När inte ens tecknat lockar

Idag är lilleman sjuk.
Fick hög feber igår kväll och hade feberhallucinationer inatt även med medicin i kroppen.
Hur vet jag att han är riktigt dålig, förutom att man bränner sig när man tar på honom?
Han ligger i soffan och tittar på sin favorit tecknade serie, när jag hör hur tv:n blir tyst, huset blir tyst.
Tänker oj är det strömavbrott och förväntar mig ett Maaaammmmmmaaaa!!! tv:n har dött!!! Men det fortsätter att vara helt tyst. Går ut och tittar på lilleman. Han sover med fjärrkontrollen i ett fast grepp i handen.

Dyrbara djur

I helgen skadade ett av våra fyra marsvin höger öga. Troligen, eftersom hon är lägst i rang, har ett annat marsvin sparkat henne. Hornhinnan var synbart delad och hon hade jätteont och satt helt stilla och skakade i hela kroppen.
Ringde direkt till djursjukhuset. Vi var välkomna direkt, men fick också informationen att det kostade 2350kr i jouravgift.
Tänka tänka tänka.

Klart vi åker in, hon ska inte ha ont!
Min tanke var att skadan var så stor att hon skulle få somna in.
Precis när jag ska köra säger dottern "Jag följer med mamma".
Inget att säga om det, klart hon ska få följa med, det är hennes marsvin.

Väl inne har vi turen att få träffa en veterinär som är smådjursspecialist.
Hon hade sällan sett en så stor skada förut. Hon såg oroad ut. Gav oss alternativen; kirurgi, medicinering eller avlivning. Sen lämnade hon oss att prata och bestämma hur vi ville göra.

Jag tyckte att vi skulle avliva henne eftersom skadan var så stor och hon redan var lägst i rang. Tänkte att hon kanske skulle få det ännu svårare att hävda sig mot de andra halvblind.
Dottern blev så klart jätteledsen. Grät en stund och sa sen att hon ville ge henne en chans att bli bra.
Så vi kom överens om att fråga vad alternativen kostade och om det var hanterbart kostnadsmässigt ge henne medicinen.

Så vi bestämde att försöka ge henne smärtstillande var 6:e timme, antibiotika 1gg/dygn, ögonsalva, antiinflammatoriskt och magmedicin.
Veterinären var jättebra och vände sig direkt till min dotter och sa att detta inte betydde att hon skulle klara av detta. Två dygn skulle vi vänta och om hon inte var piggare och fortfarande hade lika ont var avlivning det enda alternativet.

Nu när jag sitter här fem dagar senare med ett piggt och livfullt marsvin känns beslutet riktigt bra.
Vi gav henne en chans och hon klarade det. Det blev dyrt, men djuren är dyrbara för familjen. Vi lyckades med lite praktiskt värdegrundsarbete; alla är värda en chans till.

Vad nu då?

Vaknade kl 05
Fryser, kissnödig och ganska illamående.
Går upp på toaletten, klär sen på mig pyjamas och fösöker gå och lägga mig igen.
Går inte.
Bebisen stretar och trycker bak mot ryggen och illamåendet släpper inte.
Vad nu? Är det dags?
Jag är i vecka 37+1 idag. Ska hon komma redan?
De andra tre har inte kommit förrän vecka 40+6 och 41+6.
Hungrig, jag är jättehungrig!
Äter en banan och två mackor.
Illamåendet viker inte riktigt, men nu känner jag mig i alla fall trött nog för att gå och lägga mig igen.

Svart på vitt

Så nu är det på papper.
Jag är sjukskriven.
Inget mer jobb för mig innan Ärtan är född.
Ganska dubbla känslor; skönt och sorgligt samtidigt.
Minste sonen lyste upp och sa: "Bra mamma, då kan jag sluta skolan och vara hemma med dig!"
Äldste sonen såg också väldigt nöjd ut och sa: " Då kan du följa mig till skolan varje dag?"
- "Ja, visst"
- "Och du är hemma när jag kommer hem?"
- "Ja"
- "Och du behöver inte prata i telefon med jobbet eller sitta framför datorn när du är hemma?"
- "Nä, jag har lämnat datorn och telefonen till min vikarie"
- "Naajjjsss!!!"
Inga delade känslor inför min sjukskrivning från barnen, bara ren glädje.

Tack som f-n!

I dag var min dotter iväg med en kompis och sköt med lasergevär.
Det fick mig att minnas min möhippa för 9år sen...
Vi var ett gäng tjejer mellan 20 och 40år som hamnade med ett gäng killar i 17-års åldern. Det sprangs, duckades, sköts, sköts och sköts.
Givetvis blev vi utklassade av killarna som varit här många gånger och hade sitt skjutande på plats.
Striden var uppdelad i två pass med en kort paus i mitten där man fick se statistik och hämta andan lite. Som sagt vi tjejer var överlag ganska sugiga, men en av oss stack ut med riktigt bra träffsäkerhet och var uppe och kämpade med killarna i toppen.
En av grabbarna säger: "Vem är den där Terminator? Han är ju fett bra!"
Bakom mig hörs: "Nä men guud så gulligt av dig, taack!!!"
Alla killarna och vi tystnar och vänder oss mot min storasyster. Hon rodnar och säger: " Oj det lät ju kanske lite fel, jag menar (sänker rösten en eller två oktaver) tack som f-n!"
Alla tjejerna jublar, killarna tittar på varandra och himlar med ögonen.

I ett fast grepp

Vaknade i natt och skulle gå på en av mina många toalettbesök.
Försökte vända mig från sidan och mitt bäckenparti kunde inte samarbeta.
Gnissel, gnöl och gnäll!
Så otroligt ont!

Jag vill inte!
Har dragits med den här foglossningen i flera månader nu, utan att ge mig.
Tyckt att det varit ok, hanterbart och jag har kämpat på.
Denna nya smärta är inte hanterbar för mig.
Jag ger upp! 
Om jag inte ens kan vända mig, inte gå på toaletten och inte ens sova.
Hur ska jag då kunna fungera?!?
Nä, detta är inte rättvist!
Min kropp sviker mig! 
Så här ska det väl för tusan inte vara!

Är i vecka 35+5 idag och det är ingen bra dag.

Hur ska jag kunna vända detta till något positivt?

Positivt är:
Jag kan gå - även om det gör sjukt ont att komma igång
Bebisen är pigg och bökig nu på morgonen
Mådde illa när jag vaknade kl 05 - det är borta nu
Mitt blodvärde har börjat gå upp efter att ha varit nere på 95
Jag har klarat att arbeta heltid i 35 veckor

Ok, good enough!
Nu känns det lite bättre.

Ingen hemlighet längre

Min tolvåring sa härom dagen till sin pappa: "Har mamma berättat sin hemlighet ännu?"
- "Nä, vad menar du?"
- "Har du inte det, mamma?"
- "Va, vänta nu, vad menar du?"
Bör läggas till att tolvåringen ser väldigt lurig ut...
- "Ja du vet, hemligheten!"
Nu börjar jag fundera, har jag sagt något till henne och avkrävt ett löfte om tystnad? Inte vad jag kan minnas.
- "Nä, det vet jag nog faktiskt inte. Du får väl säga helt enkelt."
Med triumferande uppsyn säger hon:
- "Pappa, om 4 veckor ska vi få en bebis!"
Tittar på oss och lägger sig sen ner över frukostbordet och skrattar så att kroppen hoppar.