Bilkörning och sommarhus

Har idag åkt ca 70mil. Danmark tur och retur. Trasig bilstereo. Låter kanske som urkasst läge. Det var det inte. Helt mysigt att sitta med min väninna och småprata. Det är en sällsam lyx att sitta och inte ha ett dugg att göra i flera timmar i sträck. Väldigt många samtalsämnen hinner bli avhandlade. Kanske inte lösa några världsproblem, men komma till punkt och bli tyst en stund. Fundera lite och starta en annan samtalslänk, eller avhandla lite till tills det är klart. 12 timmar av körning, småpluttrigt prat, mat- och kisspaus vid havet och packning. Väninnan ska efter mycket funderingar sälja sin fars sommarhus.

Väninnan sa någon gång i höstas "Jag säljer huset, vill inte hamna på TV i lyxfällan". Sorgligt, men klokt. Är det att svika sin far genom att sälja hans hus eller är det att ta ansvar för det liv som levs idag? Har vi några skyldigheter till de döda? En pojke sa: "Jag lyder mamma mer nu när hon är död, för vem trotsar en död mamma..." Det känns respektfullt att följa de värderingar som man blivit uppfostrad utifrån, men att ta vara på materiella ting för någon som är död, det tycker jag är knasigt. Om det inte är så att den saken eller platsen symboliserar något viktigt för dig själv. Värdet på något ligger dels i de minnen och historier som är förnippade med föremålet eller platsen.

När min mormor dog lämnade hon efter sig en sommarstuga som morfar byggt. Mormor hade kämpat för att kunna behålla huset och ville att vi skulle ta hand om det och använda det. Det gick inte, det blev för dyrt, ingen ville investera den tid och kraft det skulle behövas för att hålla huset beboeligt, behagligt. Det såldes. I mitt minne finns ett hus som stod i en trädgård med säkert 50 tallar. I mitt minne springer lilla syster, små kusinerna och jag och plockar kottar i stora gröna plasthinkar. Mormor sitter på trappan och skalar potatis. Alltid potatis. "Kom ska du få en bit." I minnet äter jag den stärkelserika, söthårda och ganska osmakliga potatisen. "Gott va, smakar som äpple. I Skåne säger vi päror, det låter som päron. I Frankrike säger de pomme de terre; jordens äpple." Kottarna räknades sen av mormor varenda en. 5 öre kotten fick vi. Det blev både till glass och lite godis. Om det nu hade funnits en kiosk att handla i vill säga. Hade vi tur kom pappa med glassbilen och vi fick välja vilken glass vi ville, ur oöppnade paket. Jag minns inte vilken glass jag tog och vad den smakade, men potatisen ur mormors silkeslena, blöta hand, den minns jag.

Vad det är härligt med väder

Allt väder är härligt väder. Jag gillar variation. Men nu tyckte jag allt att det blivit ett alldeles för långt, kallt och snöigt vinterväderspass. Som man säger; nu kunde vi detta. Experter på slask och snö. PhD i iskristaller. Förfrusen in i märgen.

Så kom variationen. Solen. Ny, varm, snäll. Dörren kan stå öppen, alla är välkomna in. Lunch och prat till barnens lek i bästa grannens trädgård. Ja visst kom in! En liten fika kanske? Sitt i gräset. Kis mot solen. Leende på läppen. Som 7-åringen säger: "Det här är livet!"

Ohh, nej jag har glömt marsvinen i uteburen. Räddningsaktion!

Min sargade rumpa

Skulle vara lite effektiv härom morgonen och lägga in lite tvätt på ovanvåningen innan det bar av till dagis-skola-jobbet. Med backen tom äntrar jag trappans första steg. Alldeles glad och vanlig och på väg. Då känner jag det, hur jag glider på strumporna, tappar fotfästet och bara viner, nej dundrar, ner för trappan. Hinner tänka att jag nog kommer att stoppas av trappans krökning. Nej. Smäll i väggen, byte av färdriktning. Landar med huvudet först i parketten. Först då inser jag vad jag håller i ett stadigt grepp. Backen. Den alldeles tomma plastbacken. Jag räddade den! Lägger den bredvid mig med ett fniss, medans familjen rusar fram. Har jag slagit mig? Kan jag prata? Det enda jag får fram är smärtdränkta fniss. Hur är det med mig? Vet inte. Gör fasligt ont i allt som sticker ut på kroppen, utom näsan, den klarade sig. Klarar av att ta mig upp och ut och iväg. Lite små illamående sköljer över mig lite då och då under dagen, men inget jag inte kunde hantera och inte så mycket så att jag trodde det var hjärnskakning. Detta var torsdag.
På lördagen var jag på möhippa på badet. Blev lite yster och skulle åka vattenrutschbana. Har inga glasögon på mig och ser inte att kaklet sluttar i en liten nedförsbacke. Då känner jag det, hur jag glider på hälarna, tappar fotfästet och dundrar rakt ner i kaklet med ändan före. Den redan sargade ändalykten. Om rumpor kan skrika så gjorde min det högt och länge. Sen kunde jag knappt gå.

Vad är det jag måste lära mig? Hur kan jag slå mig så med bara en dags mellanrum? Min ända ser ut som en veritabel krigszon; blåsvart. Som om någon misshandlat mig med en trappa och ett kaklat golv. Helt enkelt. Fy tusan för trappor och kaklade golv.