Att göra något "på riktigt"

Befinner mig i ett kaos av tankar just nu. Snurrar och fnurrar i huvudet. Känns som att det är tankar som måste tänkas, känslor som måste kännas och beslut som måste fattas. Lite som en tankarnas Medusa ser det nog ut i min hjärna. Tankespår åt alla olika håll kommer från samma skalle, men mynnar i tomma intet. Känns som att det är något jag missar. Nägor stort avgörande som jag borde förstå. När jag tappar en tanke brukar jag kunna hitta den igen, vissa tar det ett bra tag innan jag får tag i dem medans andra snabbt är inom räckhåll. Kanske. Kanske. Kanske är jag på väg in i den stora mittlivskrisen. Hugah! Låter otrevligt.

Det jag kan greppa är att jag känner en stor frustration på mitt arbete. Jag gör inget. Med händerna. Jag sitter inomhus framför datorn, i seminarier, i möten, i samtal och jag känner mig omotiverad att göra det. Tycker till och med att det är lite trist.

Längtar efter att skapa något som är konkret, vara utomhus, skratta.
Det har blivit så lite skratt på sistone. Jag är helt trist. Inte så tokig och skojfrisk som jag varit. Det saknar jag. Jag saknar mitt glada jag.

Galna badsjukan

Har varit i skogen med "mina" scouter. Vilka goa ungar, assistenter och ledare! Blev härlig fika; popcorn över öppen eld, kladdiga chokladmuffins, citronkaka och ballerinakex. Sockerchock, nej då, bara lite ;) Tur de kutade runt och lekte också. Och tre stycken hade drabbats av "galna badsjukan" och badade i Yddingen. Jag nöjde mig med att vara badvakt på bryggan. Kanske lite mesigt att inte hoppa i, men jag blir inte sugen att kasta mig i böljan den blå när det blåser och temperaturen är på max 17 grader. Räcker att dottern gör det. Hon är inte det minsta "krukig". Hon tränar simning 4ggr/vecka, men ändå är det som att hon inte får nog av att vara i vattnet. Så fort vi kör förbi minst pöl skriker hon "Stanna! Jag vill ta ett dopp!" Det är nästan som att hon får abstinens om hon inte är i vatten varje dag.

Jag har alltid varit en badkruka. Har aldrig gillat att gå i. Läbbig tång. Vattnet som sakta kommer högre och högre upp mot magen. Nä, det är inte njutbart alls, tycker jag. Jag vill ha en brygga, så att jag kan hoppa i. Det gillar jag.

Jag minns en lucia när jag och mina systrar var uppe i Göteborgs skärgård hos pappa. Han hade fått för sig att vi skulle basta och bada. Alla! Ska! Basta! och Bada! 13 december, det är inte meningen att man ska hoppa ner i vatten som är trögflytande... Till på köpet var det mörkt och blåsigt. Jag kände att jag nog inte skulle våga detta. Men det dög inte för min pappa. Och jag visste att han skulle provocera mig tills jag blev så arg att jag hoppade i av ren ilska. I och för sig hade det kanske varit bäst för då hade jag varit naturligt varm av arg-ångorna. Storasyrran kom med den briljanta idén att hon skulle hoppa i och sen skulle hon stanna kvar i vattnet tills jag kommit i och sen skulle hon gå upp. Ok, jag resignerade för snällheten i förslaget. Syrran hoppade i, simmade ut nån meter, jag hoppade i, tror inte att jag skrek, men släppte inte upp syrran utan tog mig raskt upp för stegen igen.

Alla år gick jag sen och trodde att hon tyckt att jag var taskig och att hon hållit på att förfrysa i vattnet. Tills för nåt år sen när syrrorna och jag var på spa. Där var en is, is, is-kall bassäng som man kunde doppa sig i efter att man bastat. Jag tyckte att jag var jättemodig när jag snabbt som ögat doppade mig i den och kastade mig upp igen, för att stunden efter titta på storasyrran när hon lugnt sänkte ner kroppen i isvaken och sen utan en min stannade kvar där i flera minuter. Jag var helt betagen av detta. Hur kan du klara att vara där så länge? "Åh, det är inga problem, jag tycker inte det är så värst kallt". Då tog jag upp lucia-badet. "Va, nä så minns inte jag det, det var ju härligt!" Så, nu vet jag, min storasyrra är egentligen en pingvin och den genen har min dotter fått. Den hoppade över mig helt.