Svajar vickar skakar

Kom precis på vad Jocke sa om min rumpa i 9:an:
"Det är som ett skepp i hård sjö när du går."

Våga vägra fortkörning

Upprop till alla föräldrar

Varje dag ser jag er.
Varje dag, i era ganska fina bilar med era en till två stycken bilbarnstolar.
Varje dag är det någon av er som kör för fort.

Jag tänker att ni är som jag; medelålders eller däromkring med x antal barn, arbetande, ansvarstagande, diskande, tandborstande, kramande, skällande, gonattläsande föräldrar.
Jag tänker att vi är lika. Att vi tycker att våra barn är fantastiska och värda det bästa.

Vad är det då som händer när ni sätter er i bilen?
Varför ser jag er vilda i blicken och tunga i foten driva era bilar i hög fart mot...
Ja mot vad? Jobbet, mötet, konferensen, vännen, den sjuka anhöriga?
Livet är full rulle tuta och kör fett ös medvetslös.

Jag ser er i bilen och blir rädd.
Jag blir rädd för att ni ska skada mina barn och mig som är i den andra bilen.
Jag blir rädd att era barn ska bli utan föräldrar.

Fakta:
Stress ger tung högerfot.

Botemedlet?
Sluta stressa?
Det är kanske inte möjligt.

Farthållare är toppen. Barnen är den bästa farthållaren, speciellt i 5-7års åldern när de är lite "småpoliser". Visa dem var mätaren ska peka och de kommer att hålla koll på er.
Har jag fel? Är jag en mes som tycker att vi alla borde följa trafikreglerna?
I Tunisien finns det enligt guiden på bussen bara tre regler:
Störst kör först.
Tutan ska användas så mycket som möjligt.
Hellre dö än komma fem minuter för sent.

Skrattar du nu?
Tycker du att det inte gäller dig som bor här i Sverige?
Tänk igen. Varje dag bryter alldeles vanliga, härliga, välanpassade och smarta människor mot trafikreglerna. Smart är kanske inte lika med klok?
Era barn förtjänar att få lära sig folkvett i trafiken av dig och med dig som gott föredöme.
Om du tycker detta är larvigt tycker jag att du ska hoppa över godnattsagan ikväll och istället motivera för ditt barn varför det är ok att du bryter mot trafikreglerna och kör för fort.

Även det lilla sticket får dig att blöda

Igår var jag i en klädesbutik tillsammans med äldsta dottern för att byta ett par shorts. Framför oss i kön till kassan står en mamma med sina tre barn. Hon är tydligen intresserad av ett erbjudande på underkläder till ett av barnen. På bruten svenska försöker hon fråga kassabiträdet om kalsonger till en 10-årig pojke. Kassörskan tittar på henne och säger "Jag förstår inte vad du menar" och mamman försöker igen. Det är nu jag ser det. Det är litet men det är inte osynligt. Kassörskan har en min. En min som gör att jag börjar iaktta henne. En min som lite, men för mig tydligt säger "du är till besvär". Mamman visar på sin son och på erbjudandet och verkar mena att det är fel storlek. Kassörskan säger igen "Jag förstår inte vad du menar. Vad är problemet. Här är kalsonger. Det är ta tre betala för två, det kan väl inte vara så svårt. Det är ju bara att ta. Är det fel storlek så finns det där nere" hon pekar mot en annan del av butiken. Mamman ler ursäktande och säger "Jag prata inte ... mycket ... bra" sen går hon åt det håll kassörskan pekat. Jag försöker le ett "du är inte besvärlig, ta den tid du behöver-leende" men vet inte om jag lyckas.

Nu är det vår tur.
Vi ska bara snabbt byta från en storlek till en annan. Vi har kvittot och etiketterna men prisetiketten har ramlat av. "Man får egentligen inte byta om etiketterna inte är på". "Aha" säger jag "vilken tur att vi tog med dem då". "Dom ska sitta på". "Oj då, det visste jag inte". Kassörskan börjar vrida lite på shortsen, väger dem i handen.
Jag tror mig förstå att hon står och väger om hon ska låta oss byta eller inte.
Då säger jag "Så fint att vi får byta fastän etiketterna inte satt på" och ler.
Nöjda går vi därifrån.
Vid utgången ser jag mamman igen.

Då känner jag mig sorgsen.
Sorgsen över att jag som kan språket kan ordna till det och få gjort det jag ska medan denna mamma inte ens kan få hjälp att handla kalsonger i rätt storlek till sitt barn.
Jag vet att mitt leende inte kompenserade för kassörskans min och jag vet att det jag skulle gjort var att gått in och gjort hennes jobb. Jag skulle hjälpt mamman, för att det hade varit rätt och för att visa biträdes*svordom* hur hon skulle gjort. Hon skulle gjort sitt jobb och hjälpt mamman. Hon skulle varit vänlig och tagit sig tid att förstå. Hon skulle visat att alla kunder är lika mycket värda i den här butiken. Kunde hon inte lämna kassan skulle hon kallat på en kollega som kunde hjälpt till.

Jag vet inte vad kassörskan har för erfarenheter. Kanske dåliga som gjort henne cynisk och som nu gör att hon tror att alla vill illa, vill stjäla, vill luras. Hellre fälla än fria. Det hon gör är att döma ut mamman på hennes utseende och hennes språk.

Jag vill inte dömas så.
Du vill inte dömas så.
Vi har rätt att inte bli dömda så.

Lillebror blir storebror

Min minste son går i skolan. Han ska vilken dag som helst bli storebror. Han har under flera år envist insisterat på att "Mamma, det är faktiskt dags för mig att bli storebror nu". På förskolan när han gick där sa han alltid detta och de var lite luttrade och visste att det inte var sant. Men så blev det ju en fjärde graviditet och stolt kunde han nu få berätta detta stora: "Jag ska bli storebror!". Nu är det beräknat till idag (ingen bebis ännu, dock) och han pratar och pratar med magen. Kom nu då. När kommer du? Kom nuuuu...
Så säger han plötsligt lite bekymrat:
- Men mamma, hur blir det när hon är ute i det fria?
- Hur menar du?
- Ja när hon är här ute liksom (svänger med handen i luften framför magen). Kan vi ta ett foto på henne då? Och trycka ut ett stort papper från datorn med henne på?
- Ja visst kan vi det. Vad ska du göra med bilden då?
- Jag ska visa den för dom på skolan.
- Tycker du inte det är bättre att vi tar med henne och visar upp henne då?
- Aldrig i livet!
- Men varför inte?
- Jag är ju jätte rädd om henne förstår du väl!

Uttråkad?!?

- "Mamma, du måste veeeerkligen vara uttråkad!"
Dottern står bredvid mig och tittar ner på min virkning.

- "Hur menar du, jag är inte uttråkad, jag virkar ju.."
- "Ahh men mamma, du har ju typ virkat hur många mössor som helst nu, ju."

Jag är sjukskriven. Har ont i bäckenet när jag rör mig. Sover dåligt på nätterna.
Det är skräp på dag-TV. Skräp! Skräp tråkar ut mig!
Därav virkningen. Babymössor, barnmössor, vuxenmössor.

Mössor passar mig att göra. Det går snabbt. Resultatet syns direkt och jag hinner inte bli rastlös av ett virke som ligger och glor på mig i veckor utan att jag får det färdigt. Är jag lite på hugget kan jag virka 3 mössor på en dag. Så ja, dottern har rätt, det har blivit en hög av mössor. Fler mössor än familjen kan tänkas använda.

Alla vill väl ha hemmagjorda julklappar?!?

När inte ens tecknat lockar

Idag är lilleman sjuk.
Fick hög feber igår kväll och hade feberhallucinationer inatt även med medicin i kroppen.
Hur vet jag att han är riktigt dålig, förutom att man bränner sig när man tar på honom?
Han ligger i soffan och tittar på sin favorit tecknade serie, när jag hör hur tv:n blir tyst, huset blir tyst.
Tänker oj är det strömavbrott och förväntar mig ett Maaaammmmmmaaaa!!! tv:n har dött!!! Men det fortsätter att vara helt tyst. Går ut och tittar på lilleman. Han sover med fjärrkontrollen i ett fast grepp i handen.

Dyrbara djur

I helgen skadade ett av våra fyra marsvin höger öga. Troligen, eftersom hon är lägst i rang, har ett annat marsvin sparkat henne. Hornhinnan var synbart delad och hon hade jätteont och satt helt stilla och skakade i hela kroppen.
Ringde direkt till djursjukhuset. Vi var välkomna direkt, men fick också informationen att det kostade 2350kr i jouravgift.
Tänka tänka tänka.

Klart vi åker in, hon ska inte ha ont!
Min tanke var att skadan var så stor att hon skulle få somna in.
Precis när jag ska köra säger dottern "Jag följer med mamma".
Inget att säga om det, klart hon ska få följa med, det är hennes marsvin.

Väl inne har vi turen att få träffa en veterinär som är smådjursspecialist.
Hon hade sällan sett en så stor skada förut. Hon såg oroad ut. Gav oss alternativen; kirurgi, medicinering eller avlivning. Sen lämnade hon oss att prata och bestämma hur vi ville göra.

Jag tyckte att vi skulle avliva henne eftersom skadan var så stor och hon redan var lägst i rang. Tänkte att hon kanske skulle få det ännu svårare att hävda sig mot de andra halvblind.
Dottern blev så klart jätteledsen. Grät en stund och sa sen att hon ville ge henne en chans att bli bra.
Så vi kom överens om att fråga vad alternativen kostade och om det var hanterbart kostnadsmässigt ge henne medicinen.

Så vi bestämde att försöka ge henne smärtstillande var 6:e timme, antibiotika 1gg/dygn, ögonsalva, antiinflammatoriskt och magmedicin.
Veterinären var jättebra och vände sig direkt till min dotter och sa att detta inte betydde att hon skulle klara av detta. Två dygn skulle vi vänta och om hon inte var piggare och fortfarande hade lika ont var avlivning det enda alternativet.

Nu när jag sitter här fem dagar senare med ett piggt och livfullt marsvin känns beslutet riktigt bra.
Vi gav henne en chans och hon klarade det. Det blev dyrt, men djuren är dyrbara för familjen. Vi lyckades med lite praktiskt värdegrundsarbete; alla är värda en chans till.