Jag funderar över det här med att leva i ett förhållande. Jag har växt upp med bara kvinnor, men jag lever med en man. Naivt nog trodde jag på något sätt att det i princip skulle vara det samma. Tycker att det skulle vara det samma på vissa plan i alla fall.
Nog trodde jag att jag var en frigjord och jämställd människa som skulle leva i ett jämställt förhållande. Så blev det inte riktigt.
För ett par månader sen trodde jag att jag hade blivit knäpp. På riktigt, blev rädd.
Jag hade tvättat en tvätt men inte tagit ut den ur tvättmaskinen och när jag skulle göra det var den borta. Jag bor i en villa så det kunde inte vara en granne som tagit fel. Den fanns inte i torktumlaren heller och inget av plaggen var på bordet som jag använder till att vika och sortera. Jag blev otroligt brydd och gick ock funderade på detta hela dagen. Till slut sa jag det till maken. Han tittade på mig och sa "Jag har hängt ut den på strecket".
Då höll jag på att skilja mig på stående fot. Inte för att han hängt ut tvätten, utan för att han så sällan tar hand om tvätten att det inte ens föresvävade mig att han kunde ha tagit hand om den. Det kändes som ett kaos i huvudet när insikten om hur ojämlikt vi har strukturerat upp vårt liv.
Hur har detta skett?
Kanske genom otaliga kompromisser. "Du är bättre än jag på det"-diskussioner. Jag orkar inte vänta på att det ska bli gjort och gör det själv. Olika och aldrig jämkade basnivåer för hur vi ska ha det i vårt hem. Helt plötsligt fann jag mig i en situation som jag tidigare bara raljerat kring -"Jag ska aldrig". Vad är detta? Jag vrider mig som en mask i min feministiska själ. Nä det är fel, jag är inte feminist. Jag är rättvis-ist.
Det är inte rättvist att det är jag som har största ansvaret för barnen, alla våra kläder, husets iordningställande, handling, matlagning, födelsedagar, läxor, gympakassar, fritidsaktiviteter, klass-mammeri, trädgården, djuren, sjuka barn och så vidare i nöd och lust.
Jag tycker inte att det handlar om vad som är manligt/kvinnligt.
Jag tycker att det handlar om att vara samarbetsvillig eller inte.
Jag tycker att det handlar om prioriteringar.
Förr när något bekymrat mig under dagen kunde jag inte sova. Låg och vände och vred mig och tyvärr brukade det bli så att jag väckte maken med mina tankar och funderingar. Det gillade han inte alls. Det kan jag förstå. Så jag slutade med det. Nu pratar vi inte alls. Utom när jag är på bristningsgränsen och pyser ut all gammal smörja som lagts på hög den senaste tiden. Det blir inte heller bra för då får han en stor missnöjeskräk i knät. Det gillar han inte. Jag gillar det inte heller.
Dödläge.
Nu ska jag gå och äta pannkaksfrukost med familjen. Som maken gjort. Bravo.
31 oktober 2010
Ode till mamma
Jag har växt upp med en ensamstående mamma. Vi var vad man säkert skulle definiera som "fattiga". Tidigt började jag arbeta på helger och lov för att få till lite fickpengar. Fast det jag köpte var mitt busskort till skolan.. Många klasskamrater fick sitt barnbidrag att disponera fritt. Mitt barnbidrag gjorde att vi klarade oss från socialen. Vi hade kläder - men jag minns inte hur vi fick dom. Förutom när det var något speciellt. Mamma tog med mig till en affär i stan och jag fick välja vilka kläder jag ville till min konfirmation; vita byxor och en vit långärmad tröja med ett klatschigt lila tryck på. Permanent fick jag också. Jag måste ha varit en uppenbarelse. Pudellockig och huvudet högre än alla andra. Alla flickorna i klänning. Jag tyckte att jag var otroligt fin och jag minns känslan av att ha fått välja själv.
Jag började tidigt handla på secondhand. På den tiden kunde man fortfarande göra riktiga fynd om man visst var man skulle gå. Jag minns speciellt en grön skinnjacka som jag köpte i en second hand i en källarlokal in på en bakgård. Ruffigt ställe. 50:- för jackan. Köpt. Den hänger fortfarande på mammas vind - lika snygg.
Min lillasyster och jag var lika som barn i att vi ville ha på oss alla våra favoriter på samma gång, med enda skillnaden att syrran gjorde det när hon var 5år och jag när jag var 15år. En morgon när vi skulle till dagis hade lillsyrran gummistövlar och pyjamas. Skulle tro att mamma både skämdes och var stolt över sin envisa och egensinniga dotter.
När jag gick på folkhögskola blommade detta drag fullt ut och jag hade Dr Martens, blommiga tights, dödskalletröjor, giraffer i öronen och Margaretaflätor. Osminkad. Annars hade jag nog kunnat gå som en mycket för tidig EMO. Mamma har alltid enbart sagt att jag var fin, söt, hennes vackra dotter och älskade barn.
Det trodde jag att alla mammor sa. Härom veckan fick jag veta att det inte är så. Vi var en grupp tjejer som arrangerade en fest på jobbet. Självklart hade jag berättat det för mamma, så när vi står och gör de sista förberedelserna ringer hon på mobilen och inleder med sitt "Hej min vackra dotter! Ville bara önska er en jättehärlig fest ikväll" pratar ganska kort eftersom jag är mitt i. När jag lägger på säger min vän och kollega "Säger hon alltid så?". "Vad då?" undrar jag. "Hej min vackra dotter". "Ja alltid" svarar jag "Gör inte din mamma det?" Istället för att svara går hon ut till de andra tjejerna och frågar dem om deras mammor säger så till dem. Ingen av deras mammor gjorde det. Det borde de göra.
Jag brukar skoja och säga att jag själv valt mina föräldrar och att jag letade länge efter en riktigt kanonbra mamma, men när jag väl hittade henne så var jag så trött att då tog jag bara första bästa pappa som stod och drällde i ett hörn.
Min mamma är bäst. Hon har lagt grunden, skapat förutsättningarna och älskat mig och det har gjort mig till den jag är idag. Hon har pratat, pratat, tjatat, pratat och pratat lite till. Jag var så arg på henne ibland när jag gick på högstadiet. Mina kompisar var inte med mig, de satt i köket och pratade med mamma. De grät och skrattade och efteråt kom de till mig och sa "Du har världens bästa mamma". Ja, ja strunt i det, kom nu så går vi upp på mitt rum och lyssnar på musik eller ringer heta linjen eller nåt. Idag är det jag som sitter där i köket så fort det är något. Mamma är som en eld som jag kan värma mig vid. Alltid klok och alltid intresserad av vad jag säger. Ärlig är hon också och det kan däremot vara lite jobbigt, men det har jag fått vänja mig vid, hon kan inte ljuga. Fast även om hon har sagt sanningen till mig när jag gjort nåt dåligt så har hon aldrig övergett mig eller låtit mig stå ensam i motvind. Hon har alltid sagt "Eftersom du berättar det betyder det att du förstår att det var fel. Jag ska hjälpa dig". Det kan jag lugnt säga att hon gjort, både pratat mig ur dåligheter och fått in mig på bra spår.
Alltid när hon ringer svarar jag "Hej min vackra mamma!" inte så konstigt eller hur.
Jag började tidigt handla på secondhand. På den tiden kunde man fortfarande göra riktiga fynd om man visst var man skulle gå. Jag minns speciellt en grön skinnjacka som jag köpte i en second hand i en källarlokal in på en bakgård. Ruffigt ställe. 50:- för jackan. Köpt. Den hänger fortfarande på mammas vind - lika snygg.
Min lillasyster och jag var lika som barn i att vi ville ha på oss alla våra favoriter på samma gång, med enda skillnaden att syrran gjorde det när hon var 5år och jag när jag var 15år. En morgon när vi skulle till dagis hade lillsyrran gummistövlar och pyjamas. Skulle tro att mamma både skämdes och var stolt över sin envisa och egensinniga dotter.
När jag gick på folkhögskola blommade detta drag fullt ut och jag hade Dr Martens, blommiga tights, dödskalletröjor, giraffer i öronen och Margaretaflätor. Osminkad. Annars hade jag nog kunnat gå som en mycket för tidig EMO. Mamma har alltid enbart sagt att jag var fin, söt, hennes vackra dotter och älskade barn.
Det trodde jag att alla mammor sa. Härom veckan fick jag veta att det inte är så. Vi var en grupp tjejer som arrangerade en fest på jobbet. Självklart hade jag berättat det för mamma, så när vi står och gör de sista förberedelserna ringer hon på mobilen och inleder med sitt "Hej min vackra dotter! Ville bara önska er en jättehärlig fest ikväll" pratar ganska kort eftersom jag är mitt i. När jag lägger på säger min vän och kollega "Säger hon alltid så?". "Vad då?" undrar jag. "Hej min vackra dotter". "Ja alltid" svarar jag "Gör inte din mamma det?" Istället för att svara går hon ut till de andra tjejerna och frågar dem om deras mammor säger så till dem. Ingen av deras mammor gjorde det. Det borde de göra.
Jag brukar skoja och säga att jag själv valt mina föräldrar och att jag letade länge efter en riktigt kanonbra mamma, men när jag väl hittade henne så var jag så trött att då tog jag bara första bästa pappa som stod och drällde i ett hörn.
Min mamma är bäst. Hon har lagt grunden, skapat förutsättningarna och älskat mig och det har gjort mig till den jag är idag. Hon har pratat, pratat, tjatat, pratat och pratat lite till. Jag var så arg på henne ibland när jag gick på högstadiet. Mina kompisar var inte med mig, de satt i köket och pratade med mamma. De grät och skrattade och efteråt kom de till mig och sa "Du har världens bästa mamma". Ja, ja strunt i det, kom nu så går vi upp på mitt rum och lyssnar på musik eller ringer heta linjen eller nåt. Idag är det jag som sitter där i köket så fort det är något. Mamma är som en eld som jag kan värma mig vid. Alltid klok och alltid intresserad av vad jag säger. Ärlig är hon också och det kan däremot vara lite jobbigt, men det har jag fått vänja mig vid, hon kan inte ljuga. Fast även om hon har sagt sanningen till mig när jag gjort nåt dåligt så har hon aldrig övergett mig eller låtit mig stå ensam i motvind. Hon har alltid sagt "Eftersom du berättar det betyder det att du förstår att det var fel. Jag ska hjälpa dig". Det kan jag lugnt säga att hon gjort, både pratat mig ur dåligheter och fått in mig på bra spår.
Alltid när hon ringer svarar jag "Hej min vackra mamma!" inte så konstigt eller hur.
16 oktober 2010
Åtgärdsprogram
Under hela våren 2010 kom jag inte iväg och tränade ett enda pass. Det resulterade i en usel kondition och en inte önskvärd barlast på 10kilo. Att inte ha kondis och känna sig småfet inverkar negativt på många fler aspekter av mitt liv än bara hälsan. Självbilden, orken att leka med barnen, klädstilen och inte minst sexlivet.
På en weekend med 3 väninnor började vi prata i termer om "åtgärdsprogram". Vi har alla barlast och vill känna oss starka och bekväma i våra kroppar.
Denna terminen har jag börjat simma 2-3 gånger i veckan. Simmat mellan 2500m och 3500m vid varje pass. Känner att jag är för tung för löpning, måste först ner några kilo så jag inte pajar knäna.
Åtgärdsprogram
1:a målet: Simma 3km på under 60min - Uppnått mål: 2010-09-25 59min på elfte träningspasset
2:a målet: Simma 5km
Delmål a: Simma 4km
Delmål b: Simma 4,5km
Metod: Simma 2-3 gånger i veckan
3:e målet: Springa 6km på crosstrainer - Uppnått 2011-01-03 (6,7km intervall på 40 min)
Delmål a: Springa 3km på crosstrainer - Uppnått 2010-09-22
Delmål b: Springa 5km på crosstrainer - Uppnått 2010-10.15
Metod: Träna på gymmet 1 gång var annan vecka, när målet är uppnått byta gymmet mot skogen
4:e målet: Springa 6km på barmark
Delmål a: Springa 2km på barmark
Delmål b: Springa 3km på barmark
Delmål c: Springa 5km på barmark
På en weekend med 3 väninnor började vi prata i termer om "åtgärdsprogram". Vi har alla barlast och vill känna oss starka och bekväma i våra kroppar.
Denna terminen har jag börjat simma 2-3 gånger i veckan. Simmat mellan 2500m och 3500m vid varje pass. Känner att jag är för tung för löpning, måste först ner några kilo så jag inte pajar knäna.
Åtgärdsprogram
1:a målet: Simma 3km på under 60min - Uppnått mål: 2010-09-25 59min på elfte träningspasset
2:a målet: Simma 5km
Delmål a: Simma 4km
Delmål b: Simma 4,5km
Metod: Simma 2-3 gånger i veckan
3:e målet: Springa 6km på crosstrainer - Uppnått 2011-01-03 (6,7km intervall på 40 min)
Delmål a: Springa 3km på crosstrainer - Uppnått 2010-09-22
Delmål b: Springa 5km på crosstrainer - Uppnått 2010-10.15
Metod: Träna på gymmet 1 gång var annan vecka, när målet är uppnått byta gymmet mot skogen
4:e målet: Springa 6km på barmark
Delmål a: Springa 2km på barmark
Delmål b: Springa 3km på barmark
Delmål c: Springa 5km på barmark
15 oktober 2010
Våtmarker
Det är tydligt att jag fortfarande ligger hemma och är sjuk för i vanliga fall hinner jag inte läsa en bok på 2-3 veckor. Nu har jag plöjt 3st på en vecka. Bådar gott inför Bokklubbsträffen på söndag.
"Våtmarker" av Charlotte Roche. Ja herre gud vad ska jag skriva om den?!? I recensioner läser jag att det är en "käftsmäll" och ett "avgrundsvrål" i den feministiska debatten. Det tycker inte jag.
Boken handlar om en 18-årig flicka som heter Helen. Helen ligger på sjukhus för att hon råkat skära upp huden kring anus när hon intimrakade sig, vilket har blivit infekterat och hon ska nu opereras. Ja du hör, det börjar lite ovanligt.
Egentligen borde jag kanske inte skriva så mycket om boken, utan bara recensera den, men det vill jag inte, jag vill komma med min egen lilla kvasi-psykologiska tolkning istället. Om du har tänkt läsa boken ska du nog sluta läsa här.
Helen är en anal och oral exhibitionist som är betagen av sex, med alla och sig själv. Hon är en "hygienmotståndare". Hon klarar inte av att lämna något, vilket innebär att hon äter upp allt som hör henne till; snorkråkor, naglar, sårskorpor, var, smegma - you name it.
Varför?
Hennes mamma försökte gasa ihjäl sig själv och Helens lillebror och det var Helen som hittade dem och ringde ambulansen. Detta nämns aldrig med ett ord i familjen. Hennes lillebror vet inte om det, bär bara runt på en stor oförklarad sjukhusskräck.Helen undrar varför mamman inte ville ta med henne i döden, utan bara lillebror.
Mamman är besatt av hygien, framför allt underlivshygien och har hela Helens liv haft noggranna genomgångar om hur detta ska skötas och hur många gånger per dag en kvinna bör byta trosor.
Mamman har skiljt sig ifrån Helens pappa. Helen när en dröm om att de ska bli kära i varandra igen och smider en plan om att de kommer att bli kära i varandra om de bara träffas på sjukhuset när de hälsar på henne. Det är bara det att de hälsar knappt på henne och absolut inte på samma tider. Då tar hon sin plan ett steg längre och river upp sitt nyopererade anus med hjälp av en spak på sjukhussängen - förblöder nästan på kuppen - bara för att få stanna på sjukhuset längre. Helen inser till slut att mamman och pappan kanske inte kommer att bli tillsammans igen, att detta ligger utanför hennes kontroll. Då ringer hon sin bror och ber honom ta med lite saker till henne, vilket han gör, vettskrämd. Då berättar hon helt frankt varför han är rädd och han lämnar rummet med orden: "Det är därför som jag hela tiden har dessa förbannade jävla skitdrömmar. Hon ska få." (Våtmarker, sid 208).
Sen lämnar Helen sjukhuset med en sjukskötare som arbetar där, men först skapar hon ett avskedsbrev i form av att hon ritar två konturer i sin sjukhussäng och rycker av sig stora tussar av håret och dekorerar med, för att de ska vara tydligt att det ligger en kvinna och en pojke där.
Stackars lilla flicka! När jag tog mig igenom allt sex och alla äckligheter och försökte lyssna på historien, så var det bara sorg och sorgligt kvar. Sexet i sig är hennes terapi, hennes skydd, hennes sätt att älska och bli älskad på. Hon har blivit sviken och lämnad så till den grad att inget får lämna henne - inte ens snorkråkorna.
"Våtmarker" av Charlotte Roche. Ja herre gud vad ska jag skriva om den?!? I recensioner läser jag att det är en "käftsmäll" och ett "avgrundsvrål" i den feministiska debatten. Det tycker inte jag.
Boken handlar om en 18-årig flicka som heter Helen. Helen ligger på sjukhus för att hon råkat skära upp huden kring anus när hon intimrakade sig, vilket har blivit infekterat och hon ska nu opereras. Ja du hör, det börjar lite ovanligt.
Egentligen borde jag kanske inte skriva så mycket om boken, utan bara recensera den, men det vill jag inte, jag vill komma med min egen lilla kvasi-psykologiska tolkning istället. Om du har tänkt läsa boken ska du nog sluta läsa här.
Helen är en anal och oral exhibitionist som är betagen av sex, med alla och sig själv. Hon är en "hygienmotståndare". Hon klarar inte av att lämna något, vilket innebär att hon äter upp allt som hör henne till; snorkråkor, naglar, sårskorpor, var, smegma - you name it.
Varför?
Hennes mamma försökte gasa ihjäl sig själv och Helens lillebror och det var Helen som hittade dem och ringde ambulansen. Detta nämns aldrig med ett ord i familjen. Hennes lillebror vet inte om det, bär bara runt på en stor oförklarad sjukhusskräck.Helen undrar varför mamman inte ville ta med henne i döden, utan bara lillebror.
Mamman är besatt av hygien, framför allt underlivshygien och har hela Helens liv haft noggranna genomgångar om hur detta ska skötas och hur många gånger per dag en kvinna bör byta trosor.
Mamman har skiljt sig ifrån Helens pappa. Helen när en dröm om att de ska bli kära i varandra igen och smider en plan om att de kommer att bli kära i varandra om de bara träffas på sjukhuset när de hälsar på henne. Det är bara det att de hälsar knappt på henne och absolut inte på samma tider. Då tar hon sin plan ett steg längre och river upp sitt nyopererade anus med hjälp av en spak på sjukhussängen - förblöder nästan på kuppen - bara för att få stanna på sjukhuset längre. Helen inser till slut att mamman och pappan kanske inte kommer att bli tillsammans igen, att detta ligger utanför hennes kontroll. Då ringer hon sin bror och ber honom ta med lite saker till henne, vilket han gör, vettskrämd. Då berättar hon helt frankt varför han är rädd och han lämnar rummet med orden: "Det är därför som jag hela tiden har dessa förbannade jävla skitdrömmar. Hon ska få." (Våtmarker, sid 208).
Sen lämnar Helen sjukhuset med en sjukskötare som arbetar där, men först skapar hon ett avskedsbrev i form av att hon ritar två konturer i sin sjukhussäng och rycker av sig stora tussar av håret och dekorerar med, för att de ska vara tydligt att det ligger en kvinna och en pojke där.
Stackars lilla flicka! När jag tog mig igenom allt sex och alla äckligheter och försökte lyssna på historien, så var det bara sorg och sorgligt kvar. Sexet i sig är hennes terapi, hennes skydd, hennes sätt att älska och bli älskad på. Hon har blivit sviken och lämnad så till den grad att inget får lämna henne - inte ens snorkråkorna.
14 oktober 2010
Finns inte på kartan
Idag har jag läst klart Carin Hjulströms bok "Finns inte på kartan".
Jag var skeptisk när jag såg att Carin, som jag bara kände till genom TV-rutan, hade skrivit böcker. Så anledningen att jag vände på boken och läste baksidan var för att jag blev nyfiken på vad den kunde handla om. Det stod inget speciellt men någonting fångade mig tillräckligt mycket för att jag skulle betala de 55kr som den kostade.
Den handlar om Frida Fors som går på journalisthögskolan i Göteborg. När praktikplatserna delas ut är hon den enda som inte får sitt 1:a, 2:a eller ens 5:e val. Hon hamnar i Bruseryd i Småland. Döden...
Historien skildrar hur en tjej med omedveten talang och låg självkänsla upprör en hel bygd med sina artiklar och vad som kommer ur detta.
Jag tycker mycket om boken. Den har en personlig och trevlig ton. Fridas känslor och tankar är på ett bra sätt insprängda i ett porträtt av både bygden och de personer som lever i den. Hjältinnan är nära och jag kan leva mig in i hennes lyckor och olyckor. Frida har några fantastiska egenskaper; hon har förmågan att se andra människor och ta kontakt med dem. I detta är hon oslagbar. Egentligen vågar hon inte, men glömmer sig själv när hon fokuserar på den andra. Genom detta får hon människor att berätta för henne. Hon har total närvaro och är en god lyssnare. Frida känns som den ultimata bästa vännen.
Jag var skeptisk när jag såg att Carin, som jag bara kände till genom TV-rutan, hade skrivit böcker. Så anledningen att jag vände på boken och läste baksidan var för att jag blev nyfiken på vad den kunde handla om. Det stod inget speciellt men någonting fångade mig tillräckligt mycket för att jag skulle betala de 55kr som den kostade.
Den handlar om Frida Fors som går på journalisthögskolan i Göteborg. När praktikplatserna delas ut är hon den enda som inte får sitt 1:a, 2:a eller ens 5:e val. Hon hamnar i Bruseryd i Småland. Döden...
Historien skildrar hur en tjej med omedveten talang och låg självkänsla upprör en hel bygd med sina artiklar och vad som kommer ur detta.
Jag tycker mycket om boken. Den har en personlig och trevlig ton. Fridas känslor och tankar är på ett bra sätt insprängda i ett porträtt av både bygden och de personer som lever i den. Hjältinnan är nära och jag kan leva mig in i hennes lyckor och olyckor. Frida har några fantastiska egenskaper; hon har förmågan att se andra människor och ta kontakt med dem. I detta är hon oslagbar. Egentligen vågar hon inte, men glömmer sig själv när hon fokuserar på den andra. Genom detta får hon människor att berätta för henne. Hon har total närvaro och är en god lyssnare. Frida känns som den ultimata bästa vännen.
Detta måste du veta om mig
Det är något du måste veta om mig.
Innan vi börjar bli bekanta.
Jag har en tyngd i mitt bagage.
Det stavas P A P P A.
Min pappa är alkoholist - periodare - men ju längre in i missbruket han gick,
desto kortare mellan perioderna.
Från att göra uppehåll i flera veckor till att inte hålla upp i mer än ett par timmar.
Detta har så klart varit med och skapat den jag är idag.
Men det är inte vem jag är.
Jag är inte ett "alkoholist-barn".
Jag är en vuxen person som har en pappa som är alkoholist och som utvecklat
en alkohol-demens på grund av alla sina år i "spritens tjänst".
Jag väljer att fungera.
Jag väljer att gå vidare.
Jag väljer att acceptera det som varit.
Jag väljer att detta inte får dra ner mig.
Nu kan du välja att lämna bloggen eller inte.
Jag kommer att ta upp detta ibland - det är oundvikligt.
Jag vill att du ska veta det - innan.
Så att du kan göra ett välgrundat val.
Om du stannar så kör vi med raka rör och inga lögner.
Om du går önskar jag dig lycka på vägen.
Innan vi börjar bli bekanta.
Jag har en tyngd i mitt bagage.
Det stavas P A P P A.
Min pappa är alkoholist - periodare - men ju längre in i missbruket han gick,
desto kortare mellan perioderna.
Från att göra uppehåll i flera veckor till att inte hålla upp i mer än ett par timmar.
Detta har så klart varit med och skapat den jag är idag.
Men det är inte vem jag är.
Jag är inte ett "alkoholist-barn".
Jag är en vuxen person som har en pappa som är alkoholist och som utvecklat
en alkohol-demens på grund av alla sina år i "spritens tjänst".
Jag väljer att fungera.
Jag väljer att gå vidare.
Jag väljer att acceptera det som varit.
Jag väljer att detta inte får dra ner mig.
Nu kan du välja att lämna bloggen eller inte.
Jag kommer att ta upp detta ibland - det är oundvikligt.
Jag vill att du ska veta det - innan.
Så att du kan göra ett välgrundat val.
Om du stannar så kör vi med raka rör och inga lögner.
Om du går önskar jag dig lycka på vägen.
13 oktober 2010
Rosa elefanter
Har precis läst en underbar bok av Karin Brunk Holmqvist som heter "Rosa elefanter". Den utspelar sig i Tommarp på Österlen. Handlingen är småpluttrig och trevlig med stor varm humor och nervkittlande vardagsdramatik. Ibland när jag läst ut böcker som jag verkligen tyckt om, känner jag en stor saknad, som om nåt försvann ur mitt liv när boken är slut, men efter att jag läst ut den här boken känns det mer som att jag fått ett par nya riktigt goda vänner. I en passus i boken skrattade jag så att jag grät, inte av sorg utan av hur tokigt och rätt saker kan bli på samma gång.
Blev otroligt sugen på att köra till min väninna som bor i närheten av Tommarp och ta ett snack och en thé. Jag har nog alltid varit lite Österlen-kär och detta spädde på med råge kan jag intyga. Stackars maken, nu kommer mitt "titta jag har hittat ett fantastiskt hus" ta i med förnyad styrka.
Varje gång jag sitter på Hemnet får han en bekymrad rynka i pannan. Jag tror att han tror att det betyder att jag inte är nöjd med det vi har. Till viss del har han rätt. Jag är rastlös av mig, det har jag motvilligt fått erkänna för mig själv. Drivs gärna av möjligheten till något, ser inte svårigheterna, lite idealist (ok, här fnyser ni som känner mig "Liiiite... tror inte det") och gillar att ha nya utmaningar att sträva emot. Maken är i detta fallet ankaret, tyngden som rotar oss fast i det hemtama, trygga. Det är bra, men ibland kan jag känna att jag vill ta hela familjen och flytta till Afrika och biståndsarbeta. Eller säga upp mig från jobbet och starta ett café eller pensionat eller... Maken säger "Varför??" jag säger "Varför inte?!?".
Blev otroligt sugen på att köra till min väninna som bor i närheten av Tommarp och ta ett snack och en thé. Jag har nog alltid varit lite Österlen-kär och detta spädde på med råge kan jag intyga. Stackars maken, nu kommer mitt "titta jag har hittat ett fantastiskt hus" ta i med förnyad styrka.
Varje gång jag sitter på Hemnet får han en bekymrad rynka i pannan. Jag tror att han tror att det betyder att jag inte är nöjd med det vi har. Till viss del har han rätt. Jag är rastlös av mig, det har jag motvilligt fått erkänna för mig själv. Drivs gärna av möjligheten till något, ser inte svårigheterna, lite idealist (ok, här fnyser ni som känner mig "Liiiite... tror inte det") och gillar att ha nya utmaningar att sträva emot. Maken är i detta fallet ankaret, tyngden som rotar oss fast i det hemtama, trygga. Det är bra, men ibland kan jag känna att jag vill ta hela familjen och flytta till Afrika och biståndsarbeta. Eller säga upp mig från jobbet och starta ett café eller pensionat eller... Maken säger "Varför??" jag säger "Varför inte?!?".
12 oktober 2010
Bak-magi
Det är något magiskt över att baka. Det tyckte jag när jag var barn och det tycker jag fortfarande. Min dotter måste ha detta nedärvt i generna för så fort dörren öppnas, innan skolväskan nått hallgolvet kommer frågan "Mamma får jag baka?". Min utgångspunkt i detta är att alltid säga ja även om jag många gånger ångrat det när jag stått och skurat rester från kladdig smet och diverse kreativa glasyrer från vasken. Får tillstå att hon blivit bättre på att städa undan efter sig. I början var det som om en ofärdig kaka exploderat i köket. Det mesta satt på alla ytor, resten på "bakerskan" och en viss andel i formen. Men lyckan, den totala lyckliga stoltheten över att ha bakat själv. Ibland har kväljningarna varit nära när vid provsmakningen, men oftast har det varit förvånansvärt gott.
När jag gick i 5:an eller 6:an gick jag och min kompis konsekvent, varje dag, hem till antingen henne eller mig och bakade sockerkaka - eller jag borde skriva vispade sockerkaksdeg - den blev konsekvent dö-bakad. Och jag minns hur roligt vi tyckte det var att skälla på varandra och bedyra för varandra att nästa gång då kommer den att bli fin, fluffig och god. Sen skrattade vi tills vi fick ont i magen - lika mycket av all smet vi åt så klart.
När jag gick i 5:an eller 6:an gick jag och min kompis konsekvent, varje dag, hem till antingen henne eller mig och bakade sockerkaka - eller jag borde skriva vispade sockerkaksdeg - den blev konsekvent dö-bakad. Och jag minns hur roligt vi tyckte det var att skälla på varandra och bedyra för varandra att nästa gång då kommer den att bli fin, fluffig och god. Sen skrattade vi tills vi fick ont i magen - lika mycket av all smet vi åt så klart.
Förkylningen from hell
Är hemma med en näsa som rinner som en öppen kran.
Blev så less på det igår att jag tillslut stoppade in en bit rullat papper i varje näsborre.
Blev så less på det igår att jag tillslut stoppade in en bit rullat papper i varje näsborre.
Dottern tittade mycket undrande på mig och frågade om jag hade fått näsblod...
Alltså inte så socialt gångbart...
Alltså inte så socialt gångbart...
Min moster brukar stoppa in en vitlöksklyfta i varje näsborre. Men det tycker jag låter som tortyr.
Så nu funderar jag på om jag kan uppfinna en snor-uppsamlare så jag slipper snyta en illröd, värkande snok var annan minut. Vem vet det kanske blir en storsäljare?!? Då kan jag flytta med hela familjen och alla djuren till ett varmt land där man inte blir förkyld, utan bara riskerar att bli uppäten av vilda djur. Men då kanske alla i Sverige blir arga för att jag outsoursat mitt företag, och det vill jag inte, för jag vill kunna komma hem till Sverige på sommaren och julen. Så då lägger jag ner den idén och går och letar upp en av mormors gamla kökshanddukar att snyta mig med istället. Vill inte riskera att missa mammas Janssons frestelse...
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)