Hej Bo!
Jag var ute och sprang 6km i lördags.
Det var tre barn och flera år sen jag sist sprang kontinuerligt.
Faktiskt var det så att jag i hela livet tyckt att "jag kan inte springa".
Så kom jag in på en liten folkhögskola i Vessigebro.
Där hade jag en lärare som sa: "Man kan tycka vad man vill om lumpen, men det som är bra har vi här!"
Minns vår första språngmarsch i grupp.
Jag som verkligen verkligen inte ville springa fick därför springa först och bestämma takten.
Tror jag grät mig igenom den turen.
"Alla kan springa 6km!" proklamerade du.
Och ja, ta mig tusan, någonstans på vägen mellan folkhögskolan, över älven (ja ja ån)
och upp på platån i skogen slutade mina tårar att rinna och jag sprang.
Jag som aldrig sprungit mer en en runda i parken hemmavid (1,2km) sprang nu milen, ibland flera gånger i veckan.
Faktiskt fortsatte jag springa ett par år efter folkhögskolans slut. Kutade runt i Göteborg och sen nere i Skåne.
Men någonstans blev det mindre löpning och mer familj och sjuksköterskearbete.
Min aktivitetsnivå hade en riktig bottennotering förra hösten och jag satte in en åtgärdsplan för mig själv:
Jag ska upp i milen igen!
Jag är inte riktigt där ännu, men jag kommer att komma dit och det är för att i min ryggsäck har jag en envis gubbe som skriker:
"Alla kan springa 6km!"
Tack för att du gav mig - om än motvilligt - en insikt om att jag kan!
Hoppas att du fortfarande är där ute i spåret och kutar runt.
Vänliga hälsningar
Ella Henrietta
