Igår var jag i en klädesbutik tillsammans med äldsta dottern för att byta ett par shorts. Framför oss i kön till kassan står en mamma med sina tre barn. Hon är tydligen intresserad av ett erbjudande på underkläder till ett av barnen. På bruten svenska försöker hon fråga kassabiträdet om kalsonger till en 10-årig pojke. Kassörskan tittar på henne och säger "Jag förstår inte vad du menar" och mamman försöker igen. Det är nu jag ser det. Det är litet men det är inte osynligt. Kassörskan har en min. En min som gör att jag börjar iaktta henne. En min som lite, men för mig tydligt säger "du är till besvär". Mamman visar på sin son och på erbjudandet och verkar mena att det är fel storlek. Kassörskan säger igen "Jag förstår inte vad du menar. Vad är problemet. Här är kalsonger. Det är ta tre betala för två, det kan väl inte vara så svårt. Det är ju bara att ta. Är det fel storlek så finns det där nere" hon pekar mot en annan del av butiken. Mamman ler ursäktande och säger "Jag prata inte ... mycket ... bra" sen går hon åt det håll kassörskan pekat. Jag försöker le ett "du är inte besvärlig, ta den tid du behöver-leende" men vet inte om jag lyckas.
Nu är det vår tur.
Vi ska bara snabbt byta från en storlek till en annan. Vi har kvittot och etiketterna men prisetiketten har ramlat av. "Man får egentligen inte byta om etiketterna inte är på". "Aha" säger jag "vilken tur att vi tog med dem då". "Dom ska sitta på". "Oj då, det visste jag inte". Kassörskan börjar vrida lite på shortsen, väger dem i handen.
Jag tror mig förstå att hon står och väger om hon ska låta oss byta eller inte.
Då säger jag "Så fint att vi får byta fastän etiketterna inte satt på" och ler.
Nöjda går vi därifrån.
Vid utgången ser jag mamman igen.
Då känner jag mig sorgsen.
Sorgsen över att jag som kan språket kan ordna till det och få gjort det jag ska medan denna mamma inte ens kan få hjälp att handla kalsonger i rätt storlek till sitt barn.
Jag vet att mitt leende inte kompenserade för kassörskans min och jag vet att det jag skulle gjort var att gått in och gjort hennes jobb. Jag skulle hjälpt mamman, för att det hade varit rätt och för att visa biträdes*svordom* hur hon skulle gjort. Hon skulle gjort sitt jobb och hjälpt mamman. Hon skulle varit vänlig och tagit sig tid att förstå. Hon skulle visat att alla kunder är lika mycket värda i den här butiken. Kunde hon inte lämna kassan skulle hon kallat på en kollega som kunde hjälpt till.
Jag vet inte vad kassörskan har för erfarenheter. Kanske dåliga som gjort henne cynisk och som nu gör att hon tror att alla vill illa, vill stjäla, vill luras. Hellre fälla än fria. Det hon gör är att döma ut mamman på hennes utseende och hennes språk.
Jag vill inte dömas så.
Du vill inte dömas så.
Vi har rätt att inte bli dömda så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar