Skrattande i maktens korridorer

Jag har halkat in på ett stort projekt på jobbet. Större än jag förmodligen förstår själv. Så stort att om det kommer att gå bra kanske kommer att öppna nya valmöjligheter vad gäller min fortsatta karriär. Karriär. Det är en underlig sak. Jag har aldrig aspirerat på att göra karriär, ändå berättar andra för mig att det är det jag gjort. Skumt.

Jag har alltid velat vara med och påverka, kunna få saker att bli bättre. Utveckla och utvecklas. Jag minns när jag var nyfärdig sjuksköterska och det var dags att fördela handledare. Jag hade arbetat i ca 6 månader och förstod att jag inte skulle få någon student, men när jag förstod at jag inte ens var tilltänkt, blev jag jätteledsen. Det kändes som ett bevis på att jag inte var erfaren och bra nog (vilket jag inte heller var). Men jag kan fortfarande känna den frustrationen över att inte få frågan.

I diskussioner talar jag ofta för andra personer. De som jag pratat med i korridoren, som inte vågar säga vad de tycker, men som ibland har de klokaste tankarna. Jag har aldrig varit orolig för att säga vad jag tycker och tänker. Jag är själv noga med att skilja på sak och person och förväntar mig - speciellt från mina chefer - att det verkligen är bra på detta. Fast så är det inte alltid. Jag har alltid tyckt om att prata, diskutera, debattera, provocera och lyssna på vad andra har att berätta. Ibland minns jag inte vem som sagt det, men jag bär med mig historien, åsikten som om det är en skatt jag fått. Alla kloka tankar och historier stoppar jag in i mitt huvud som förmodligen är lite som en mixer. Blandar det nya med det gamla, drar nya slutsatser, paralleller och konstruerar ibland tokiga teorier och skrönor att ge vidare i olika sammanhang.

Det är jobbigt och uttröttande att ha en ordentlig dialog med någon, men otroligt givande när det väl blir till. Ibland fär jag hålla mig själv i nackskinnet för att inte prata för mycket själv. Jag har ju så mycket att säga, blir så entusiastisk och går igång på alla 100 cylindrar när jag blir engagerad i något. Suck, det kan inte var helt lätt att vara i min närvaro. Lite väl intensiv ibland, det kan jag själv känna. Samtidigt är det nog en av mina starkaste sidor - den att jag har förmåga att nå ut och förmedla ett budskap till andra.

Jag är en blandning av "rätt ska vara rätt" och stand-up-comedy i en salig blandning. Ibland tänker jag att min framtoning inte alltid är så värst seriös. Jag gillar att få människor att skratta, gärna med en allvarlig underton. Sjukvården är i gemen ganska humorlös och det tycker jag är ofattbart. Humor är en fanastisk källa till att få människor att slappna av, släppa ner garden och få kontakt.

Fram för mer skratt och tokerier i mänsklighetens tjänst!

Barnen växer

Idag fyller äldsta barnet 11år. 11år sen hon kom ut med dunder och brak. Jag älskar verkligen alla barnens olika stadier och tycker att det bara blir roligare och roligare och mer utmanande ju äldre de blir.

Igår fick hon en basketboll i ansiktet, på sin namnsdag, dagen innan födelsedagen... Trist! Två mjölktänder drogs ut hos tandläkaren. Tog en kvart. Hon är otroligt tålig även när hon tycker att det är läskigt. I detta fallet måste det vara drag ifrån mig eftersom maken lider av en grav tandläkarskräck. Efteråt åkte hon och jag själva - vilken ofantlig lyx - och åt middag på restaurang och gick på bio.

Såg Burlesque och var rörande överens om att den var riktigt bra. Båda kom utdansande och nynnande ifrån bion med stora leenden på läpparna. Till skillnad från när jag var och såg Svinalängorna. Bedrövelse på bedrövelse som toppas av ett massivt elände. Jag tyckte den var riktigt riktigt förfärlig och ångrar att jag har sett den. Som alkoholistbarn själv och med en målerisk fantasi behöver jag inte få sån skit upptryckt i ansiktet. Det är inte som ´jag "strutsar" utan jag vet att det finns, hanterar mina möten med världen därefter, men betackar mig från den visuella våldtäkt det blir på mina sinnen att se en sån film. En kompis tycker det är den bästa film hon sett. "Varför?" frågar jag. "Ahh, det är ju en riktig socionom-film". Ja och så vet ni vad hon arbetar med...

Det var en sån mysig kväll och jag tror att vi uppskattade den lika mycket båda två.
Så grattis min älskade dotter!

Gym-smärta och skilsmässor

Igår var jag på gymmet. Hade bokat tid med instruktör. Fastän att jag egentligen inte tyckte att jag behövde det. Jag var helt nöjd med att träna på crosstrainern och ta lite maskiner på måfå. Och nu sitter jag här och har jätteont i rygg, bröst och armar. Kom igen, lite till, så duktig du är, kämpa på... Ja så lät det och visst blev jag peppad och gjorde massor mer än jag trodde att jag kunde. Men aj, aj, aj så ont det gör och det är inte det värsta. Det kommer att göra ännu ondare imorgon... Men tänk så stark och pigg jag kommer att bli! Kanske till och med helt snygg till beach 2011. Fast lugn, ett steg i taget.. I takt med att kilona ger vika har maken börjat knota. "Snart byter du väl ut mig mot en yngre, mer vältränad modell". Ja, slutar du inte med det gnället och börjar supporta mig så får jag kanske ta mig en funderare.

Flera av vännerna i vår omkrets skiljer sig nu. Det är riktigt trista "doku-såpor" vi bevittnar på nära håll. Jag frågade maken vad som skulle kunna få honom att vilja skilja sig ifrån mig. "Inget vad jag kan komma på, jag är nämligen omåttligt förtjust i min fru". Naaahh! Det var ju riktigt kärt sagt. Nog den bästa kärleksförklaringen han gett mig.