för glad är inget tillstånd som man befinner sig i, det är en attityd och ett förhållningssätt till livet. Mitt ilskearbete är slut.
14 mars 2012
Alla borde ha en riktigt bra bibliotekarie i sitt liv
När jag växte upp slukade jag böcker, andades och levde historier. I perioder. Vissa perioder, de kunde vara flera månader långa, läste jag knappt ens baksidetexten på mjölken. I andra perioder läste jag minst en bok om dagen. Det blev svårt för så mycket böcker fanns inte i vår bokhylla och dessutom var jag inte särskilt intresserad av utbudet. Självhjälpsböcker, tantsnusk och Fantomen. Det räckte inte, det kunde jag inte livnära mig på. Tvärs över gatan där min mamma bor låg och ligger fortarande ett litet bibliotek.
Minns första gången som jag bad om hjälp av en av bibliotekarierna och gick hem och satte tänderna i en hög med böcker. Mycket nöjd och sugen på fler läsäventyr kom jag tillbaka kånkandes på min trave böcker efter en knapp vecka. Minen på bibliotekarien när jag kom in var ohöljt tvivel. "Nähä, ångrade du dig, ville du inte läsa dem?" "Jag har läst alla." "Va, nä men, va. Jaha, jaha, då får vi väl hitta något nytt åt dig". Efter ett tag så vande de sig vid att jag kom och gick med mina travar. När jag kom tillbaks blev det en obligatorisk genomgång av vad jag tyckt om böckerna och som blev underlag för vad de rekommenderade till mig denna gången. Det kunde låta: "Den här tror jag att du kommer att tycka om, om du gillar den så finns det fler, det är en serie. Denna gillar du nog inte men den måste du läsa ändå. Kanske är denna för barnslig/vuxen men prova så ser vi. Aha, nu vet ja, den här ska du absolut läsa". Jag tog emot allt. Tacksamt. Och jag läste allt, även om jag inte tyckte om boken så föll det mig aldrig in att inte läsa färdigt. Respekten för vad bibliotekarien sagt att jag skulle läsa var naturligtvis stor, men respekten för boken, för historien och för de som författat den var långt större.
Det var en fantastisk tid och jag förstår idag vilken stor betydelse dessa kvinnor på biblioteket haft för min allmänbildning, verbala förmåga och värdgrund. Idag minns jag inte alla böcker jag läst, varken titel eller författare. Det är baksidan av att läsa så många under så intensiv och kort tid. Men någonstans inom mig finns de, alla dessa historier, de svävar runt i mina celler som små utropstecken, kommateringar och citat. Ibland när någon pratar om en bok de läst blir det igenkänning och jag måste fråga: "Händer det och slutar det så?" För då visar det sig att jag läst den, men att den låg så långt bak i minnet att det tog ett tag att gräva fram den.
När jag gick på gymnasiet hade jag en samhällskunskapslärare som fick nys om att jag gillade att läsa. Jag fick tipset om att läsa "Simon och ekarna" av Marianne Fredriksson. Jag minns så väl att jag tänkte. Suck och pust och stön, vad kan den gamle stöten ge mig för boktips, den är säkert dödens trist. Men jag hade stor respekt, på gränsen till att vara rädd, för min lärare så jag vågade inget annat än att läsa den. Och tänka sig min lättnad och förvåning när jag ärligt kunde gå till honom och berätta att jag tyckte den var väldigt bra. Jag hade nästan glömt detta, när jag satt på bussen nu i vinter och såg reklamen till filmatiseringen av "Simon och ekarna". Då kom jag ihåg att min lärare rekommenderat den och att jag läst och tyckt om den, men jag kunde inte för mitt liv minnas vad den handlade om. Men jag ville se den.
Satt någon dag senare på jobbet och fick ett SMS ifrån lill-syrran: "Vill du gå på bio med mig?" Japp absolut! Så finast syster och jag gick på "Simon och ekarna" och vi satt och ful-grät högljutt. När jag satt där och tittade gled segment ur boken upp till ytan och gav must och djup åt filmen.
Jag är sällan på biblioteket nu för tiden, mest hittar jag mina böcker genom vänner eller kollegor. Det blir de böcker som just nu florerar runt och berör, men det blir sällan något ordentligt djup. Härom veckan körde jag förbi mitt gamla bibliotek och kände en sån lust att gå in och se om någon av mina bibliotekarier är kvar.För att säga hej och berätta vilken stor del de var och är av mitt liv.
Minns första gången som jag bad om hjälp av en av bibliotekarierna och gick hem och satte tänderna i en hög med böcker. Mycket nöjd och sugen på fler läsäventyr kom jag tillbaka kånkandes på min trave böcker efter en knapp vecka. Minen på bibliotekarien när jag kom in var ohöljt tvivel. "Nähä, ångrade du dig, ville du inte läsa dem?" "Jag har läst alla." "Va, nä men, va. Jaha, jaha, då får vi väl hitta något nytt åt dig". Efter ett tag så vande de sig vid att jag kom och gick med mina travar. När jag kom tillbaks blev det en obligatorisk genomgång av vad jag tyckt om böckerna och som blev underlag för vad de rekommenderade till mig denna gången. Det kunde låta: "Den här tror jag att du kommer att tycka om, om du gillar den så finns det fler, det är en serie. Denna gillar du nog inte men den måste du läsa ändå. Kanske är denna för barnslig/vuxen men prova så ser vi. Aha, nu vet ja, den här ska du absolut läsa". Jag tog emot allt. Tacksamt. Och jag läste allt, även om jag inte tyckte om boken så föll det mig aldrig in att inte läsa färdigt. Respekten för vad bibliotekarien sagt att jag skulle läsa var naturligtvis stor, men respekten för boken, för historien och för de som författat den var långt större.
Det var en fantastisk tid och jag förstår idag vilken stor betydelse dessa kvinnor på biblioteket haft för min allmänbildning, verbala förmåga och värdgrund. Idag minns jag inte alla böcker jag läst, varken titel eller författare. Det är baksidan av att läsa så många under så intensiv och kort tid. Men någonstans inom mig finns de, alla dessa historier, de svävar runt i mina celler som små utropstecken, kommateringar och citat. Ibland när någon pratar om en bok de läst blir det igenkänning och jag måste fråga: "Händer det och slutar det så?" För då visar det sig att jag läst den, men att den låg så långt bak i minnet att det tog ett tag att gräva fram den.
När jag gick på gymnasiet hade jag en samhällskunskapslärare som fick nys om att jag gillade att läsa. Jag fick tipset om att läsa "Simon och ekarna" av Marianne Fredriksson. Jag minns så väl att jag tänkte. Suck och pust och stön, vad kan den gamle stöten ge mig för boktips, den är säkert dödens trist. Men jag hade stor respekt, på gränsen till att vara rädd, för min lärare så jag vågade inget annat än att läsa den. Och tänka sig min lättnad och förvåning när jag ärligt kunde gå till honom och berätta att jag tyckte den var väldigt bra. Jag hade nästan glömt detta, när jag satt på bussen nu i vinter och såg reklamen till filmatiseringen av "Simon och ekarna". Då kom jag ihåg att min lärare rekommenderat den och att jag läst och tyckt om den, men jag kunde inte för mitt liv minnas vad den handlade om. Men jag ville se den.
Satt någon dag senare på jobbet och fick ett SMS ifrån lill-syrran: "Vill du gå på bio med mig?" Japp absolut! Så finast syster och jag gick på "Simon och ekarna" och vi satt och ful-grät högljutt. När jag satt där och tittade gled segment ur boken upp till ytan och gav must och djup åt filmen.
Jag är sällan på biblioteket nu för tiden, mest hittar jag mina böcker genom vänner eller kollegor. Det blir de böcker som just nu florerar runt och berör, men det blir sällan något ordentligt djup. Härom veckan körde jag förbi mitt gamla bibliotek och kände en sån lust att gå in och se om någon av mina bibliotekarier är kvar.För att säga hej och berätta vilken stor del de var och är av mitt liv.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)