Omklädningsprat

Många intressanta möten görs i omklädningsrum. Jag och väninna som också är mor till 3 stod i duschen efter hedersamt slit och svett och småpratade. Då kom en mycket rar äldre dam fram och sa "Ursäkta får jag fråga er om ni arbetar på dagis?" "Nä nä, skrattade vi, men vi har en massa egna barn. Varför?" " För att ni pratar så otroligt högt" säger damen med ett vänligt, alltför vänligt, leende. Tystnad. Ridå.

Förlåt

Förlåt för den plumpa kommentaren jag sa igår.

Jag har bett alla inblandade om ursäkt och nu gör jag även en cyber-ursäkt till hela världsalltet.

Förlåt! Det blev fel!

Sökes: demonutdrivare

Jag har aldrig gillat att förlora. Vissa i min närhet tycker till och med att jag är en riktigt dålig förlorare. Det är sant. Under hela mitt vuxna liv har jag kämpat med att bli bättre på detta, att bli en bra förlorare. Inte hetsa upp mig, inte gå in i ett läge av total okänslighet inför andra, bara fokus på vinst. Låter helt läskigt när jag skriver det. Så klart vill jag inte vara sån! Och ändå är det så djupt, så jag, så kasst. Det här är nog min svagaste sida. Känns inte som nåt jag precis vill sätta på mitt CV. Lite socialt skamligt är det nog att vara så här.

En kollega till mig har uttalad "vinnarskalle". Säger själv att hon gör vad som helst för att vinna. Hon totalt traumatiserad en av våra andra kollegor när vi var iväg på kurs med jobbet för nåt år sen. Under en lagtävling, där de var i samma (!) lag, puttade fru vinnarskalle med kraft undan sin egen lagmedlem för att själv styra laget mot vinst. Den puttade kollegan föll och fick näsblod och vill aldrig mer vara i samma lag som fru vinnarskalle. Fru vinnarskalles kommentar till det hela "Det minns jag inte, jag minns bara att vi vann".

Minns en tågresa med lilla syster mellan Malmö och Göteborg när vi var 10 respektive 15år. Vi spelade kortspelet skitgubbe hela vägen upp. Jag vann inte en enda gång! Inte en enda gång! Jag var helt i upplösningstillstånd, förbannad och samtidigt skrattade vi åt det absurda i att lilla syster bara vann och vann och vann. Till slut var jag så upprörd så att skrek in i och snöt mig i gardinen. 

Finns det utdrivningsritualer, demonutdrivare eller någon magisk häxkraft att använda för att få ut detta ur min kropp?

Allra käraste syster

Har chattat med lilla syster från USA nu i natt. Jag längtar efter att hon ska komma hem till Sverige igen. Nu har hon snart varit borta i två månader, det är länge. Fast om jag tänker efter så kan det gå nästan så länge utan att vi pratar med varann här hemma. Men då vet jag var hon finns. Liksom nästan runt hörnet. Men nu när hon är så fysiskt långt borta är det som att hon fattas mig enormt.

Att få lov att göra något bra för någon annan

När vi hade scoutmöte härom veckan, var det bara vi i huset. Den andra avdelningen med miniorer skulle ha lördagsmöte och hade därför ställt in veckans möte. Min son, som är på den avdelningen, ville följa med mig till juniorerna. En kille till dök upp och blev erbjuden att stanna och vara med oss. En av de andra scoutledarna kan låta lite barsk på rösten när han tillrättavisar, men är snäll som en teddybjörn. Det är regel att om du inte har scoutskjorta på dig får du inte tända ljus i samlingsceremonin som inleder mötet. När ledaren sa till en av våra att "Du får inte tända ljuset för du har ingen skjorta" började miniorscouten gråta. Han hade inte heller någon skjorta. Miniorscouten ville hem! Jag försökte trösta honom och ringde sen hans mamma.

När hon kom och hämtade honom berättade jag att scouten blivit ledsen och vad jag trodde det berodde på. Mamman replikerar med ilska i rösten "Du kan hälsa den andra ledaren att hans mamma inte har råd att köpa en skjorta till honom". Det riktigt sved i bröstet på mig. Scoutskjortan ska stå för gemenskap och samhörighet och vara ett skydd mot att någon ska känna sig utanför på grund av vad de har råd att ha för kläder på sig. Nu blev det tvärtom. Jag gick och klurade några dagar på vad jag skulle kunna göra för familjen. Jag pratade med de andra scoutledarna och fick tipset att kontakta majblommekommittéen.

Jag avvaktade till scoutmötet veckan därpå, för jag ville se om scouten kom tillbaks eller om han blivit bortskrämd. Det hade han inte som tur var. Morgonen därefter ringde jag och fick direkt via telefon godkännande att ge en skjorta till scouten. Eftersom det är ett stort socialt stigmata i vårt samhälle att inte ha några pengar åkte jag och hämtade skjortan själv, så att familjen slapp göra det. Då skulle det vara en ensak mellan mig och familjen. Och så tänkte jag att det var svårare att tacka nej om jag kom med den till huset.

Jag hoppades att familjen skulle uppskatta gåvan och se det positivt, men jag kunde inte vara säker. Mamman i huset öppnade efter sedvanliga hälsningsfraser gick jag direkt in på mitt ärende. "Efter vad du berättade för mig i förra veckan kändes det omöjligt för mig att inte försöka göra något för att underlätta för er. Så jag har kommit för att ge den här scoutskjortan till er som en gåva ifrån scouterna."

Hon blev jätteglad och rörd och tog det precis på det sätt som jag önskat; helt igenom positivt. Dagen efter fick jag ett tack-mail om att scout-sonen blivit jätteglad. Så otroligt roligt! Ska bli så kul att se honom i den på nästa veckas scoutmöte.

Nytt in gammalt ut

Sitter med laptopen i knät och pratar lite med barnen, tittar lite på tv, skriver lite blogg, undviker lite melodifestivalen och dricker lite gurk- och citronmelissvatten.

Idag har hela familjen varit och ekiperat barnen. Det tog några timmar, blev dyrt, men riktigt bra. Barnen var toppenduktiga och turades om att prova. Sen gick jag hem och rensade ut de kläder som inte längre var ok. 7-åringen hade till exempel totalt kört slut på sina skidbyxor. Otroligt hur någon så totalt kan få sina byxor att upplösas i atomer. Sen fortsatten jag med lite mer utrensning; gick upp på vinden och plockade fram alla tjejkläder i storlek 86-104 som vi har. La dem i tre kassar och åkte hem till en kompis som har en 18 månader gammal dotter. Varsågod!! Hon såg lite förvånad, men glad, ut. Jag ringde inte ens, tänkte att det var bättre att bara svänga förbi. Jag har iofs frågat henne innan om hon ville ha och då sa hon ja, så jag visste att det skulle vara positivt. Frågade samtidigt en annan kompis som har en lika gammal dotter. Tänkte att de två kunde dela på det jag hade, men hon verkade så tveksam, eller avvaktande, så jag tolkade det som att hon nog inte var så intresserad. Så nu fick den andra kompisen allt. Hoppas bara jag tolkade den andra rätt...

Jag tycker att det är mycket bättre att ge bort kläder till någon som använder dem än att det ska ligga på vinden och bli förstört. Vissa saker har jag sparat, men inte mycket. Innan syrran fick barn sparade jag alt som jag tyckte var fint till henne, men nu har hon fått ta allt hon ville ha, så nu tänker jag skänka bort resten. Jag gav bort en jätte kasse full med barnkläder till en mamma med fyra som flyttat från Libanon hit till Sverige. Hon blev väldigt tveksam till hur hon skulle ta det, men när vi klargjort att det var en gåva och att jag blev glad om kläderna kom till användning, blev hon väldigt glad. Det kändes bra.

Nästan - närmar mig

Idag har jag druckit alla måltider utom thaikyckling med röd och grön chili (inga nudlar).
Thaikycklingen blev riktigt god med lagom hetta av en grön jalapeno som fick koka med och lite röd chili som strösslades ovanpå efter behag. Kycklinglårfilé är definitivt det bästa att göra alla kycklingrätter med. Lite mörkare kött, mer fett och inte lika "snygga" bitar gör det utmärkt till att dela för en snabb wok som idag eller fylla med diverse kryddor, fetaost och bacon och grilla. Härom veckan hade jag det i en kycklingpaj med lite curry och röd paprika.

Kycklingen frästes i het stekgryta med gurkmeja, vitlök, vitpeppar och örtsalt.
La av kycklingen i en skål.
Fräste i olja:
Grön jalapeno, skogschampinjoner, minimajs, röd paprika, purjolök, citrongräs, bambuskott, riven ingefära och broccoli.
La tillbaks köttet bland grönsakerna.
La i skivade vattenkastanjer och böngroddar.
Hällde i en burk kokosmjölk (ej light) och en Mrs Chengs gryt-/soppbas mild panang
Lät detta koka ihop medans ägg-nudlarna kokade färdigt.
Toppade med hackad färsk koriander och hackad röd chili.

Klänningsbestyr

Min allra käraste lilla syster ska gifta sig i april. Lycka lycka att hon träffat en underbar man att dela sitt liv med. De har fått en ljuvlig liten grabb tillsammans. Hennes blivande make är en sansad, vänlig, klok och samtidigt busig och endorfinkickande kille som jag verkligen gillar.

Ja nu till det världsliga i detta med bröllopet. Jag har fått den hedersamma uppgiften att vara tärna.
Direkt tänker jag vad tusan bubblan ska jag ha på mig? Lång och stor är jag och den andra tärnan liten och nätt, vi kommer att se riktigt gulliga ut tillsammans. Jag vill att syster yster ska välja min klänning, eller i alla fall säga sin mening om den. Det är hennes dag. Hon är den som ska stråla. Vi andra ska bara vara en vacker dekor till deras stora föreställning.

Syrran verkar inte speciellt brydd över det hela, vilket jag tycker är skönt, det ger mig ett lugn. Hon och lilla familjen är i USA fram till en månad innan. Den andra tärnan är med och de ska köpa hennes klänning där. Syrran mailade och föreslog att hon köper min också. Toppen! Vilken bra idé, då kan det vara olika modeller och samma färg eller tvärtom, eller helt lika, vilket som är ok med mig.

Men tänk om den inte passar.
Nu måste jag skicka mina verkliga mått i cm. Fy, det är inte siffror jag är bekväm att dela med mig av. Men jag skulle göra allt för min lilla syster. Och jag vet att hon gillar mig hur jag än är, men jag själv gillar inte att jag gått upp. På 10 år ca 17 kg. Vilket förfall! Nu har jag lyckats gå ner 7 kg och är glad för det, men i och med att jag också kommit igång och träna så bygger jag muskler och har avstannat i viktnedgången.

Funderar allvarligt på en av dessa förhatliga dricke-dieter. Jag har värjt mig mot denna trend in i det sista, men jag har som mål att tappa 5-10 kg till innan bröllopet och nu börjar tiden ticka iväg. Hur ska jag kunna motivera detta för barnen, när jag knappt kan motivera det för mig själv?
Om jag ska göra det måste jag göra det fullt ut? Kan jag träna om jag går på en sån diet? Det känns som att om jag gör detta så måste jag dels erkänna för alla och envar att jag är för tjock och dels måste jag stå pall för omgivningens kritik. För kritik vet jag kommer att komma.

Jag behöver någon som kan stötta mig i detta. En riktigt bra viktkompis. Hur hittar jag en sån?

Pensionärstidig

Idag var det dags för en av mina kollegor att disputera. 4 års hårt slit som nu blev belönat med grillning av betygsnämnd och sen fint godkännande med presenter, blommor och kramar.

Klart jag skulle gå på detta och visa min stora respekt för hennes digra arbete. Kl 08.45 stod jag utanför föreläsningssalen. Blev lite konfundersam över att det redan verkade vara folk där inne. Hade jag missuppfattat tiden och var sen? Jag gillar inte alls att vara sen. Det stod ju kl 09.00.

Smyger in och märker direkt att jag är helt fel. Smyger ut igen. En hjälpsam kvinna smyger efter och undrar var jag ska. När jag berättar tittar hon oförstående på mig. "Nä men det börjar ju inte förrän kl ett i eftermiddag". Snacka om att vara ute i god tid. Riktigt pensionärstidig. Som till allsång på skansen där människor kommer på morgonen redan och markerar sina platser.

Fast jag har gjort en ännu värre en gång. Jag kom till jobbet glad i hågen kl 06.45. Alla tittade konstigt på mig, så där så att jag torkade mig i ansiktet och undrade om jag hade tandkräm runt munnen. "Vad gör du här?" frågar en kollega. "Jag jobbar här" svarar jag. "Ja, det vet jag väl. Men vad gör du här idag?" Det visade sig att jag inte skulle arbeta, var ledig, skulle inte ens komma på kvällspasset. Så jag fick snällt cykla hem igen.

Det slår dock inte min kompis som blev bjuden på en studentfest. Han klädde på sig sin kostym, köpte vackra blommor och gick hem till flickan i fråga. Mamman öppnade. Hon var ovanligt ledigt klädd för att gå på fest. Det borde ha fått honom att haja till. Han blev inbjuden i köket. Gav blommorna till flickan, som han reflekterade över inte heller var så värst finklädd. Jaha, så satt de där i köket och småpratade. Till slut klämmer han ur sig "När kommer de andra gästerna?" Mamman och flickan tittar på varann. "Nästa vecka."
Det kan man kalla pensionärstidig av guds nåde.

Litet ord som stor kram

Jag vill skriva en sak till dig
ett ord som stryker dig på kinden
en mening som andas varmt på huden
en fras som kittlar din nacke
ett adjektiv att rodna av
ett mellanslag av förväntan
en kommatering som håller andan
en punkt som säger allt

Helt förkyld och tönt-gnällig

Jag bara tycker supersynd om mig själv. Näsan är täppt och andningen pipig. Trött när jag går och lägger mig och trött när jag vaknar. Jag släpar mig upp på morgonen ändå och jobbar. Det är svinkallt ute. Så kallt att fingrarna domnar när jag kör till jobb om jag glömt mina vantar. Det är väl inte meningen. Nu ska det ju bli vår. Barnen är griniga. Trötta på alla kläder som ska på och av. Vill bara äta McDonalds och godis. Kura i soffan. Bråka lite med varandra.

Läste att anledningen till att vi svenskar inte är så hjärtliga och innerliga är för att det är för kallt här. Vi kan inte ha våra ytterdörrar öppna mot omvärlden - det blir för kallt. Det ligger nog något i det. Inte tusan tar jag min kopp thé, klär på mig termobyxor, dunjacka, vantar, halsduk och mössa och sätter mig på trappan och väntar på att det ska komma förbi någon som jag kan småprata med en liten stund. Jag glider i mina velourbyxor, raggsockar och sjunker ner i soffan under en filt, så att bara nästippen sticker fram.

Sen ligger jag där och slö-glor på tv. Låter dem vara sociala istället för mig. Fast på tv tycker jag att det enda som går nu är mordutredningar; CSI, mord i sinnet, cold case, NCIS etc etc. Undrar vad det är för fenomen som gör att vi dras till kriminalare och död.

Kanske är det vår tids svar på kringresande sällskap med en freak-show ombord? Horatio Cane är domptören som förevisar skäggiga damen, elefantmannen och orm-kvinnan. Kiviks marknad goes Hollywood.

I vilket fall blir det varken thé eller freak-show för mig idag. Det blir tandborstning och boken "Igelkottens elegans" i den hjärtformade nattlampans röda sken.